Lucinda Hildom är en vampyr. Hon föddes i Birmingham, England år 1734. Livet var enklare då, och ingen brydde sig om ifall någon gjorde fel, eller var konstig. Det var bara utsidan som räknades. Och statusen. Framförallt statusen. Lucinda var en sjuttonårig piga, hos hushållet Roth. Hon behandlades som ohyra, och det hade varit samma gamla visa sedan hennes trettonåriga födelsedag. Dagen då hennes mamma gick bort av svält.

¤

  Mannen i huset, Darius, var ofta bortrest, och en natt när han kom hem, och resten av hushållet sov, ropade han på henne från hans sovrum, och hon kom genast trippandes.

  "Ja, min herre?" orden kom ur hennes mun som en viskning, för att inte väcka resten av familjen. "Kom hit" Darius viftade med handen, och hon tog genast ett kliv närmare. När han fortsatte att säga åt henne att komma närmare, började kallsvetten rinna längsmed hennes ryggrad. Tillslut var hon så nära att hon kunde känna hans alltmer upphetsade andetag träffa hennes smutsiga ansikte.

  "Jag vill ha dig" flåsade han upp i hennes ansikte, och hon tog ett instinktivt steg bakåt. Ilska blixtrade till i Darius ögon, och han höjde genast armen, och slog til henn öve rmunnen. Hon höll tyst, och kollade skamset ner i golvet. Hon vände klacken och började gå bort ifrån honom. Först då såg hon mannen som stod precis innanför dörren, och kollade på henne, med ett förvridet leende på läpparna.

  "Har du träffat Rick?" var det sista Darius sa lågt, innan dem båda männen omringade henne, och turades om med att misshandla, och våldta henne. Hon skrek, men plötsligt var det som om huset var tomt, som om alla höll för öronen, och låstades som ingenting. Kanske var det just det dem gjorde.

  Dem bar ut henne till soptunnan, i tron om att dem dödat henne, och hon var inte långt därifrån. Bara några ynka sekunder efter att dem båda männen lämnat henne mitt på gatan i den lilla staden, kände hon hur något vått träffade hennes mun, och strax därefter, tog hon vad hon trodde var sitt sista andetag.

  Hon drömde om en otrolig smärta, precis som om någon drog ur hennes ryggrad, sakta. Hon skrek och skrek, men runt henne fanns det bara totalt mörker, och ibland kunde hon se skuggor röra sig där ute, men aldrig var det något, eller någon, som kom närmare henne är ett par tiotal meter.

  Hon öppnade sina ögon, med en otrolig huvudvärk, och sveda i halsen. Genast var någon framme vid henne, och återigen kände hon något blött träffa hennes mun. Denna gången reagerade hon dock annorlunda, och grabbade genast tag i armen, ochsög som en galning, tills hon kände att hon var helt mätt.

  Hon lyfte på blicken, och fick se en kiles ansikte. Han kund einte ha varit äldre än tjugoårsåldern. "Warren" sa han, och sträckte fram ahndne, men allt hon gjorde var att stirra på den. Stirra på bitmärket som nu fanns över hans blodådror. