kommentera folk!! Inge kul om man ser att statisktiken ät helt okej, och sedan finns det inga kommentarer ''/ Det är inte direkt så att man blir peppad på att skriva mera utan snarare tvärtom..  Vet att jag själv inte är en hejare på att kommentera på andras bloggar hellre nuförtiden, för tro mig, det brukade jag vara, men även om det bara är typ en kommentar i veckan av samma person så är jag nöjd. Bara att veta att någon faktiskt lärer är skönt att veta, och att det inte bara är någon som bläddar förbi i all hast.. Så kommentera på kapitlerna!! Varenda kommentar betyder ^^ Skriver på andra delen nu, men den kommer inte komma upp på bloggen förrän jag fått minst en kommentar på första delen!!

  "Så, vad är din första lektion?" frågade Mike medans vi långsamt gick genom korridoren. Jag ryckte bara lätt på axlarna, en vana jag börjat med för att verka mer normal. Inte för att någon lade märke till det ändå. Jag passade ändå aldirg in någonstans.

  "Okej. Jag kan visa dig till expeditionen om du vill?? Dem har säkert ditt nya schema där" Mike kollade rakt fram när han pratade, och jag svarade bara med ett enkelt "gärna". Det enda jag ville var att komma ut från skolan igen, för innanför dem där välkomnande portarna, pågick ett levande helvete.

  Jag hade många gånger föreslagit för Warren att vi skulle leva som vanliga vampyrer, men han hade aldrig ens övervägt det. Han - till ksillnad från mig - uppskattade att leva som människorna. Enda skillnade för oss var bara att vi fick genomgå allting om och om igen.

  "Här är det" jag väcktes ur mina dagdrömmar, och log upskattande mot honom. Han nickade, och försvann snabbt in i folkmassan. Jag tog ett djupt - och onödigt - andetag och gick in i det tråga rummet. Bakom en disk som delade upp rummet satt en kort tjej med glasögon och sitt mörka hår uppsatt i en stram boll på huvudet.

  "Hej, jag är Lucinda Hildom, den nya eleven" hon kollade över kanten på sina ovala glasögon, och sköt sedan upp dem på näsan samtidigt som hon harklade sig.

"..The new student.."

  "självklart. Jag har ditt schema här någonstans" mumlade dne gamla damen, och letade runt bland alla sina papper som var prydligt uppdelade i strikta högar. "Ah, här är det" hon höll fram ett papper mot mig, och jag tog genast tag i det.

  Självklart fick jag historia som första ämne, vilket definitivt inte gjorde mig något, då jag mycket väl kände till stadens historia. Jag hade varit med när den utspelade sig.

  "tack" mumlade jag, och försvann snabbt ut ur rummet. När jag återigen kom ut i korridoren, fanns det inte en kotte där. Jag antar att alla redan börjat. Jag letade mig frma till sal 213, där det stod att min första lektion skulle hållas.

  Jag orienterade mig snabbt  den stora byggnaden, och det tog inte lång tid innan jag  hittade till rätt klassrum. Precis som jag skulle knacka på dörren, hörde jag ett lågt ljud och jag vände mig snabbt om. Kanske lite för snabbt, med tanke på killens uppspärrade ögon. 

  Han stod kanske tio meter ifrån mig, och med halvöppen mun. Jag harklade mig, och han återgick genast till sitt normala utseende. "Lucinda" sa jag, och orden verkade eka genom dem kala väggarna.

  "Chaz.  Chaz somers" att han ens svarade tog jag som ett gott tecken, och jag vände mig återigen mot dörren, och knackade på.

  "Åh. Du måste vara Lucinda. Jag är Mr.Caverly" Han nickade lätt åt mig, och jag nickade, innan han visade mig in i klassrummet. Jag svepte med blicken över klassen, och den såg ut precis som dem brukar göra. Full med trista människor.

  "Allihopa, det här är Lu.." "Ursäkta att jag är sen" Killen som hette Chaz kom in i klassrummet, och Mr.Caverly mumlade något ohörbart, innan han visade med armen att han skulle sätta sig ned, och om jag inte såg fel, nickade han lätt åt mig när han gick förbi.

