Först vill jag börja med att jag är hemma nu!! Åker ju på tisdag morgon igen men ändå ^^ Och sedan vill jag även säga att min bror bannlyst mig till övervåningen då han helt random bjudit in typ tio kompisar -.-' Och det värsta är nog att jag är kompis med flera utav dem.. och för det tredje vill jag säga att jag nu ska kolla på "Jag saknar dig" som jag precis var och hyrde med en kompis.. Har velat se den jättelänge men blev liksom aldrig av.. Till sist vill jag bara dela detta videoklipp, för då är jag med i en tävling på Keelas blogg!! 

  Det enda jag kunde tänka på i skolan dagen därpå var gårkvällen. Hur skönt det hade känts att ha honom inuti mig,  känna honom smeka mig över kroppen, precis som om det inte fanns några bekymmer i världen, och hur han senare under natten grabbat tag om mina bröst bakifrån, och sedan, utan något förspel alls, trängt in i mig bakifrån. Men jag kunde inte undgå det faktum att jag önskade att natten aldrig ägt rum, att jag istället fortsatt vara arg på Warren.

  Det hade redan hunnit bli lunch, utan att jag hängt med i konversationerna, eller lektionerna för den delen. Precis som dagen innan satt Warren med blondinen, men i motsats till igår, satt dem inte och skrattade, utan Warren hade istället lutat sig över bordet och kysst blondinen. Länge, och mitt framför ögonen på mig. Det värsta var när han avslutat kyssen, och vände sig om och kollade in i mina ögon, samtidigt som han mimade "love you".

  Jag skakade på huvudet och kollade istället på de tre killarna igen, som alla satt och kollade förväntandfullt på mig. "Vad?" frågade jag, och Ryan suckade, samtidigt som han log. "Hänger du med imorgon eller?" frågade han och jag rynkade på ögonbrynen. Något som fick allihoppa att börja skratta, och jag såg i ögonvrån hur Warren stirrade på mig.

  "Hänger du inte med i samtalet eller?" Nolan log retfullt mot mig, och jag gjorde en grimas mot honom, samtidigt som jag skakade på huvudet. "Det är fest hos en tjej i tredje årskursen imorgon kväll. Hänger du med oss dit eller?" frågade han, och jag log mot honom.

  Jag sneglade snabbt mot Warren, som hade återgått till att prata med tjejen, och vad jag hörde över allt buller var att han hela tiden gav henne komplimanger som "fan va het du e" och "varför så snygg?" något han bara sagt till mig dem första månaderna vi var tillsammans, men sedan slutat med.

  "visst. Räkna med mig" sa jag fortfarande med blicken på Warren. Något Chaz verkade ha märkt, då han plötsligt sa "bry dig inte om honom. Du är värd bättre" sahan, och jag log stort mot honom. Trots att jag visste att det var sagens största lögn. Jag dödar flera personer i vekcan. Jag förtjänar ingen alls.

  "Vi hämtar dig vid dig typ nio imorgon då. Vänta lite nu, var bor du egentligen?" Ryan höjde på ena ögonbrynet och jag kollade ner på mina händer, och log lite för mig själv.  "Jag bor på Hillside Road, så ni kan hämta mig vid korsningen strax efter att gatan slutat" sa jag, och dem nickade, innan vi började röra oss mot stället där man ställde brickorna.

  "Du ska då inte på någon fest" Warrens röst var tätt inpå mitt ena öra och en rysning for uppför min ryggrad. Jag vände mig om och glodde på honom. "Jåså? Vem säger det må tro?" jag vände på rygen och började gå därifrån.

  "Hey! Vänta på mig!" jag sprang ikapp dem andra, och kom snabbt in i samtalet, som handlade om morgondagens fest. "Kommer Justin komma?" Nolan frågade frågan direkt till Ryan, och jag rynkade på ögonbrynen.

  "Vem är Justin?" frågade jag, och dem skrattade högt i tron om att jag skämtade, men när dem såg min allvarliga blick tystnade dem snabbt och kollade snabbt på varandra.

