Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någon gång i framtiden igen, men då kommer det vara på en annan blogg. Hoppas att ni förstår mig, för dethär är verkligen inte ett lätt beslut att ta, men har tänkt pådet medans jag varit borta, och har känt mig mycket bättre utan att ha skrivit, men tkr egentligen ni förtjänar ett slut på denna novell, men då jag bara är på nionde kapitlet, känns det inte så lockande att behöva sitta och skriva minst 50 kapitel till. Så tyvärr, men det kommer inte komma upp några mer kapitel här. För den här gången kommer jag inte ångra mig. Den här gången är det inte bara ett impulsivt beslut, utan nu har jag verkligen tänkt över det hela, och tycker det bli bäst såhär. 

  Hejdå allihopa, och tack för denna tiden vi haft tillsammans. MAssvis med pussar och kramar, Felicia.

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om smärtstillande?" 

  Jag himlade på ögonen åt honom, och han började återigen skratta, och först nu vaknade Justin till vid min sida. "Jag vill inte ha någon tidning!" frustade han, och ett skratt lämnade min mnun, men han vände sig bara om så han låg på sidan och tryckte en kudde över huvudet. Jag suckade och gick upp ur sängen, och när Ryan såg att jag bara hade en t-shirt på mig busvisslade han, och jag slog löst till honom på armen.

  "Ta det lugnt kvinna!! Till köeket med dig!!" sa han och pekade på trappan, men jag räckte bara ut tungan åt honom och gick dit han pekade, och genast kände jag lukten av pannkakor fylla mina näsborrar. Jag kom ner i köket i tron om att Chaz och Nolan skulle stå där och laga frukost, men istället hittade jag en medelålders kvinna, som genast rynkade på ögonbrynen när hon såg mig.

  "Lucy det här är Pattie, Justins mamma, och Pattie det här är Lucinda, en tjej som var med oss igår och som även hon stannade här över natten för att slippa vingla in stupfull hemma, och hon har på sig Justins t-shirt för att hon inte hade något annat att sova i" Ryan rabblade orden så snabbt han kunde för att sedan slänga sig på pannkakorna, och bredde genast ut ett tjockt lager Nutella på en utav dem, och Pattie bytte genast sinnesstämning och ett stort leende spred sig öer hennes läppar.

  "Trevligt att träffas. Du är ny här antar jag?" frågade hon, och jag nickade, och kollade efter pannkakorna, precis som jag sett Ryan göra förut, och Pattie skrattade. "Ta för dig" sa hon och med spelad entusiasm gick jag snabbt fram till det stora fatet med pannkakor och lassade på ett par på en annan tallrik.

  "Hej mamma" sa Justin neutralt när även han kom ner, precis som om det var helt normalt att hans kompisar + en tjej han knappt känner stannar över natten helt berusade efter en fest med massa minderåriga. Ja. Precis så en normal tonåring har det hemma..

  Han ägnademig knappt en blick när han gick förbi, och försvann snabbt uppför trappan, för att sekunden senare komma ner igen med något svart i handen, som han sedan slängde till mig.

  "Om du fryser" sa han och jag vecklade ut ett par mjukisbyxor, och ställde mig sedan upp för att ta på mig dem. "Dem passar" konstaterade han sedan, trots att dem hängde som få utmed mina smala ben, och alla började genast skratta, utom Pattie som redan gått ut ur rummet.

  "Jo att dem gör" skrattade Nolan och jag gjorde en ful grimas mot honom, vilket självklart bara fick honom att skratta ännu mer.  Jag log fånigt åt dem alla, innan jag vände mig om, och drastigt lämnade huset bakom mig, rädd för striden som pågick inom mig. Var det här normalt??

damdam!! Har inge

mer o säga ^^....

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig. 

  Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gjort förut. Som om han visste något om mig som jag själv ännu inte har upptäckt. Något som var oerhört fånigt då jag under alla år jag levt borde känna mig själv utan och innan.

  "Kommer du med upp?" Justin var redan halvvägs uppför trappan och jag fick genast onda aningar. Tänk om det här betydde något helt annat för honom än det gjorde för mig. Jag, som var helt okabapel till att känna ynka liten känsla utom smärta, något som en vampyr sällan behövde känna.

  Jag tvekade vid det nedersta trappsteget, och Justin kom nerdundrandes för trappan igen. "Kommer du??" han såg helt förbryllad ut där han stod och lutade sig mot räcket mitt i trappan och jag skakade på huvudet. "Jag borde gå. Jag. Jag måste hem" mumlade jag lågt och vände mig om, men kände snart hans hand på min ena axel.

  "Alltså, det är inte alls som du tror. Jag är inte sådan" sa han snabbt och jag vände mig om. "Vad menar du med sådan?" frågade jag, trots att jag absolut fattat vad han menat. Jag villebara höra honom säga det. Testa hur rättfram han egentligen var.

  "Sex. Jag är inte en sådan person som ligger med någon och sedan aldrig hör av mig. Det är bara vänskapligt" sa han, och drog ut på ordet bara. Jag log mot honom, och kollade sedan ner i marken, och han drog med mig upp på ögorvåningen och sedan in i ett litet rum med hokeytapeter. 

  "Jag brukade sovahär som liten, och har inte gjort om det sedan dess" ursäktade han sig, innan jag hunnit kommentera det faktum att det hela såg otroligt barnsligt ut. Ha gick fram till en garderob, och slängde genast en stor t-shirt till mig. "Något att sova i?" frågade jag, och han nickade glatt, inann han utan problem drog av sig den vita t-shirten, och sto nu endast iförd ett par mjukisbyxor framför mig.

  Jag bet mig i kinden och försökte att inte kollade ner på hans alltför vältränade mage. Han kröp ner undertäcket och jag tog genast av mig bältet jag hade på mig så att klänningen hängdelöst, sedan hävde jag den över huvudet, och stod nu bara iförd underkläder framför honom, men jag drog snabbt på mig t-shirten han givit mig.

"..in only underwear.."

  "wow" var allt han fick ur sig innan jag krupit ner brevid honom i den trånga sängen. Jag kunde känna hur hans hjärta slog betydligt snabbare än innan och jag log nöjt för mig själv. Någon var åtminstonde nöjd med vem jag var. Eller snarare hur jag såg ut.

  Jag kände hur han ständigt rörde på sig för att hitta en position som hans kropp kunde alppna av i, medans jag själv snabbt sjönk in i min halvt medvetna sömn. Och för första gången på vad som k'ndes som evigheter drömde jag inte mardrömmar om monstret inom mig, utan jag drömde om en kvinna så ljuvatt till och med hennes kvinnliga bästa vän sjönk in i den allra djupaste av förälskelse.

  En man, som hon omsorgsfullt valt att kalla sin make var den enda som egentligen kunde motstå hennes charm. Han hade planer att förråda henne. Att offra henne till gudarna. Precis som dem bett honom att göra. Hon var utom mänsklig, och hörde inte hemma på jorden. Något som motiverade honom i sina onda planer.

  En kväll stod hon ute på hennes balkong, och bevittnade en utav dem vackraste solnedgångar hon någonsin beskådat. Hon kände plötsligt ett par varmaarmar omsluta henne, och hon vände sig om, redo på att bevittna hans kärleksfulla uttryk, men iställes möttes hon av ett hysteriskt ansikte.

  "vad gör du?" hon flämtade till när smärtan träffade henne. Hon kollade desperat ner över hennes kropp. Hans hand höll om ett silvrigt handtag, och kniven han tryckt in i henne fick hennes hjärta att brista. Av alla människor hon hade att välja, valde hon honom, för att han var äkta. 

  Haha, dem sover tillsammans och allt ^^

 vet att det är tidigt i novellen och allt, men

tkr inte det är så kul när Justin inte är med ^^

Och vad är det med drömmen egentligen?? ;o

Yey!! Nu skajag fortsätta att skriva nästa kapitel, såå

see ya!!

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som de tre pojkarna nu var, skulle jag behövt dricka oräkneliga liter ren alkohol. Eller bara lite heligt vatten. Något som alltid fick vampyrer ur balans, och försvagade deras sinnen.

  Jag satte mig bestämt bakom ratten, trots Chaz' beklaganden. Jag skulle aldrig riskera deras liv genom att krocka på grund av berusning. Eller snarare ville jag skona dem från att bli tömda på blod av mig, och sedan mystiskt försvinna. Precis som jag då skulle vara tvungen att göra.

  Ryan lyckades nätt och jämt beskriva vägen fram till Justins hus. Eller hans morföräldrars hur som dem förklarat det. Självklart var dem bortresta, annars hade dem helt klart tjallat för deras föräldrar, och rädslan i deras ögon fick mig att skratta högt. Att vara rädd för någon så ynklig som en moder, som ändå inte fick slå dem, så som dem gjort på mig tid.

  Innan vi ens hunnit fram till dörren, kom en kille ut med öppna armar och hjälpte dem fulla personerna i gruppen inomhus,och jag kunde inte undgå att lägga märke till dem hasselbruna ögonen. Smma ögon som jag senast igår sett kolla in i mina egna, och jag frös mitt i steget.

  "Jag vet"  Killen-som-uppenbarligen-var-Justin svarade på min fråga som jag dagen innan avslutat med. Jag log bara fånigt mot honom och han skrattade. Han sträckte fram sin hand, men jag höjde bara på ögonbrynen och stirrade ner honom tills han släppte ner handen längs med sin ena sida igen.

  "Justin. Jag vet" sa jag och han log mot mig. "Lucinda av vad jag har hört. Gammalt namn förresten. Är du döpt efter någon gammal släkting?" frågan som ingen vågat yttra över mitt namn flög ur hans mun som kvittrande fåglar, och jag kunde bara föreställa mig vilka frågor som ekade runt i hans huvud i samma ögonblick.

  "Ja. En kvinna som levde på tidigt sjuttonhundratal. Jag är i rakt nedåtgående led från henne. Släktvis alltså" han nickade och vände sig mot sina kompisar, varav Nolan och Chaz däckat i soffan. "Dem tål inte särklit mycket alkohol dem dära" sa jag och ett lågt fnitter lämnade min mun.

Justins perspektiv:

 Jag såg in i Lucinda's väl sminkade ögon. Jag kunde med blotta ögat se hur mycket det var som fanns bakom dem där ögonen. Minnen. Känslor. Saker jag aldrig skulle förstå mig på. Hon lade huvudet på sne och jag skakade bara på huvudet och kollade bort. Det sägs trots allt att ögonen är porten in till själen.

"..gate into the soul.."

 Ryan kollad emed rynkade ögonbryn på oss, oc hjag skrattade åt honom. "Jag träffade på Lu här i skogen igår. Jag fattar fortfarande inte hur du kom upp i det där trädet" meningen som från början var riktad mot Ryan, slutade med att vara riktad just mot Lucinda.

  Hon log bara mystiskt mot mig, och jag rynkade på ögonbrynen. Hon kollade genast bort, och jag undrade om även hon planerat att spendera natten här. 

  "Jag antar att dem kommer sova här?" hon nickade mot Nolan Chaz och Ryan, som även han däckat vid det här laget. "Ja. Du får också göra det om du har lust" Jag blinkade med ena ögat och hon fnittrade flickaktigt, innan hon nickade och jag log stort.

Haha, skäna killar som däckar

i soffan ^^ hoppas ni har haft det

super nu under tiden jag e borta,

för det kommer jag definitivt

att ha alltså!!  hehe.. ni har ju nt

fått så många kapitel nu under tiden,

men ja.. vad ska man göra liksom? 

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och jag gick in i en victoria's secret butik först. Nya fina underkläder skulle inte vara dumt det heller. 

  Jag knallade runt inne i affären ett bra tag innan jag hittade något som föll mig i smaken. Dem var helt perfekta, och skulle sitta som en smäck på mig. Fast jag tvivlar på att jag kommer kunna ha dem ikväll, men någon gång kommer dem ju användas.

"..They were perfect.."

 Jag gick fram till kassan och betalade nsabbt med mitt VISA kort. Sedan gick jag vidare ner på gatan i jaktpå en huffsad klänning. Jag var glad att dem i alla fall inte använde korsett på klänningar längre. Det var otroligt jobbigt.

  Jag slängde upp outfiten på sängen jag delade med Warren och klev snabbt in i den nya klänningen. Jag stoppade in mina fötter i ett par rosa Jeffrey Campbell skor, coh sminkade mig lätt, sedan var jag fit for fight.

".. fit for fight.."

  Jag log mot min egen spegelbild och knäppte av ett kort med min mobil. Jaglog åt det, sedan slängde jag ner mobilen i handväskan jagtänkt ha för kvällen. Jag kastade en blick mot klockan. Fem i nio. Jag borde börja gå nu.

  Jag sprang nerför trappan och passerade Warren där han satt och kollade på en cheerleading tävling. Tjejer i korta kjolar var lite hans grej antar jag. Han ignorerade mig helt när jag gick förbi, men jag antog att jag skulle få mycket skit för det här när jag kom hem. Jag skulle säkert få höra saker som "Det är farligt att umgås med människor"  och "du borde ha lyssnat på mig". 

  Jag öppnade dörren och slängde hårt igen den bakom mig så att dunset ekade mellan husen på gatan. I korsningen stod det redan en bil med motorn på, så jag hoppade smidigt in i baksätet, och omringades snabbt av kommentarer om hur bra jag såg ut ikväll. Jag tackade, och Ryan började köra mot festen.

  När vi klev ur bilen hördes ett dunkande från huset, och folk stod i trädgården och hånglade, och när jagsa folk menar jag typ tjugo pers. Vilket är mycket enligt mig. Vi klev innanför dörrarna, och jag fick hålla i Nolan's tröja för att inte tappa bort dem. 

  Jag slappnade snabbt avoch började dansa till musiken och snart var en kille framme vid mig och lade händerna på mina höfter medans jag dansade i takt till musiken. "My place?" frågade han och log sexigt. Ett taghade jag tänkt acceptera erbjudandet, mest för att göra Warren avartsjuk, men sedan log jag bara retligt och sa "Dream on" sedan lämnade jag honom mitt på dansgolvet för att hitta något att dricka.

  Hon fick tag på en vodkaflaska och tog en klunk rätt ur flaskan, sedan gick hon för att leta reda på Ryan Chaz och Nolan.

  damdam!! Moahaha!!

Kommentera!! Hoppas 

det är åtmindstonde några

kommentarer när jag är

tillbaka!!  Annars... Haha, nejdå

skämtade bara... Eller?? O.o

  Resten utav dagen segade sig fram och jag tycktes kasta en blikmot klockan var tredje sekund. Jag suckade varje gång jag såg att det som känts som en timme, i själva verket bara varit några enstaka minuter. När klockan äntligen ringde ut för dagen var jag inte sen ut genom dörren, och snart var jag utom synhåll från skolområdet.

  Jag gick inte hem, utan istället försvann jag in i skogen där jag snabbt klättrade upp i ett träd. Jag grät. Inte tårar såklart, utan blod. Det enda som gick runt i min alltför gamla kropp. Det var helt otroligt hur allt ändrats när vi kommit hit till Stratford. Hur folk vågat närma sig oss, och tagit kontakt med oss. Och hur Warren varit otrogen mot mig med en tjej, återigen.

"..climbed up the tree.."

  Oftast när han jagade, jagade han oftast unga tjejer, och snygga sådana. Och självklart manipulerade han dem, så att dem följde med honom till något sjaskigt motell där han först haft sex med dem, och sedan mördat dem.

  Fast denna gången var jag orolig för att det var allvarligare än an jakt. Jag var orolig för att han gått och kärat ner sig i tjejen, för vi båda visste att det var farligt att beblanda sig med människorna på det sättet. Dem var alla likadana. Hatiska på grund av allt folk vi tagit livet av. Folk dem inte ens vetat existerat.

  Mina tankar flög iväg åt annat håll. Åt ett håll jag allt för länge begravt djupt inne i mitt mörka sinne. Alano. En man från Spanien som hon för snart hundra år sedan förälskat sig djupt i, men så fort hon berätat vad hon egentligen var, hade han försökt döda henne, något som fått Warren att döda honom. Och flera år efter det hade hon sörjt, trots att hon förstått att känslorna inte varit besvarade kunde hon inte undgå smärtan hon känt, precis som om hennes hjärta blivit krossat totalt, precis som om hon hade haft något.

