Sådär!! Nu är den riktiga designen uppe!! Yay!! Vad tycks??

  Lucinda Hildom är en vampyr. Hon föddes i Birmingham, England år 1734. Livet var enklare då, och ingen brydde sig om ifall någon gjorde fel, eller var konstig. Det var bara utsidan som räknades. Och statusen. Framförallt statusen. Lucinda var en sjuttonårig piga, hos hushållet Roth. Hon behandlades som ohyra, och det hade varit samma gamla visa sedan hennes trettonåriga födelsedag. Dagen då hennes mamma gick bort av svält.

¤

  Mannen i huset, Darius, var ofta bortrest, och en natt när han kom hem, och resten av hushållet sov, ropade han på henne från hans sovrum, och hon kom genast trippandes.

  "Ja, min herre?" orden kom ur hennes mun som en viskning, för att inte väcka resten av familjen. "Kom hit" Darius viftade med handen, och hon tog genast ett kliv närmare. När han fortsatte att säga åt henne att komma närmare, började kallsvetten rinna längsmed hennes ryggrad. Tillslut var hon så nära att hon kunde känna hans alltmer upphetsade andetag träffa hennes smutsiga ansikte.

  "Jag vill ha dig" flåsade han upp i hennes ansikte, och hon tog ett instinktivt steg bakåt. Ilska blixtrade till i Darius ögon, och han höjde genast armen, och slog til henn öve rmunnen. Hon höll tyst, och kollade skamset ner i golvet. Hon vände klacken och började gå bort ifrån honom. Först då såg hon mannen som stod precis innanför dörren, och kollade på henne, med ett förvridet leende på läpparna.

  "Har du träffat Rick?" var det sista Darius sa lågt, innan dem båda männen omringade henne, och turades om med att misshandla, och våldta henne. Hon skrek, men plötsligt var det som om huset var tomt, som om alla höll för öronen, och låstades som ingenting. Kanske var det just det dem gjorde.

  Dem bar ut henne till soptunnan, i tron om att dem dödat henne, och hon var inte långt därifrån. Bara några ynka sekunder efter att dem båda männen lämnat henne mitt på gatan i den lilla staden, kände hon hur något vått träffade hennes mun, och strax därefter, tog hon vad hon trodde var sitt sista andetag.

  Hon drömde om en otrolig smärta, precis som om någon drog ur hennes ryggrad, sakta. Hon skrek och skrek, men runt henne fanns det bara totalt mörker, och ibland kunde hon se skuggor röra sig där ute, men aldrig var det något, eller någon, som kom närmare henne är ett par tiotal meter.

  Hon öppnade sina ögon, med en otrolig huvudvärk, och sveda i halsen. Genast var någon framme vid henne, och återigen kände hon något blött träffa hennes mun. Denna gången reagerade hon dock annorlunda, och grabbade genast tag i armen, ochsög som en galning, tills hon kände att hon var helt mätt.

  Hon lyfte på blicken, och fick se en kiles ansikte. Han kund einte ha varit äldre än tjugoårsåldern. "Warren" sa han, och sträckte fram ahndne, men allt hon gjorde var att stirra på den. Stirra på bitmärket som nu fanns över hans blodådror. Bitmärkena som hon själv orsakat.

  "Vadär jag??" Frågade hon, och han skrockade lågt. "Vampyr, och inom tids nog kommer du få reda på allt du behöver veta" sa han, och började sedan lämna platsen, men hon var inte sen med att sluta upp bakom honom.

¤

  "Warren?? Skynda dig! Vi kommer bli sena till skolan!"  jag naffsade genast åt mig min nyinköpta ralph lauren väska och var snabbt ute ur huset. "Lugna dig. Det är fem minuter kvar, vi hinner lätt" sa Warren med sin vanliga kaxiga öst och jag suckade. Kunde han  adldrig ta någonting allvarligt?? När han väl kom ut började vi hand i hand springa mot skolan, och på någon minut var vi framme, trots milen som separerade skolan och vår bostad.

  "Redo för första dagen i detta helvete?" frågade han på skämt, och jag skrattade lågt, sedan gick vi igenom dörren, som ledde in till skolan där vi skulle spendera dem följande tre åren av våra liv. Ännu ett college i Stratford. En stad vi för närmare hundra år sedan bott i.

  "alltid"  svarade jag tillbaka, och fyrade av ett snett leende mot honom. När vi väl kom in i skolan omringades vi av det vanliga bruset från skolkorridorerna. Fast för oss var det mer som om viskningarna var skrik, och det var otroligt jobbigt att höra på.

