Jag gillade fotot och kollade sedan in på min egen profilbild, där en kompis skrivit hur gulliga vi var. Jag gillade snabbt kommentaren innan jag stängde ner sidan och gick ner till kalaset.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Nicoline kom ner för trappan precis när jag tagit fram fotoalbumet på henne. När hon såg att jag hade den i handen - och att alla stod runt om mig och ville se - blängde hon surt på mig och jag log mot henne och visade sedan att hon skulle komma hit. Först var det en bild på henne som liten, men desto längre vi kom i albumet desto äldre blev hon. 

Det fanns även tonvis med foton på henne och mig på olika galor, och sedan massor med kort på oss på konserter, och sen fanns det även en massa foton på Nicole och mig, som Nicoline själv hade satt dit. Jag log vid tanken av att hon - även om hon aldrig riktigt träffat henne - älskade henne. Precis som jag gör. Visst, jag hade gått vidare, och för några år sedan hade jag börjat med att dejta igen, men ingen kunde mäta sig med Nicole. 

-Kan vi inte äta nu?? Frågade Lina och alla började skratta. 

-Okej, kom här med mig!! Sa pappa och alla följde med honom ut i trädgården där han bukat upp med två långbord, och namnlappar var förstås utsatta. Jag letade snabbt upp min. Jag satt brevid Nicoline. Och på andra sidan om henne satt Nick. En väldigt schysst grabb faktiskt, fast å andra sidan, vem vill att ens dotter ska dejta någon coll snubbe från skolan, som säkert tar hennes oskuld efterbara någon vecka. Jag hade försökt ha blommor och bin-samtalet med henne en gång, men hon hade bara hållt för öronen och rusat ut ur rummet skrikandes "lalala". Inte så lyckat om du frågar mig. Istället för att äta, som hon föreslagit, sprang Lina bort mot studsmattan, tätt följt av sin tvillingsyster, och efetr dem kom Nicoline och Nick springandes. Nicoline kastade sig ut på studsmattan, och Nick var inte långt efetr. Han landade på henne och pussade henne på kinden. Och mamma var som vanligt inte sen med att ta kort på det hela. 

-Den kommer rätt upp på twitter!! Skrek hon och Nicoline skrattade till. Hon älskade - och har alltid gjort det - rampljuset, och såg alltid till att hon var kvällens stjärna. Även om det var någon annans födelsedag. 

  Jag skrattade till av tanken och satte mig sedan vid bordet, där pappa ställt upp revbensspjäll, kotletter och massvis med oclika köttsorter och högg in igen.

-Ska man inte vänta tills födelsedagsbarnet sagt vardågod, pappa?? Skrek Nicoline från studsmattan och alla skrattade till medans jag långsamt la ner köttbitenpå tallriken igen. Jag suckade, och väntade spänt på att "födelsedagsbarnet" skulle säga varsågod..

___________________________________________________________________________________________________

Sådäär!! Say you love me är härmed officiellt avslutad!! Hoppas ni inte blev alltför besvikna på slutet.. Men alla historier kan jusom sagt inte sluta lyckliga... Prologen till nästa novell kommer snart, ska bara fixa till den lite så den blir bra ;)

Men Nicoline i famnen gick jag ut genom dem stora portarna, och jag bländades snabbt av ljuset, inte bara från solen utan även av alla kameror som knäpptes av där vi gick ut ur kyrkan. Herre gud, hade dem ingen sälvrespekt eller? Jag skyndade bort mot limosinen, vilken Justin precis hadegått in i, och Kenny höll vänligt upp dörren för mig. Sedan åkte vi bort mot lokalen där middagen skulle hållas...

NICOLINES PERSPEKTIV:

-Pappa!! Vad håller du på med där inne egentligen?!? Ropade jag och bankade flera gånger på badrumsdörren.

-Jaja, vänta lite bara.. Ropade han sedan tillbaka. Jag suckade tungt. Jag behövde ju också göra i ordning mig ju!!