  Jag fnös för sig själv. Hur dum jag hade varit som förälskat sig i en ynklig människa. Någon som kunde älska ena dagen, bara för att den andra inte känna någonting alls. Dem var alla opålitliga och man kunde aldrig lita på dem.

  Mitt grubblande avbröts av att jag hörde klumpiga steg i fjärran, och jag började genast andas. Något jag inte gjorde i sin ensamhet då det inte behövdes. "Hur fan kom du upp idet där trädet?" en ganska ung röst hördes och jag vände ansiktet mot honom. Han såg ut att vara runt sjutton eller något liknande. 

  "Jag klättrade" sa jag och log fånigt mot honom, varefter jag graciöst hoppade ner från trädet. Sedan började jag lugnt gå bort från platsen. "Vad heter du?" Jag spann runt och log mystiskt mot honom. "Vem vet?" sa jag och höjde på ögonbrynen, innan jag återigen började gå därifrån.

"..Who knows?.."

Vem tror ni det var hon mötte??

Och nej, det är inte vem ni tror ^^

Haha.. Tidinställt det här också, så..

ska fortsätta skriva nu!! (alltså i torsdags ^^)

Löv u guys ^^ Haha, och förresten, min mamma

sa oh my gaawd idag.. haha, höll typ på att

kissa på mig av skratt alltså.. Lät sketakul..

  Det enda jag kunde tänka på i skolan dagen därpå var gårkvällen. Hur skönt det hade känts att ha honom inuti mig,  känna honom smeka mig över kroppen, precis som om det inte fanns några bekymmer i världen, och hur han senare under natten grabbat tag om mina bröst bakifrån, och sedan, utan något förspel alls, trängt in i mig bakifrån. Men jag kunde inte undgå det faktum att jag önskade att natten aldrig ägt rum, att jag istället fortsatt vara arg på Warren.

  Det hade redan hunnit bli lunch, utan att jag hängt med i konversationerna, eller lektionerna för den delen. Precis som dagen innan satt Warren med blondinen, men i motsats till igår, satt dem inte och skrattade, utan Warren hade istället lutat sig över bordet och kysst blondinen. Länge, och mitt framför ögonen på mig. Det värsta var när han avslutat kyssen, och vände sig om och kollade in i mina ögon, samtidigt som han mimade "love you".

  Jag skakade på huvudet och kollade istället på de tre killarna igen, som alla satt och kollade förväntandfullt på mig. "Vad?" frågade jag, och Ryan suckade, samtidigt som han log. "Hänger du med imorgon eller?" frågade han och jag rynkade på ögonbrynen. Något som fick allihoppa att börja skratta, och jag såg i ögonvrån hur Warren stirrade på mig.

  "Hänger du inte med i samtalet eller?" Nolan log retfullt mot mig, och jag gjorde en grimas mot honom, samtidigt som jag skakade på huvudet. "Det är fest hos en tjej i tredje årskursen imorgon kväll. Hänger du med oss dit eller?" frågade han, och jag log mot honom.

  Jag sneglade snabbt mot Warren, som hade återgått till att prata med tjejen, och vad jag hörde över allt buller var att han hela tiden gav henne komplimanger som "fan va het du e" och "varför så snygg?" något han bara sagt till mig dem första månaderna vi var tillsammans, men sedan slutat med.

  "visst. Räkna med mig" sa jag fortfarande med blicken på Warren. Något Chaz verkade ha märkt, då han plötsligt sa "bry dig inte om honom. Du är värd bättre" sahan, och jag log stort mot honom. Trots att jag visste att det var sagens största lögn. Jag dödar flera personer i vekcan. Jag förtjänar ingen alls.

  "Vi hämtar dig vid dig typ nio imorgon då. Vänta lite nu, var bor du egentligen?" Ryan höjde på ena ögonbrynet och jag kollade ner på mina händer, och log lite för mig själv.  "Jag bor på Hillside Road, så ni kan hämta mig vid korsningen strax efter att gatan slutat" sa jag, och dem nickade, innan vi började röra oss mot stället där man ställde brickorna.