  Du förstår, vi vampyrer hör otroligt bra, och även i detta ljud skulle jag höra en knappnål falla. Snabba var vi också, fast i motsats till alla myter, var i exakt lika starka som vanliga människor. Okej, aningen starkare, men inte övermänskligt starka i alla fall. Och vi var otroligt bra på att förföra folk, och direkt när vi fått in dem i transen, kunde vi lätt bita dem, och ibland kunde vi hindra oss innan vi dödade dem helt,men få av oss hade styrkan att kunna avbryta sig själv mitt under akten. Och om vi lyckades med det, kunde en prägling uppstå, även fast det var otroligt ovanligt att detta skedde.

  "Jag är törstig"  sa Warren tyst, och började blicka runt bland folket. "Skärp dig! Du kan ju inte börja skolåret med att mörda någon här, skulle inte det vara aningen misstänksamt?" sa jag, och han suckade. Som vanligt hade jag rätt. Och som vanligt fick han se sig själv som besegrad.

  "Ni måste vara n nya eleven!" en lång gänglig kille dök upp framför mig, och först då insåg jag att Warren gått en annan väg. Antagligen för att undvika just den här killen. Något jag oturligt nog missat.

  "Åh, Mike" sa han och sträckte fram handen. "Lucinda. Hildom" sa jag och tog tag i hans hand. Som vanligt ryckte han till vid min beröring, men återgick snabbt till sitt vanliga jag. Kroppkontakt var ingenting människor gillade att ha med oss.

"..Lucinda. Hildom.."

Vad tyycks?? Ändrade om i storyn.. aningen.

^^haha, helt annorlunda osv.. Aja, kommentera!!

Och upd. kommer inte vara lika bra

som förut, utan kapitlen kommer bara komma några

ggr/vecka.. Tills vidare iaf. ^^ hoppas det är ok!!

Valde att inte gå på det där "uppenbara" vampyrutseendet,

utan valde ett lite "mildare" ansikte ^^ haha, låter görtöntigt..

P.S sover vid det här laget ^^ Moahaha!! Hur kan ni vara uppe

så tiiidiiigt?? :o 

HAr sådär ny design mitt i natten ^^ Haha... (<-- fattar nt ens det roliga i det ^^)

Tillfällig tror jag bara... Blev inte så jättenöjd.. ^^

Okej, har lite kris här hemma just nu (mitt i natten osv..) JO. Jag älskar ju (ofc) the biebster, och jag älskar att skriva om honom.. Så därför är jag tveksam över den nya bloggen.. Tror ärligt talat att jag ska fortsätta här ist.. ^^ Haha, herregud vad velig jag är alltså... Men, kommer typ att fortsätta på den novellen jag börjat med på den andra bloggen, fast jag ändrar om den lite bara ^^ Sedan efter det blir det ju WIHY del 2, och sedan kanske jag fortsätter med DD, men vi får se hur jag känner då ^^ ... Tror jag börjar modifiera prologen nu, och sedan publicerar jag det (såklarT) och sedan får jag se om jag fortsätter på den (vilket jag troligtvis kommer göra) Like a Baws!! ( <-- onödig sak jag skrevför attgöra min bror stolt ^^ (och min bror vet nt ens att jag har bloggen (han skulle reta mig för deti evigheters evigheter)))

 Jo, har faktiskt redan skapat en ny blogg. Du hittar den Här. Kommer fortfarande inte publicera ngn novell förrän till hösten, men ni kan väl kolla in ändå, vem vet, kanske publicerar prologen lite innan ^^ Hoppas att ni läsare följer med mig till den nya bloggen, om inte, så är det väldigt synd. Är inne i en sådan där period i livet när man bara vill ha omväxling och ifrågasätter allting. Är det här verkligen någonting jag vill just nu??, osv.. Kika in iaf!!

  Jag funderar - återigen - på att sluta skriva. Åtminstonde ett tag. Dem här dagarna har fått mig att inse hur fri man känner sig utan att behöva skriva. Att slippa att hela tiden behöva tänka på att lägga ut ett kapitel. Jag vet att det är oschysst av mig att sluta sådär i mitten av en novell, eller snarare början. Jag vet själv hur irriterad man blir, men jag känner att detta sommarlovet vill jag bara ta det lugnt. Jag kanske fortsätter skriva på novellen, men utan att publicera, och sedan publicerar jag nog hela novellen efter sommarlovet. 