  Idag fyller jag femton år. Och idag var det även femton år sedan mamma dog. Jag vet att det tagit hårt på pappa varenda födelsedag, men det börjar bli bättre. Vi var hemma hos min farfar i Atlanta. Även min halvkusin på min pappas sida var där. Han heter Jack, och är Jazmyns son. Jag hade även två kusiner på mammas sida, Linda och Lina. Dem var Melissas barn. Och dem var även tvillngar. Lina och Lindas pappa var Chaz, vilket jag tyckte var kul, då det är en av min pappas bästa vänner. Hela släkten var här för att fira min födelsedag. Även Hannah och Lucy, som hade hjälpt pappa uppfostra mig. 

  Jag hörde hur han snöt sig inne på toan, sedan vreds låset om och pappa kom ut från den enda toaletten hemma hos Jeremy. Han log mot mig,innan han gick mot gästrummet där Jazmyn redan var och sminkade sig, då hon inte orkat vänta på att badrummet skulle bli ledigt. Det var bara jag,pappa och Pattie som bodde hos Jeremy, och så Jazmyn, Jaxon och deras familjer förstås. Dem andra - som bestod av Ellen, Jasper, Melissa, Linda, Lina, Hannah, Lucy, Ryan, Chaz, Nolan, Mitch och min bästa vän och även pojkvän, Nick - bodde på ett hotell i närheten - fast inte dem som bodde i Stratford förstås - och anledningen till att Nick inte bodde hemma hos Jeremy var för att pappa sagt åt honom att han inte fick, då han antagligen var orolig för att vi skulle ha sex, fast egentligen hade han inte behövt oroa sig, då jag fortfarande var oskuld, och jag var inte redo än..

  Jag gick in i badrummet med min neccesär i handen. Jag hade duschat imorse så nu skulle jag bara sminka mig och bytaom till klänningen som hängde i en galge på en krok inne i badrummet. Jag sällde ner neccesären på handfatet och låste dörren om mig, sedan började jag sminka mig med eyeliner, ögonskugga, mascara och massor med läppstift. Jag vet att pappa hatar det, och han säger hela tiden att "jag är finare utan smink" men det säger ju alla föräldrar.. Menmen, vad ska man göra åt det lixom?? Jag smetade på lite extra läppstift innan jag tog av mig min pyamas och ersatte den med klänningen. Den såg faktiskt snyggare ut nu, än den gjort i affären, vilket inte var så vanligt för mig, då kläder inte brukar passa på mig. Pappa säger att det var samma sak för mamma, och att det är samma sak för mormor också, så jag antar att det går i släkten eller något.

( o u t f i t / s m i n k / h å r )   

Jag gick ut ur badrummet och började gå mot gästrummet för att lämna väskan. Halvägs dit känner jag hur någon kramar om mig bakifrån.

-Grattis på födelsedagen gumman. Sa Nick in i mitt hår och jag vände mig om för att kyssa honom. Våra läppar möttes och han smakade som vanligt någon blandninge mella saltvatten och jordgubbar.

-Herregud vad dem ska hålla på.. Hörde jag pappa mumla när han gick förbi oss och jag kunde inte hålla mig för skratt.

-Jag går ner till dem andra mså länge. Sa han efter min skrattattack och kysste mig sedan hejdå, innan han begav sig nerför trappan. Jag gick in i gästrummet och slängde ner neccesären i min väska, sedan sjönk jag ner i sängen jag sov i och tog upp min nya iPhone, som jag fått av pappa i morse när jag vaknat. JAg gick in på facebook. Istället för att gilla alla inlägg i min logg där folk grattat mig skrev jag istället en status där det stod "Tack för alla gratulationer, det betyder mycket". Sedan såg jag att jag hade blivit taggad i Nicks profilbild. Jag tryckte upp fotot och började skratta. Det var ett foto på mig och Nick en gång när jag haft en av hans kepsar på mig och lekt cool.. Jag gillade fotot och kollade sedan in på min egen profilbild, där en kompis skrivit hur gulliga vi var. Jag gillade snabbt kommentaren innan jag stängde ner sidan ch gick ner till kalaset.

( N i c k 's  p r o f i l b i l d / N i c o l i n e 's  p r o f i l b i l d )

__________________________________________________________________________________________________

Nästa epilogdel kmr imorgon tror jag ;) har kommit på värsta bra idé till nästa novell... Hur den är får ni se imorgon... Kommentera

Det fanns även ett fotoalbum som var fullt med foton av oss, och på framsidan stod det "our time together". Hela den natten hade jag kollat igenom alla kort, och jag hade till och med hunnit läsa igenom hela dagboken. Mina och Nicoles förädrar hade tagit hem Nicoline, så att jag kunde få lite tid att tänka igenom allting.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag satt mellan Pattie och Ellen och grät, likaså gjorde alla andra. Prästen höll ett tal längst fram i kyrkan och sa vilken fantastisk människa Nicole har varit, precis som om han känt henne. Ryan dunkade mig tröstandes i ryggen från där han satt på raden bakom mig. Även han grät, och stämngen var allmänt dålig i kyrkan. Utanför stod paparazzin och väntade. Hade dem ingen respekt för andra människor eller?? Någon hade dött och det enda dem brydde sig om var att få en bra bild där jag grät. 

-Det kommer bli bra gubben, det kommer bli bra.. Mumlade mamma i mitt öra och kramade om mig när det var dags att gå fram och säga adjö till henne. Jag reste mig upp först och gick fram till den öppna kistan, som hon hade skrivit atthon ville ha. Hon såg så vacker ut där hon låg i sina rosa-vita kläder. 

-Jag älskar dig, och kommer alltid att ögra det... Viskadejag lågt och smekte försiktigt hennes kind. Mamma kom fram och la en vit ros på den delen av kistan som var stängd, sedan sa hon ett par snälla ord samtidigt som hon tog min hand. Vi gick bort till våra platser igen, medans Nicoles familj gick fram. Sedan var det Hannah och Lucys tur. Lucy grät så mycket att hon inte kunde få fram mer ord än "jag älskar dig" innan hon var tvungen att sätta sig ner, och hon började hulka på golvet. Jag var tvungen att kolla bort, jag klarade inte av mer smärta just nu.

HANNAHS PERSPEKTIV:

Lucy började hulka på golvet och jag hjälpte henne upp igen. Yvonne hjälpte henne gråtandes bort mot deras platser medans jag stod kvar och smågrät. Jag la min stora bukett på fotdelen som var stängd och smekte henne sedan över kinden. Hon såg på något sätt glad ut där hon låg. Nicoline började gråta i Justins famn och han började långsamt vagga henne. Dem hade varit en sådan gullig liten familj. Om bara Nicole hade levt. Jag gick och satte mig på min plats igen och ceremonin började lida mot sitt slut. Jusitn kom fram till mig innan vi skulle gå ut och vissa av oss vidare mot middagen vi skulle äta efteråt - dit bara dem som stod henne närmast var bjudna - och lämnade över Nicoline till mig. 

-Du får gå bakom mig och Kenny och framför Jonas med henne, så hon inte blir skadad.

Ja, ni tror rätt. Justin hade redan anställt en livvakt till Nicoline, så hon inte skulle bli skadad. Dagen till ära hade hon på sig en grå tröja med blommor på. Nicole hade köpt den till henne på en närshop så hon visste vad hon skulle ha på sig. Men Nicoline i famnen gick jag ut genom dem stora portarna, och jag bländades snabbt av ljuset, inte bara från solen utan även av alla kameror som knäpptes av där vi gick ut ur kyrkan. Herre gud, hade dem ingen sälvrespekt eller? Jag skyndade bort mot limosinen, vilken Justin precis hadegått in i, och Kenny höll vänligt upp dörren för mig. Sedan åkte vi bort mot lokalen där middagen skulle hållas...

__________________________________________________________________________________________________

Sista kapitlet avslutat nudå!! Kanske lite konstigt slut på begravningen, men tänkte att allt förklaras ju mer sedan i epilogerna... Dem kommer nog ikväll förresten.. Ha det!!  

-Det kommer bli bra igen. Sa jag lågt med en ryckig röst. -Nej, det kommer det inte, det kommer aldrig bli som förut. Aldrig. -En dag, kommer du ha gått vidare och du kommer bli lycklig igen. -Men jag vill inte gå vidare, jag vill ha det som det var, vara med Nicole.. -Om inte för dig, gör det för Nicoline. Och med dem orden sagda lämnade jag det alltför deprimerande rummet bakom mig för att gå till Nicoles familj, som säkert var helt förkrossade vid det här laget..

JUSTINS PERPSEKTIV:

Hannah skyndade iväg oxh jag satt ensam kvar vid dörröppningen. Jag bläddrade snabbt igenom dagboken. Hon hade satt in flera bilder på varje sida. Dem flesta var på mig och hon. I slutet var det några blanka sidor, och precis när boken skulle stängas, efter sista sidan, ramlade ett papper ut ur dagboken. Jag rynkade på ögonbrynen och vecklade upp det. "Till Justin" Stod det längst upp och jag började med darrande hand att läsa.

Justin. När du läser det här

är jag antagligen redan död,

eller så kollar du i dagboken

även fast jagsgt åt dig att inte

göra det.. För om jag överlever

allt det här kommer jag bränna 

upp det här pappret, för då kommer 

det inte behövas.. Jag ville först

och främst bara säga att jag älskar

dig, väldigt väldigt mycket, och

jag hoppas att du kan gå vidare,

för min skull. Jag har sagt åt Issa

att hjälpa dig ta hand om Nicoline.

Vår Nicoline. Jag hoppas att du

kommer älska henne, och ta hand om

henne, så som du gjorde med mig.

Jag ville inte skriva något avskedsbrev

till dig egentligen, utan jag ville att 

det skulle vara glatt, så att du fick annat

att tänka på.

Jag önskar att jag fått se Nicoline

växa upp, men det kommer jag inte

få göra. Och det är jag så himla

ledsen över. Men vi vet båda två

att jag dörr snart ändå, då min cancer

blivit så mycket sämre, även fast jag

inte sa det till dig, så antar jag att

man såg det på mig. Jag vill även att du

ska åka på den där världsturnén nästa år,

den som du pratadeså mycket om innan

allt det här hände. Ta med dig Nicoline,

och Issa, så hon kan ta hand om henne

medans du är på konserterna, intervjuer

m.m Om hon vill det förstås.

Och snälla, skäm inte bort Nicoline för

mycket... Hon måste lära sig att ta hand

om sig, och hon måste veta att hon inte kan

få allt hela tiden, för en dag, kommer hon 

behöva klara sig på sin egen hand och jag vill

att hon ska vara redo för det. Jag vet även att

Pattie kommer hjälpa dig mycket, likaså mina 

föräldrar, Lucy och Hannah, så du kommer 

alltid ha någon som kan sitta barnvakt om det

behövs.. På baksidan har jag även skrivit hur

jag vill att min begravning ska vara, så vänd 

sida sedan..

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och

jag kommer alltidvaka över dig och Nicoline.

Många pussar och kramar, sin Nicole.

Med tårar i ögonen vände jag sida. Jag log lite för mig själv när jag såg att hon inte bara hade skrivit hur hon ville att det skulle se ut, hon hade även klstrat in bilder på olika blommor hon ville ha med, coola dukar, vilken mat, vilken musik m.m Hon hade verkligen planerat allt. I blomvägen ville hon ha vita syrener, små lime rosor, små rosa rosor, rosa nejlikor, vita och rosa ranunkler, björngräs och körsbärskvistar. Sedan ville hon ha rosa tema på allt, och definitivt ingenting svart, för då blev allt för deprimerande enligt henne.

Det fanns även ett fotoalbum som var fullt med foton av oss, och på framsidan stod det "our time together". Hela den natten hade jag kollat igenom alla kort, och jag hade till och med hunnit läsa igenom hela dagboken. Mina och Nicoles förädrar hade tagit hem Nicoline, så att jag kunde få lite tid att tänka igenom allting. 

__________________________________________________________________________________________________

Sista kapitlet kommer snart oxå!! Det kommer vara begravningen, och sedan kommer epilogerna...

-Hur mår Nicole?!? Frågade Hannah panikslaget, och man kunde se att hon inte sovit på flera dygn.

-Ehmm, jag- jag - jag vet inte.. Sa jag viskandes och Lucy och Hannah började springa mot operationssalen och sket fullständigt i barnet.  En tår rann nerför min kind. Tänk om hon verkligen är död??

HANNAHS PERSPEKTIV:

Jag kan fortfarande inte fatta att allt detta har hänr mot Nicole, min Nicole. Jag och Lucy sprang så snabbt vi kunde mot operationssalen. Precis innan vi kom fram hörde jag ännu ett par fotsteg som sprang bakom osss, och jag gissade på att det var Justin. Jag bokstavligt slet upp dörren.

-Var är hon?!? Skrek jag panikslaget och alla läkare kollade konstigt på mig. Då hörde jag det sköna ljudet från monitorerna som pep regelbundet. Jag puttade bort en sjuksköterska som blängde surt på mig på väg mot Nicole. Hon log svagt mot mig och tog min hand. 

-hey. viskade hon fram och jag log.

-hej. Sa jag högt och tydligt. Hon sken upp ännu mer när hon såg att även Lucy och Justin var där. Justin tog hennes andra hand och kysste henne ömt på munnen. Jag log. Lucy tog tag över min hand, då Nicole inte hade en tredje hand. Jag såg hur Nicole's öhonlock började darra och en sjuksköterska sa åt oss att gå ut. Men istället började vi smått panikslaget skrika åt henne att hon inte kunde lämna oss.

-Säg att du älskar mig. viskade hon mot Justin, och endast Justin.

-Jag älskar dig, av hela mitt hjärta, och det kommer jag alltid att göra. Jag såg hur tårarna rann nerför hans kinder, likaså på både mina och Lucys. Sedan blundade hon och montorerna började pipa hejvilt. JAg och Lucy blev snabbt bortputtade, men Justin lät dem sitta och hålla i hennes hand. Dem tog fram en apparat och försökte starta hennes hjärta igen genom elektriska stötar, men utan framgång. Lucy började plötsligt skrika rakt ut.

-varför gud. varfrör?!? Snälla, ta henne inte ifrån oss!!! Hennes röst brast på slutet och jag kunde höra Justins allt mer desperata viskningar till Nicole på andra sidan rummet. Jag tyckte så synd om honom. Hans kärlek, och modern till hans dotter, kommer att ... dö. Jag kunde knappt tänka mig ett liv utan Nicole. Hon hade alltid varit där för mig i svåra stunder, och jag visste att det var samma sak för Lucy. Utanför fönstret såg jag hur Jasper, Ellen och Issa kom springandes. Issa slet även hon upp dörren, och sjönk sedan ner på knäna och skrek när hon hörde doktorn säga:

-tid för dödsfall: 14:53. Justin skrek för full hals och alla satt med tårar i ögonen och skrek rätt ut. Jag klarade inte av det så jag gick ut ur rummet och bort mot rummet där Nicole spenderat den sista tiden av sitt liv. Jag kom på att hon sagt åt mig att läsa hennes dagbok när hon dör, vilket hon hade varit helt besluten om att hon skulle göra. Jag tog snabbt fram dagboken, som hon gömt bakom några böcker i bokhyllan, varav en av dem var en bibel som Justin hade ställt dit. Jag slog upp första sidan. 

Kära dagbok.

Vad ska jag göra?? Hur ska jag

kunna berätta för Justin om vad

som hänt mig?? Hur ska jag kunna

berätta om cancern, och därmed

berätta att han kommer vara tvungen

att uppfostra vårat barn ensam....

Jag är förvirrad, och ledsen.

Jag kan inte fatta att jag kommer dö

om mindre än sju månader. Jag

kan inte fatta attjag bara kommer

få se mitt barn 1 ynka gång, innan

mina ögon stängs förevigt.

MEn det finns ju fortfarande en liten 

chans att jag överlever. Jag ahr nämligen

fått med mig en medicin hem, som ska 

vara bra för cancern. Och om en månad

säger dem att jag måste bli inlagd på sjukhus,

dvs om det fortsätter att bli värre.

Jag måste berätta för Justin innan dess...

Men jag kommer inte klara det. För

jag älskar Justin. Över hela mitt hjärta..

Även om våran kärlek aldrig riktigt blivit

hel efetr att han varit otrogen, så 

tror jag att det hade kunnat bli helt

bra tillslut. OCh jag hoppas verkligen

att han kommer gå vidare efter min död.

Fortsätta med musiken, och uppfostra vårat

barn, och kanske till och med hitta en ny

lycklig tjej som han kommer bli stört

förälskad i.Så kanske hon kan hjälpa

honom med barnet. Undrar hur tidningarna

kommer att ta det när vi berättar att jag är

gravid?? Och inte minst av allt när jag

dör efter förlossningen. Hur kommer Justin 

reagera?? Och inte minst av allt:

Hur f*n ska jag berätta det för 

Hannah och Lucy?? Dem kommer ju

bara få panik och sedan aldrig lämna

min sida.. Ja, dem kommer ju antagligen

göra det när jag dör.. Menmen.. 

Jag mumlade texten lågt för mig själv, och jag insåg inte att någon stod i dörren förrän jag hörde en snyftning därifrån. Jag kollade snabbt dig. Justin satt i dörrkarmen med ansiktet i händerna. Jag slog igen dagboken och började gå mot honom. Jag höll fram dagboken mot honom och han tog den. 

-Det kommer bli bra igen. Sa jag lågt med en ryckig röst.

-Nej, det kommer det inte, det kommer aldrig bli som förut. Aldrig. 

-En dag, kommer du ha gått vidare och du kommer bli lycklig igen.

-Men jag vill inte gå vidare, jag vill ha det som det var, vara med Nicole.. 

-Om inte för dig, gör det för Nicoline. Och med dem orden sagda lämnade jag det alltför deprimerande rummet bakom mig för att gå till Nicoles familj, som säkert var helt förkrossade vid det här laget..

__________________________________________________________________________________________________

Hann skriva en del iaf!! hehe, bara ngn del kvar nu då!! Blev typ deprimerad nu... Kunde ju ha kommit på ett mer peppande slut... Menmen, alla sagor slutar ju inte lyckligt... Kmr två delar imorgon, då jag kommit på vad båda ska handla om.. Godnatt alla goa människor där ute!!

Idag fyller ju Justin 18 år!! är det nt fantastiskt?!? Herregud alltså!! Hehehe...

Hoppas hon överlever.. Det skulle betyda sååå mycket för mig, men mest av allt för Justin. Hon säger att hon vill att han ska gå vidare, hitta någon annan. Men jag vet, att hon innerst inne inte alls vill det..

NICOLES PERSPEKTIV:

Jag var verkligen livrädd. Vad skulle hända nu?? Skulle jag dö?? Skulle barnet också dö?? Så många tankar cirkulerade i mitt huvud då dem körde bort mig mot operationssalen. Jag skulle inte bli nersövd, utan skulle bara få ryggmärgsbedövning. Justin gick brevis båren, samtidigt som han höll min hand. Han skulle vara med hela tiden därinne, eller ja, han skulle ju självklart inte se något då det fanns ett litet draperi. Det betydde i alla fall mycket att han vardär. Min familj och Justins familj var där. Det var även Hannah, Lucy, Christian (Justins kompis), Ryan, Chaz, Nolan och Mitch. Tyvärr hade jag knappt sett dem sistnämda under den tiden jag och Justin varit tillsammans. Den där timmen jag precis spenderat med Justin, den hade varit helt underbar...

EN TIMME TIDIGARE:

Dem andra lämnade rummet och det var nu bara jag och Justin kvar.

-Jag ska visa dig något. Sa Justin och drog upp tröjärmen. Där fanns det en tatuering. Det var ett hjärta med evighetstecknet i sig.

-Det reprensenterar våran kärlek. Sa han och log mot mig.

Mina ögon tårades och jag log mot Justin.

-Det är så vackert. Sa jag hackandes.  Han kramade om mig, och så satt vi väldigt länge, och bara pratade...

JUSTINS PERSPEKTIV:

NUTID:

 Dem flesta skulle nog säga att Nicole såg helt förfärlig ut där hon låg inne på operationsbordet, men det enda jag kunde se var mitt livs kärlek, även om det aldrig riktigt börjat.