  "Du ska då inte på någon fest" Warrens röst var tätt inpå mitt ena öra och en rysning for uppför min ryggrad. Jag vände mig om och glodde på honom. "Jåså? Vem säger det må tro?" jag vände på rygen och började gå därifrån.

  "Hey! Vänta på mig!" jag sprang ikapp dem andra, och kom snabbt in i samtalet, som handlade om morgondagens fest. "Kommer Justin komma?" Nolan frågade frågan direkt till Ryan, och jag rynkade på ögonbrynen.

  "Vem är Justin?" frågade jag, och dem skrattade högt i tron om att jag skämtade, men när dem såg min allvarliga blick tystnade dem snabbt och kollade snabbt på varandra.

  "Bieber. Justin Bieber" Jag kände igen namnet, men kunde inte riktigt placera det. Jag letade igenom mitt minne dem, senaste fem åren, och kom över ett minne, där jag tjuvlyssnat på ett byte när hon pratat i telefon. Hon hade varit runt fjorton och hon babblade på om någon Justin Bieber, som hon tyckte sjöng sjuukt bra, och som hon var stenförälskad i. Men det hade varit i Guatemala, och det är ju e bit dit från Kanada.

  "Du vet, den världskända Justin Bieber som fått heela världen på fall??" Ryan fortsatte att förklara, och dem alla kollade på mig som om jag var korkad. "Jag skämtar bara med er, klart jag vet vem han är!" skrattade jag, och dem instämde snabbt, trots att jag fortfarande inte riktigt klurat ut vem han var.

"..I'm just kidding.."

  "Så kommer han eller inte?" Nolan frågade återigen och jag kollad eäven jag på Ryan vid det här laget. "Nej, tror inte det. Det kommer bli totalt kaos om han dyker upp på en hemmafest, men jag tror vi kan sticka dit på efter festen kanske. Allihoppa" sa han ohc kollade menande på mig i slutet av meningen.

  "nej, jag tror bara jag ska åka hem efter festen" sa jag och dem kollade på mig som om jag var knäpp. "vad?" utbrast jag efter en stunds tittande. "Du ska med, oavsett om du vill eller inte" sa Chaz och slog ut med armarna och jag himlade med ögonen.

  "Bara om ni tvingar mig"  sa jag och satte armarna i kors, och dem kollade menande på varandra,och skrattade sedan, innan dem lyfte upp mig och bar mig genom korridoren. Jag låtsades försöka ta mig loss, men om jag verkligen velat det hade jag redan varit nere på marken igen..

tidinstääällt!! Vid det här laget

ligger jag antingen och solar (högst

tveksamt med det svenska vädret -.-')

eller så håller jag på och dö i tävlingen

jag ävenska vara med i.. Måste springa en mil..

If you're going to kill me, do it now...

  Jag kom fram till ett litet ställe, vid namn Meaford, som låg vid Lake Huron's kust, cirka 19 mil från Stratford. Jag stod på ett utav husens tak, och valde ut mitt byte. Jag kände ett starkt hjärta slå, precis under mig, och när jag förstått att det var ensamt, klättrade jag smidigt ner från taket, och hoppade in i ett utav dem öppna fönstrerna.

  Det var en kvinnas röst som kom innifrån köket. Jag sprang snabbt förbi dörröppningen för att fastställa målet, och vis spisen stod en tjock dam och stekte köttfärs. precis som alla gjorde kollade hon mot dörröppningen jag precis sprungit förbi, precis efter att jag gjort det, och ryckte sedan på axlarna och återgick till det hon höll på med.

  Jag visste att hon var en mycket snäll tant, det syntes, men om man kollade på alla detaljer i hennes hem osv, förstod man att hon inte skapat någon familj. Alltså var hon ensam, och inte alltför många skulle sakna henne, eller bli moderslösa.

  Jag sprang genast in i köket, och ställde mig strax bakom henne, hon vände sig om, och skulle precis börja skrika, när hon såg in i mina ögon. Jag log snällt mot henne. "Kom"  viskade jag, och motvilligt tog hon ett steg mot mig. "Jag är inte farlig" sa jag, mest för att se hur jag lyckades övertyga henne.