  Hans lukt träffade mig precis efter att han passerat. Han luktade helt underbart, och inte på det åh-jag-är-så-kär sättet, utan snarare fan-vad-jag-är-törstig-och-jag-vill-äta-honom sättet. Jag vet att det är fel att ens tänka på det sättet, men efter drygt 260 år som vampyr är man ganska van. Och tro mig, genom åren har jag mördat oräkneliga antal människor. Fast jag försökte att bara mörda elaka personer, alltså typ dem som själva mördat, men ibland var det svårt att motstå frestelsen. Precis som när en godisbit ligger precis framför dig, och ingen skulle märka om den var borta.

  "Som jag sa, så är det här Lucinda Hildom. En utav dem två nya eleverna här på skolan. Du kan presentera dig lite snabbt om du vill" sa han, och väckte mig ur mina alltför konstiga tankebanor. Jag ville såklart inte presentera mig, men de tär inte direkt så att man kan säga nej i en sådan situation.

  Jag ställde mig på platsen där Mr.Caverly precis stått, och harklade mig löst. Ännu en sak jag gjorde för att verka normal. "Jag heter som sagt Lucinda, men alla brukar kalla mig Lucy. Jag bodde tidigare i New York, men när mina föräldrar gick bort förra året flyttade jag och Warren - en barndomsvän till mig - som även är den andra nya eleven här hit, och sedan började vi inte skolan förräns nu helt enkelt"

  Jag såg redan hur medlidandet började ta fart i deras ögon. Precis som alltid. Dem kände egentligen inte alls med mig, men det var en mänsklig reaktion som alla hade, att tycka synd om folk. Något som inte längre behövdes, då det var århundraden sedan mina riktiga föräldrar dog.

  "Du kan gå co h sätta dig på en ledig plats" Jag suckade, och ställde mig aningen på tå för att se längst bak i klassrummet. Jag är nämligen inte särskilt lång, utan bara drygt 165. 

  Det fanns bara två lediga platser, antingen brevid Chaz eller någon tjej som var helt klädd i svart. Jag valde Chaz.

Tadaaa!! Vad tycks??

Vill ha minst 1 kommentar

innan nästa kapitel!!

och nästa kapitel heter two days older,

sedan three osv.osv Mest bara för

att ha ngt annorlunda ^^

Sådär!! Nu är den riktiga designen uppe!! Yay!! Vad tycks??

  Lucinda Hildom är en vampyr. Hon föddes i Birmingham, England år 1734. Livet var enklare då, och ingen brydde sig om ifall någon gjorde fel, eller var konstig. Det var bara utsidan som räknades. Och statusen. Framförallt statusen. Lucinda var en sjuttonårig piga, hos hushållet Roth. Hon behandlades som ohyra, och det hade varit samma gamla visa sedan hennes trettonåriga födelsedag. Dagen då hennes mamma gick bort av svält.

¤

  Mannen i huset, Darius, var ofta bortrest, och en natt när han kom hem, och resten av hushållet sov, ropade han på henne från hans sovrum, och hon kom genast trippandes.

  "Ja, min herre?" orden kom ur hennes mun som en viskning, för att inte väcka resten av familjen. "Kom hit" Darius viftade med handen, och hon tog genast ett kliv närmare. När han fortsatte att säga åt henne att komma närmare, började kallsvetten rinna längsmed hennes ryggrad. Tillslut var hon så nära att hon kunde känna hans alltmer upphetsade andetag träffa hennes smutsiga ansikte.

  "Jag vill ha dig" flåsade han upp i hennes ansikte, och hon tog ett instinktivt steg bakåt. Ilska blixtrade till i Darius ögon, och han höjde genast armen, och slog til henn öve rmunnen. Hon höll tyst, och kollade skamset ner i golvet. Hon vände klacken och började gå bort ifrån honom. Först då såg hon mannen som stod precis innanför dörren, och kollade på henne, med ett förvridet leende på läpparna.

  "Har du träffat Rick?" var det sista Darius sa lågt, innan dem båda männen omringade henne, och turades om med att misshandla, och våldta henne. Hon skrek, men plötsligt var det som om huset var tomt, som om alla höll för öronen, och låstades som ingenting. Kanske var det just det dem gjorde.

  Dem bar ut henne till soptunnan, i tron om att dem dödat henne, och hon var inte långt därifrån. Bara några ynka sekunder efter att dem båda männen lämnat henne mitt på gatan i den lilla staden, kände hon hur något vått träffade hennes mun, och strax därefter, tog hon vad hon trodde var sitt sista andetag.

  Hon drömde om en otrolig smärta, precis som om någon drog ur hennes ryggrad, sakta. Hon skrek och skrek, men runt henne fanns det bara totalt mörker, och ibland kunde hon se skuggor röra sig där ute, men aldrig var det något, eller någon, som kom närmare henne är ett par tiotal meter.

  Hon öppnade sina ögon, med en otrolig huvudvärk, och sveda i halsen. Genast var någon framme vid henne, och återigen kände hon något blött träffa hennes mun. Denna gången reagerade hon dock annorlunda, och grabbade genast tag i armen, ochsög som en galning, tills hon kände att hon var helt mätt.

  Hon lyfte på blicken, och fick se en kiles ansikte. Han kund einte ha varit äldre än tjugoårsåldern. "Warren" sa han, och sträckte fram ahndne, men allt hon gjorde var att stirra på den. Stirra på bitmärket som nu fanns över hans blodådror. Bitmärkena som hon själv orsakat.

  "Vadär jag??" Frågade hon, och han skrockade lågt. "Vampyr, och inom tids nog kommer du få reda på allt du behöver veta" sa han, och började sedan lämna platsen, men hon var inte sen med att sluta upp bakom honom.

¤

  "Warren?? Skynda dig! Vi kommer bli sena till skolan!"  jag naffsade genast åt mig min nyinköpta ralph lauren väska och var snabbt ute ur huset. "Lugna dig. Det är fem minuter kvar, vi hinner lätt" sa Warren med sin vanliga kaxiga öst och jag suckade. Kunde han  adldrig ta någonting allvarligt?? När han väl kom ut började vi hand i hand springa mot skolan, och på någon minut var vi framme, trots milen som separerade skolan och vår bostad.

  "Redo för första dagen i detta helvete?" frågade han på skämt, och jag skrattade lågt, sedan gick vi igenom dörren, som ledde in till skolan där vi skulle spendera dem följande tre åren av våra liv. Ännu ett college i Stratford. En stad vi för närmare hundra år sedan bott i.

  "alltid"  svarade jag tillbaka, och fyrade av ett snett leende mot honom. När vi väl kom in i skolan omringades vi av det vanliga bruset från skolkorridorerna. Fast för oss var det mer som om viskningarna var skrik, och det var otroligt jobbigt att höra på.

  Du förstår, vi vampyrer hör otroligt bra, och även i detta ljud skulle jag höra en knappnål falla. Snabba var vi också, fast i motsats till alla myter, var i exakt lika starka som vanliga människor. Okej, aningen starkare, men inte övermänskligt starka i alla fall. Och vi var otroligt bra på att förföra folk, och direkt när vi fått in dem i transen, kunde vi lätt bita dem, och ibland kunde vi hindra oss innan vi dödade dem helt,men få av oss hade styrkan att kunna avbryta sig själv mitt under akten. Och om vi lyckades med det, kunde en prägling uppstå, även fast det var otroligt ovanligt att detta skedde.

  "Jag är törstig"  sa Warren tyst, och började blicka runt bland folket. "Skärp dig! Du kan ju inte börja skolåret med att mörda någon här, skulle inte det vara aningen misstänksamt?" sa jag, och han suckade. Som vanligt hade jag rätt. Och som vanligt fick han se sig själv som besegrad.

  "Ni måste vara n nya eleven!" en lång gänglig kille dök upp framför mig, och först då insåg jag att Warren gått en annan väg. Antagligen för att undvika just den här killen. Något jag oturligt nog missat.

  "Åh, Mike" sa han och sträckte fram handen. "Lucinda. Hildom" sa jag och tog tag i hans hand. Som vanligt ryckte han till vid min beröring, men återgick snabbt till sitt vanliga jag. Kroppkontakt var ingenting människor gillade att ha med oss.