  "Bieber. Justin Bieber" Jag kände igen namnet, men kunde inte riktigt placera det. Jag letade igenom mitt minne dem, senaste fem åren, och kom över ett minne, där jag tjuvlyssnat på ett byte när hon pratat i telefon. Hon hade varit runt fjorton och hon babblade på om någon Justin Bieber, som hon tyckte sjöng sjuukt bra, och som hon var stenförälskad i. Men det hade varit i Guatemala, och det är ju e bit dit från Kanada.

  "Du vet, den världskända Justin Bieber som fått heela världen på fall??" Ryan fortsatte att förklara, och dem alla kollade på mig som om jag var korkad. "Jag skämtar bara med er, klart jag vet vem han är!" skrattade jag, och dem instämde snabbt, trots att jag fortfarande inte riktigt klurat ut vem han var.

"..I'm just kidding.."

  "Så kommer han eller inte?" Nolan frågade återigen och jag kollad eäven jag på Ryan vid det här laget. "Nej, tror inte det. Det kommer bli totalt kaos om han dyker upp på en hemmafest, men jag tror vi kan sticka dit på efter festen kanske. Allihoppa" sa han ohc kollade menande på mig i slutet av meningen.

  "nej, jag tror bara jag ska åka hem efter festen" sa jag och dem kollade på mig som om jag var knäpp. "vad?" utbrast jag efter en stunds tittande. "Du ska med, oavsett om du vill eller inte" sa Chaz och slog ut med armarna och jag himlade med ögonen.

  "Bara om ni tvingar mig"  sa jag och satte armarna i kors, och dem kollade menande på varandra,och skrattade sedan, innan dem lyfte upp mig och bar mig genom korridoren. Jag låtsades försöka ta mig loss, men om jag verkligen velat det hade jag redan varit nere på marken igen..

tidinstääällt!! Vid det här laget

ligger jag antingen och solar (högst

tveksamt med det svenska vädret -.-')

eller så håller jag på och dö i tävlingen

jag ävenska vara med i.. Måste springa en mil..

If you're going to kill me, do it now...

  Hur många är det som slåss om biljetter nu egentligen?? ^^ Haha, gick in på sidan bara för att kolla, och hamnade i kö.. ^^ Haha, själv ska jag inte gå, dels för att jag inte får av mamma, dels för att jag och två kompisar och en av dems föräldrar sticker till London just då.. Kommer vara där från fredagen till natten till onsdag, så snacka om att det krockar -.-' MEN jag hoppas att han kommer hit igen ^^ Och att ngn spelar in hela alltet.. Tänkte skriva skiten, mn sedan kom jag på att det här är tvärtom fårn skit, det är himmelriket!! ÄR glad för de som fått biljetss skull.. SJälv nöjer jag mig med att sitta hemma o lyssna..  Haha, märkte nu att det är SLUTSÅLT!! haha helt otroligt.. Efter två och en halv timme o så ^^

Helt sjuukt!! Haha, själv är man i grymma Londoon dåå!! Längtar som fan, vilket

jag inte borde då det typ är ett år kvar ^^

Hmm, har en lite knepig situation nu, jo jag ska nämligen bort över helgen, men kommer hem på söndag, så får skriva massa då, sen är jag hemma på måndag så ska skriva så mkt jag kan då, sedan påtisdag åker jag igen och är borta en vecka, sedan när jag åker hem följer en kompis med också (hon bor typ andra sidan Sverige (saknat massoor!!)) så uppdateringen kommer lida lite dem följande veckorna, men ska försöka skriva så många kapitel i förväg jag kan så ni får åtmindstonde två i veckan, men förhoppningsvis lite mer än så ^^ vi får se hur det bli helt enkelt ^^ 

  Jag kom fram till ett litet ställe, vid namn Meaford, som låg vid Lake Huron's kust, cirka 19 mil från Stratford. Jag stod på ett utav husens tak, och valde ut mitt byte. Jag kände ett starkt hjärta slå, precis under mig, och när jag förstått att det var ensamt, klättrade jag smidigt ner från taket, och hoppade in i ett utav dem öppna fönstrerna.

  Det var en kvinnas röst som kom innifrån köket. Jag sprang snabbt förbi dörröppningen för att fastställa målet, och vis spisen stod en tjock dam och stekte köttfärs. precis som alla gjorde kollade hon mot dörröppningen jag precis sprungit förbi, precis efter att jag gjort det, och ryckte sedan på axlarna och återgick till det hon höll på med.

  Jag visste att hon var en mycket snäll tant, det syntes, men om man kollade på alla detaljer i hennes hem osv, förstod man att hon inte skapat någon familj. Alltså var hon ensam, och inte alltför många skulle sakna henne, eller bli moderslösa.

  Jag sprang genast in i köket, och ställde mig strax bakom henne, hon vände sig om, och skulle precis börja skrika, när hon såg in i mina ögon. Jag log snällt mot henne. "Kom"  viskade jag, och motvilligt tog hon ett steg mot mig. "Jag är inte farlig" sa jag, mest för att se hur jag lyckades övertyga henne.

  Fortfarande som i trans, tog hon de sista stegen som skilde oss åt, och jag kände hur skinnet över käkbenet spändes, och hur mina huggtänder växte fram. Jag log, och hon såg om möjligt mer rädd ut än innan, vilket nog inte var särskilt konstigt, med tanke på hur jag måste se ut.

 Jag tog ett steg närmare henne, och jag såg hur hon nästan flippade ut när min mun var farligt nära hennes halspulsåder. Sedan ångrade jag mig - eller det var i alla fall vad hon trodde - och flyttade mitt ansikte en aningen bort från hennes hals. För att skona hennes lidande bröt jag av henne nacken med mina bara händer, och hennes huvud hängde slappt neråt.

  Då pressade jag min mun mot hennes hals och lät mina tänder att lätt glida igenom hennes hud, innan allt för mycket spilldes ut. Jag drack i över enminut, förvånad över hur mycket blod hon faktiskt hade i kroppen.

  Jag skådade den blodtömda kroppen som nu låg på golvet och lämnade blodmärken efter sig på det förut så vita klinkersgolvet. Det såg alltför misstänkt ut, och om en vampyrjägare skulle få syn på kroppen, skulle dem genast förstå att det fanns vampyrer inte alltför långt borta.

  Så jag tog upp kroppen i min famn, vilket lämnade röda fläckar på mitt annars så vita linne. Jag sprang snabbt ut ur huset, och komin i en sjup skog, där jag lade ner henne på marken och lät djuren sköta resten av arbetet.

  Jag stannade inte på vägen hem. Desperat efter att på prata med Warren, och med allt blod i systemet visste jag, att om det skulle bli bråk skulle jag lätta vinna, eller i alla fall kunna fly undan, men när jag klev innanför dörrarna till våran enkla boning, fanns där ingenting annat än tystnad. Jag letade igenom alla rum - som för den delen inte var särskilt många, trots att vi hade pengar i överflöd. Han fanns ingenstans. Jag slängde en snabb blick mot den färgglada klockan som prydde min handled. Kvart över sex. Han borde vara hemma vid det här laget.

  Rastlöst gick jag omkring i huset vi för närvarande bodde i, och nynnade på gamla låtar som min mor spelat för mig när jag varit liten.  Efter midnatt hörde jag hur något rörde sig utanför huset, och gick genast dit för att kolla. Warren kom uppför uppfarten och tjejen jag sett i matsalen stod lutandes mot hennes bil, och bet sig i läppen.

  "Varför?" var det enda jag kunde klämma ur mig när han stängt dörren bakom sig. "Varför vad? Vad har jag gjort för fel?!" skrek han, trots att det för en människa var en vanlig samtalston. Jag himlade med ögonen åt hans fattiga argumentation. Alltid skyllde han på att det var jag som gjort något, något som med åren endast fått mig irriterad på honom. Hade han inget nytt att komma med?

  "Jag har då inte gjort något fel. Det är inte jag som kommer hem mitt i natten med en tjej i släptåg som du förmodligen har legat med!" skrek jag, och skulle precis grabba tag i en kastrull att slänga på honom, dramatisk som jag är, när han kom fram till mig och pressade sina läppar mot mig.

  Jag slog som automatiskt armarna runt honom, och hoppade upp på honom, med benen på varsin sida om hans höfter. Han tog genast tag med ena handen under min rumpa, och på någon sekund var vi upee i vårat sovrum, och han lade snabbt ner mig i sängen. Han skulle precis återförena sina läppar med mina, när jag skrattade och tittade bort, men han var inte sen med att hitta mina läppar igen.