  Fortfarande som i trans, tog hon de sista stegen som skilde oss åt, och jag kände hur skinnet över käkbenet spändes, och hur mina huggtänder växte fram. Jag log, och hon såg om möjligt mer rädd ut än innan, vilket nog inte var särskilt konstigt, med tanke på hur jag måste se ut.

 Jag tog ett steg närmare henne, och jag såg hur hon nästan flippade ut när min mun var farligt nära hennes halspulsåder. Sedan ångrade jag mig - eller det var i alla fall vad hon trodde - och flyttade mitt ansikte en aningen bort från hennes hals. För att skona hennes lidande bröt jag av henne nacken med mina bara händer, och hennes huvud hängde slappt neråt.

  Då pressade jag min mun mot hennes hals och lät mina tänder att lätt glida igenom hennes hud, innan allt för mycket spilldes ut. Jag drack i över enminut, förvånad över hur mycket blod hon faktiskt hade i kroppen.

  Jag skådade den blodtömda kroppen som nu låg på golvet och lämnade blodmärken efter sig på det förut så vita klinkersgolvet. Det såg alltför misstänkt ut, och om en vampyrjägare skulle få syn på kroppen, skulle dem genast förstå att det fanns vampyrer inte alltför långt borta.

  Så jag tog upp kroppen i min famn, vilket lämnade röda fläckar på mitt annars så vita linne. Jag sprang snabbt ut ur huset, och komin i en sjup skog, där jag lade ner henne på marken och lät djuren sköta resten av arbetet.

  Jag stannade inte på vägen hem. Desperat efter att på prata med Warren, och med allt blod i systemet visste jag, att om det skulle bli bråk skulle jag lätta vinna, eller i alla fall kunna fly undan, men när jag klev innanför dörrarna till våran enkla boning, fanns där ingenting annat än tystnad. Jag letade igenom alla rum - som för den delen inte var särskilt många, trots att vi hade pengar i överflöd. Han fanns ingenstans. Jag slängde en snabb blick mot den färgglada klockan som prydde min handled. Kvart över sex. Han borde vara hemma vid det här laget.

  Rastlöst gick jag omkring i huset vi för närvarande bodde i, och nynnade på gamla låtar som min mor spelat för mig när jag varit liten.  Efter midnatt hörde jag hur något rörde sig utanför huset, och gick genast dit för att kolla. Warren kom uppför uppfarten och tjejen jag sett i matsalen stod lutandes mot hennes bil, och bet sig i läppen.

  "Varför?" var det enda jag kunde klämma ur mig när han stängt dörren bakom sig. "Varför vad? Vad har jag gjort för fel?!" skrek han, trots att det för en människa var en vanlig samtalston. Jag himlade med ögonen åt hans fattiga argumentation. Alltid skyllde han på att det var jag som gjort något, något som med åren endast fått mig irriterad på honom. Hade han inget nytt att komma med?

  "Jag har då inte gjort något fel. Det är inte jag som kommer hem mitt i natten med en tjej i släptåg som du förmodligen har legat med!" skrek jag, och skulle precis grabba tag i en kastrull att slänga på honom, dramatisk som jag är, när han kom fram till mig och pressade sina läppar mot mig.

  Jag slog som automatiskt armarna runt honom, och hoppade upp på honom, med benen på varsin sida om hans höfter. Han tog genast tag med ena handen under min rumpa, och på någon sekund var vi upee i vårat sovrum, och han lade snabbt ner mig i sängen. Han skulle precis återförena sina läppar med mina, när jag skrattade och tittade bort, men han var inte sen med att hitta mina läppar igen.

 Jag  kände honom mot mitt höftben, och han tryckte sig om möjligt ännu närmare mig, sedan började han genast klä av mig det vita linnet jag haft på mig under dagen.

Tredjeee kapitlet nu!!

Vill minst en kommentar innan

nästa!! Nimåste verkligen bli bättre på att

kommentera nu alltså!!

Allt beror på er när fyran 

kommer ut.. om ni nu inte är

skitsnabba med kommentarerna

då... hehehe..