"..Lucinda. Hildom.."

Vad tyycks?? Ändrade om i storyn.. aningen.

^^haha, helt annorlunda osv.. Aja, kommentera!!

Och upd. kommer inte vara lika bra

som förut, utan kapitlen kommer bara komma några

ggr/vecka.. Tills vidare iaf. ^^ hoppas det är ok!!

Valde att inte gå på det där "uppenbara" vampyrutseendet,

utan valde ett lite "mildare" ansikte ^^ haha, låter görtöntigt..

P.S sover vid det här laget ^^ Moahaha!! Hur kan ni vara uppe

så tiiidiiigt?? :o 

HAr sådär ny design mitt i natten ^^ Haha... (<-- fattar nt ens det roliga i det ^^)

Tillfällig tror jag bara... Blev inte så jättenöjd.. ^^

Okej, har lite kris här hemma just nu (mitt i natten osv..) JO. Jag älskar ju (ofc) the biebster, och jag älskar att skriva om honom.. Så därför är jag tveksam över den nya bloggen.. Tror ärligt talat att jag ska fortsätta här ist.. ^^ Haha, herregud vad velig jag är alltså... Men, kommer typ att fortsätta på den novellen jag börjat med på den andra bloggen, fast jag ändrar om den lite bara ^^ Sedan efter det blir det ju WIHY del 2, och sedan kanske jag fortsätter med DD, men vi får se hur jag känner då ^^ ... Tror jag börjar modifiera prologen nu, och sedan publicerar jag det (såklarT) och sedan får jag se om jag fortsätter på den (vilket jag troligtvis kommer göra) Like a Baws!! ( <-- onödig sak jag skrevför attgöra min bror stolt ^^ (och min bror vet nt ens att jag har bloggen (han skulle reta mig för deti evigheters evigheter)))

 Jo, har faktiskt redan skapat en ny blogg. Du hittar den Här. Kommer fortfarande inte publicera ngn novell förrän till hösten, men ni kan väl kolla in ändå, vem vet, kanske publicerar prologen lite innan ^^ Hoppas att ni läsare följer med mig till den nya bloggen, om inte, så är det väldigt synd. Är inne i en sådan där period i livet när man bara vill ha omväxling och ifrågasätter allting. Är det här verkligen någonting jag vill just nu??, osv.. Kika in iaf!!

  Jag funderar - återigen - på att sluta skriva. Åtminstonde ett tag. Dem här dagarna har fått mig att inse hur fri man känner sig utan att behöva skriva. Att slippa att hela tiden behöva tänka på att lägga ut ett kapitel. Jag vet att det är oschysst av mig att sluta sådär i mitten av en novell, eller snarare början. Jag vet själv hur irriterad man blir, men jag känner att detta sommarlovet vill jag bara ta det lugnt. Jag kanske fortsätter skriva på novellen, men utan att publicera, och sedan publicerar jag nog hela novellen efter sommarlovet. 

  Jag känner att jag verkligen behöver det här. Att bara ta det lugnt och slappna av. Något jag inte kunnat göra på ett bra tag, men som jag under dem här senaste dagarna verkligen har kunnat göra, och jag har haft skitkul. Så jag försöker planera in en sommar med mycket som, bad, kompisar och sleepovers, och inte bara sitta framför datorn och skriva.

  Jag är otroligt ledsen över detta meddelande, men jag orkar inte ha något jag MÅSTE göra just nu. Nu tänker jag ha ett otroligt jävla sommarlov, och förhoppningsvis fortsätter novellen i höst igen. Om inte, så gör det helt enkelt inte det. Men jag kommer aldrig låsa bloggen, eller ta bort den. Ävn om jag bestämmer mig för att sluta skriva helt. Vilket jag inte tror jag kommer göra. Kanske börjar jag om helt på en ny blogg. Vi får se.. Kanske slutar jag skriva om Justin Bieber helt, men då tänker jag länka den nya bloggen här isf.

  Ha det helt otroligt nu under sommaren, för det kommer iaf jag ha. Hoppas vi hörs igen, vilket jag definitivt tror att vi gör.