 Jag  kände honom mot mitt höftben, och han tryckte sig om möjligt ännu närmare mig, sedan började han genast klä av mig det vita linnet jag haft på mig under dagen.

Tredjeee kapitlet nu!!

Vill minst en kommentar innan

nästa!! Nimåste verkligen bli bättre på att

kommentera nu alltså!!

Allt beror på er när fyran 

kommer ut.. om ni nu inte är

skitsnabba med kommentarerna

då... hehehe..

  "Hey" Chaz viskade orden mot mig, men för mig var det precis som att prata i nomal ton, plus lite högre då. "Hej" sa jag och försökte hålla samma nivå på rösten.

  Vi sa ingenting annat under resten utav lektionen, utan försökte hänga med på lektionen som handlade om kriget 1812 mellan USA och britterna där dem norra brittiska kolonierna i Amerika var en  stor del av det hela. Något jag gick igenom förra gången jag gick i skola i Kanada.

  Självklart visade det sig att lektionen var en dubbellektion, som varade ända fram till lunch, vilket innebar att vi fick berätta om vad vi gjort under sommarlovet som varit för nära en månad sedan. Sj'lvklart drog jag en vit lögn och sa att jag och Warren åkt ner till New York för att hälsa på några gamla släktingar, när vi egentligen hade flytt från ett par vampyrjägare som kommit på oss mitt under våran jakt.

  Ja, det fanns vampyrjägare. Dem var extremt vidskepliga människor, som för vidare fakta om vampyrer i generationer efter generationer, vilket innebar att dem visste hur dem skulle döda oss, vilket verkligen inte var som alla andra trodde, med en träpåle genom hjärtat, utan det är mer komplicerat än så.

  först måste man få oss att dricka hligt vatten, vilket försvagar oss, men för att kunna få oss att göra det, måste någon agera lockbete . Dvs, att en person själv dricker heligt vatten, och sedan lurar oss att dricka deras blod. Det heliga vattnet kommer försvaga oss tillräkligt för att vi inte ska kunna sricka färdigt, och bara i få sammanhang dör lockbetet-

  sedan när vi är försvagade måste minst tre kristna personer skapa en ring runtomkring oss, och säga en viss ramsa på latin. a Pulvis es et in terram reverteris. damnum quod astense venit nunc ledo te. Iam vos interfecistis populum occidere et redire numquam.  (= av jord är du kommen och av jord ska du åter bli. Må skadan du åstadkommit nu skada dig själv, och må människorna du dödat nu döda dig, och må du aldrig åter komma)

  till sist måste en av de tre eller flera, gå fram och sticka ett järnkors genom hjärtat, och sedan begrava kroppen långt under jorden.  Och på grund utav den komplicerade akten är det bara ett fåtal kvar som kommer ihåg seden. Tyvärr så var dem som kunde den även otroligt skickliga på att utöva den.

  "Du kan sitta med oss nu på lunchen om du vill" Chaz och ett par andra killar jag inte visste namnen på stod brevid mitt skåp, vars nummer stått med på en av lapparna jag fått av kvinnan i expeditionen. 

  "gärna" sa jag och pressade fram ett leende. Det var inte ofta jag hade någon annan än Warren att sitta med, och det skulle vara sönt med omväxling för en gångs skull.

  Jag slängde in min jeansjacka jag hade på  för dagen, och slängde sedan igen skåpet, och följde efter killarna in i den stora matsalen. "Du hade rätt! Hon är riktigt het ju!" en utav dem andra killarna som gick lite längre fram viskade det till Chaz, men jag hörde det klart och tydligt, och hade jag kunnat rodna, hade det här varit ett sådant tillfälle då jag gjort det.

  Vi alla ställde oss i kön och snart kom jag fram till första alternativa maträtten. Lax och potatis. Jag log och lassade upp det på brickan jag hade framför mig. Sedan gick jag ur kön, och satte mig vid det bord, där killen som sagt att jag var snygg hade satt sig.