  Jag känner att jag verkligen behöver det här. Att bara ta det lugnt och slappna av. Något jag inte kunnat göra på ett bra tag, men som jag under dem här senaste dagarna verkligen har kunnat göra, och jag har haft skitkul. Så jag försöker planera in en sommar med mycket som, bad, kompisar och sleepovers, och inte bara sitta framför datorn och skriva.

  Jag är otroligt ledsen över detta meddelande, men jag orkar inte ha något jag MÅSTE göra just nu. Nu tänker jag ha ett otroligt jävla sommarlov, och förhoppningsvis fortsätter novellen i höst igen. Om inte, så gör det helt enkelt inte det. Men jag kommer aldrig låsa bloggen, eller ta bort den. Ävn om jag bestämmer mig för att sluta skriva helt. Vilket jag inte tror jag kommer göra. Kanske börjar jag om helt på en ny blogg. Vi får se.. Kanske slutar jag skriva om Justin Bieber helt, men då tänker jag länka den nya bloggen här isf.

  Ha det helt otroligt nu under sommaren, för det kommer iaf jag ha. Hoppas vi hörs igen, vilket jag definitivt tror att vi gör. 

Previous:

  Jag satte mig bakom ratten, och vi körde iväg mot flygplatsen. Min mobil had eringt ett antal gånger, men jag hade inte svart. Med barn i bilen och allt tror jag inte Car hade blivit glad om jag pratade i telefon samtidigt som jag körde. Det har hon aldrig gillat.

  Jag hade även sett att det var Selena som ringt, men jag kunde lika gärna ringa henne när vi var framme i Spanien.

¤

4/12 - 2010

  Det var helt otroligt. Dejten alltså. Vi gick på olive's den, och han bjöd mig på värsta trerättersmenyn, sedan kysste han mig utanför min dörr. Fast självklart öppnade mamma dörren mitt i allt och det blev värsta dåliga stämningen. Jag undrar om mamma någon gång äntligen kommer komma att sluta skämma ut mig inför folk som är viktiga. Men på samma gång hoppas jag att den inte kommer komma. Då det är hon, som sätter prägeln på mina minnen, det är hon, som gör mitt liv aningen intressant.

¤

  - Dagen kom.. 

  Jag drog ett finger över dagbokssidan, och orden kom automatiskt viskandes ut ur min mun. En tår landade på den slitna sidan, och jag torkade genast bort spåret den lämnat på min alltför torra kind. 

  - Vilken dag?

  Justins sömndruckna röst hördes nära mitt högra öra och jag ryckte till, i tron om att alla sov hade jag inte väntat mig att någon skulle ha här, eller sett, mig.

  - Åh. Dagboken.

 Justin vred sig så att han hamnad epå sidan, ifrån mig. an fattade genast att jag inte tänkte svara på frågan, och jag önskade att jag kunde berätta allt för honom. Allt som hade hänt, och varför jag gjort som jag gjort.Men jag kunde inte. Allt för att skydda honom, och inte minst, mitt hjärta.

  - Det är min mamma. Jag skriver om henne här, ohc säger att jag hoppas att dagen hon slutar skämma ut mig aldrig ska komma. Men den kom.

  Orden kom ut som en låg viskning, men då planet vi åkte på var knäpptyst, antagligen då det var ett privatplan och det bara var jag Justin och Crystal på det. Han ryckte till, och snart kände jag hans starka armar omfamna mig från sidan, medans han viskade "det kommer bli okej" i mitt öra. Jag log, men rycktes ur min bubbla när Crystal började dra mig i tröjan.

Fick bli en kortis, men som jag skrev igår (idag för mig)

åkte jag iväg imorse.. Nästa kapitel kommer alltså på tors.

Krissituation här alltså!! Kom hem från en timme sedan, och kommer på sekunden när jag kmr innanför dörren, att jag åker på läger imorgon, så fick först packa upp och nu håller jag på att packa in nya saker i väskan ^^ Kmr bara bli en kortis imorgon, hann inte mer i fredags (eler var det torsdags?? :O) och sedan kommer den efter det komma på torsdag tror jag ''/ Had ejag kommit på detta tidiager hade jag skrivit massa kapitel medans jag kunde, men icke sa nicke!! Självklart skulle jag glömma av det tills sista sekund -.-' Såååå typiskt mig!! srry guys (fast är nog bara girls tror jag xD)