Dem började skära i henne, och jag kollade djupt in i hennes ögon.

-Hon är ute!! Skrek doktorn och jag och Nicole log. Efter att ha tvättat henne och virat in henne i en filt la han henne på Nicoles bröst.

-Nicoline.. Sa Nicole lågt och log, för att sedan blunda.. Motorerna började pipa och alla puttade bort mig och barnet. En sjuksköterka kom fram till mig och ledde ut mig ur rummet.

-Hon är snart tillbaka ska du se.. Sa sjuksköterkan, som enligt hennes namnlapp hette Pauline, och log milt mot mig. Jag log svagt tillbaka och började gå mot väntrummet där alla väntade. När dem såg mig licksom hoppade alla upp och sprang fram till mig.

-Hur mår Nicole?!? Frågade Hannah panikslaget, och man kunde se att hon inte sovit på flera dygn.

-Ehmm, jag- jag - jag vet inte.. Sa jag viskandes och Lucy och Hannah började springa mot operationssalen och sket fullständigt i barnet.  En tår rann nerför min kind. Tänk om hon verkligen är död??

___________________________________________________________________________________________________

Sååå!! Kommer komma två delar till tänkte jag, sedan kommer en - eller kanske t.o.m två - epiloger om hur det blev sen.. Ha det!! Kommentera

Men jag kunde inte ens göra det med honom längre, eftersom jag var alldeles för svag. Och dessutom hade vi inte ens gjort det mer än fem gånger. Jag önskar även att han kommer gå vidare efter att jag dött. Att han hittar någon annan.

LUCYS PERSPEKTIV:

Jag och Nicole hade blivit sams igen efter att jag fått reda på att hon hade Cancer. Jag menar, varför spendera sina sista månader tillsammans med att bråka med varandra?? Jag gick förbi alla paparazzis som numera alltid hängde utanför sjukhuset och gick in i den varma lobbyn. Jag gick bort mot hissen, då jag redan visste i vilket rum hon låg i, och tryckte på tredje våningen. 

  Hissen plingade till och jag kom upp till en kaotisk tredje våning. Jag fick syn på Justin mitt i kaoset och jag sprang fram till honom.

-Herregud, vad är det som har hänt?? Jag kollade panikslaget runt omkring mig.

-Dem har tidigarelagt Nicoles förlossning. Den kommer äga rum redan inatt. Barnet mår inte bra, och dem kommer behöva tu den genom kejsarsnitt... Han stod där och smågrät. Jag kollade åt samma håll och ick syn på Nicole, som kollade tillbaka på honom. En tår rann nerför min kind. Varför skulle livet vara så hårt?? Varför just Nicole??

  Justin satte sig ner på marken, och likadant gjorde jag. Läkare sprang runt omkring oss. Det var precis som i en film. Allt gick liksom i slowmotion. Dem sista timmarna man kunde se Nicole levande. Någonsin. Jag brast ut i storgråt och jag började hulka.

-Varför, varför, varför, varför, varför, varför, varför, varför, varför, VARFÖR GUD?!? Skrek jag rätt ut och brydde mig inte om dem konstiga blickar alla läkare gav mig. Jag kände hur Justin kramade om mig och vi började gunga fram och tillbaka. Tårarna ville inte sluta rinna, och efetr ett tag hörde jag bl.a Patties, Jasper, Melissa, m.m röster komma gåendes, och därefter kände jag hur jag blev omfamnad av flera armar.

  Så satt vi i nästan tjugo minuter.. Sedan gick vi alla in till Nicole. Vissa av oss hade med sig blommor, och vissa choklad. Även Hannah och hennes mamma kom efter ett tag. Vi stod alla där och grät och försökte njuta av Nicoles sällskap, men efter en timme lät vi henne vara ensam med Justin.

  Hoppas hon överlever.. Det skulle betyda sååå mycket för mig, men mest av allt för Justin. Hon säger att hon vill att han ska gå vidare, hitta någon annan. Men jag vet, att hon innerst inne inte alls vill det..

___________________________________________________________________________________________________

Lite kort kanske, men har ingen skrivarlust idag ''/.. Kommentera