  "Hey. Jag är Nolan" han sträckte fram sin hand och jag kollade bara leendes på den. Han skrattade och drog bort handen igen. Sedan skakade jag bara på huvudet och kollade efter Chaz och den andra killen.

  "Äter du alltid så.. nyttigt?" Chaz kom plötsligt upp bakom mig, och jag log och skrattade. nej, oftast äter jag inte, utan dricker blod "Ja, oftast" sa jag och han skrattade samtidigt som han satte sig ner brevid mig med sin bricka där en flottig hamburgare ägde rum.

  Jag började glatt äta av min lax, som absolut inte smakade lika gott som hemlagat, men det fick duga. Jag svalde ännu en bit av maten, som senare ikväll ksulle komma upp samma väg som den gått ner, men det var något jag fick stå ut med. Allt för att verka mer normal än jag faktiskt är.

  Killarna började snacka om något nytt spel som snart skulle komma ut, och jag spanade äver rummet efter Warren, och när jag fick se honom sitta vid ett bord på andra sidan matsalen, med en snygg blondin framför sig, frös jag till is.

  "Vad är det?" killen jag fortfarande inte visste namnet på tog tag i min handled och skakade den. "Är det någon där?" skämtade sedan Chaz, och knackade mig i huvudet. Först då ryckte jag till, och log ursäktande mot dem.

  "Tyvärr men, Chaz, Nolan, och .. " började jag, och kollade intensivt på dentredje killen medans jag reste mig upp. "Ryan" sa han till slut, och jag nickade ".. och Ryan, jag mår faktiskt inte så bra, och måste gå,  hoppas vi syns imorgon" sa jag och vinkade glatt till dem, men så fort jag kommit utanför skolan, där ingen kunde se mig, sprang  jag, mil efter mil. Det var dags att jaga.

Andra uteee!! Vill ha minst

2 kommentarer till nästa del!!

Börjar skriva på den redan nu,

men det beror helt på er när ni

får läsa den!!

kommentera folk!! Inge kul om man ser att statisktiken ät helt okej, och sedan finns det inga kommentarer ''/ Det är inte direkt så att man blir peppad på att skriva mera utan snarare tvärtom..  Vet att jag själv inte är en hejare på att kommentera på andras bloggar hellre nuförtiden, för tro mig, det brukade jag vara, men även om det bara är typ en kommentar i veckan av samma person så är jag nöjd. Bara att veta att någon faktiskt lärer är skönt att veta, och att det inte bara är någon som bläddar förbi i all hast.. Så kommentera på kapitlerna!! Varenda kommentar betyder ^^ Skriver på andra delen nu, men den kommer inte komma upp på bloggen förrän jag fått minst en kommentar på första delen!!

  "Så, vad är din första lektion?" frågade Mike medans vi långsamt gick genom korridoren. Jag ryckte bara lätt på axlarna, en vana jag börjat med för att verka mer normal. Inte för att någon lade märke till det ändå. Jag passade ändå aldirg in någonstans.

  "Okej. Jag kan visa dig till expeditionen om du vill?? Dem har säkert ditt nya schema där" Mike kollade rakt fram när han pratade, och jag svarade bara med ett enkelt "gärna". Det enda jag ville var att komma ut från skolan igen, för innanför dem där välkomnande portarna, pågick ett levande helvete.

  Jag hade många gånger föreslagit för Warren att vi skulle leva som vanliga vampyrer, men han hade aldrig ens övervägt det. Han - till ksillnad från mig - uppskattade att leva som människorna. Enda skillnade för oss var bara att vi fick genomgå allting om och om igen.

  "Här är det" jag väcktes ur mina dagdrömmar, och log upskattande mot honom. Han nickade, och försvann snabbt in i folkmassan. Jag tog ett djupt - och onödigt - andetag och gick in i det tråga rummet. Bakom en disk som delade upp rummet satt en kort tjej med glasögon och sitt mörka hår uppsatt i en stram boll på huvudet.

  "Hej, jag är Lucinda Hildom, den nya eleven" hon kollade över kanten på sina ovala glasögon, och sköt sedan upp dem på näsan samtidigt som hon harklade sig.

"..The new student.."

  "självklart. Jag har ditt schema här någonstans" mumlade dne gamla damen, och letade runt bland alla sina papper som var prydligt uppdelade i strikta högar. "Ah, här är det" hon höll fram ett papper mot mig, och jag tog genast tag i det.

  Självklart fick jag historia som första ämne, vilket definitivt inte gjorde mig något, då jag mycket väl kände till stadens historia. Jag hade varit med när den utspelade sig.

  "tack" mumlade jag, och försvann snabbt ut ur rummet. När jag återigen kom ut i korridoren, fanns det inte en kotte där. Jag antar att alla redan börjat. Jag letade mig frma till sal 213, där det stod att min första lektion skulle hållas.

  Jag orienterade mig snabbt  den stora byggnaden, och det tog inte lång tid innan jag  hittade till rätt klassrum. Precis som jag skulle knacka på dörren, hörde jag ett lågt ljud och jag vände mig snabbt om. Kanske lite för snabbt, med tanke på killens uppspärrade ögon. 

  Han stod kanske tio meter ifrån mig, och med halvöppen mun. Jag harklade mig, och han återgick genast till sitt normala utseende. "Lucinda" sa jag, och orden verkade eka genom dem kala väggarna.

  "Chaz.  Chaz somers" att han ens svarade tog jag som ett gott tecken, och jag vände mig återigen mot dörren, och knackade på.

  "Åh. Du måste vara Lucinda. Jag är Mr.Caverly" Han nickade lätt åt mig, och jag nickade, innan han visade mig in i klassrummet. Jag svepte med blicken över klassen, och den såg ut precis som dem brukar göra. Full med trista människor.

  "Allihopa, det här är Lu.." "Ursäkta att jag är sen" Killen som hette Chaz kom in i klassrummet, och Mr.Caverly mumlade något ohörbart, innan han visade med armen att han skulle sätta sig ned, och om jag inte såg fel, nickade han lätt åt mig när han gick förbi.

  Hans lukt träffade mig precis efter att han passerat. Han luktade helt underbart, och inte på det åh-jag-är-så-kär sättet, utan snarare fan-vad-jag-är-törstig-och-jag-vill-äta-honom sättet. Jag vet att det är fel att ens tänka på det sättet, men efter drygt 260 år som vampyr är man ganska van. Och tro mig, genom åren har jag mördat oräkneliga antal människor. Fast jag försökte att bara mörda elaka personer, alltså typ dem som själva mördat, men ibland var det svårt att motstå frestelsen. Precis som när en godisbit ligger precis framför dig, och ingen skulle märka om den var borta.

  "Som jag sa, så är det här Lucinda Hildom. En utav dem två nya eleverna här på skolan. Du kan presentera dig lite snabbt om du vill" sa han, och väckte mig ur mina alltför konstiga tankebanor. Jag ville såklart inte presentera mig, men de tär inte direkt så att man kan säga nej i en sådan situation.

  Jag ställde mig på platsen där Mr.Caverly precis stått, och harklade mig löst. Ännu en sak jag gjorde för att verka normal. "Jag heter som sagt Lucinda, men alla brukar kalla mig Lucy. Jag bodde tidigare i New York, men när mina föräldrar gick bort förra året flyttade jag och Warren - en barndomsvän till mig - som även är den andra nya eleven här hit, och sedan började vi inte skolan förräns nu helt enkelt"

  Jag såg redan hur medlidandet började ta fart i deras ögon. Precis som alltid. Dem kände egentligen inte alls med mig, men det var en mänsklig reaktion som alla hade, att tycka synd om folk. Något som inte längre behövdes, då det var århundraden sedan mina riktiga föräldrar dog.

  "Du kan gå co h sätta dig på en ledig plats" Jag suckade, och ställde mig aningen på tå för att se längst bak i klassrummet. Jag är nämligen inte särskilt lång, utan bara drygt 165. 

  Det fanns bara två lediga platser, antingen brevid Chaz eller någon tjej som var helt klädd i svart. Jag valde Chaz.

Tadaaa!! Vad tycks??

Vill ha minst 1 kommentar

innan nästa kapitel!!

och nästa kapitel heter two days older,

sedan three osv.osv Mest bara för

att ha ngt annorlunda ^^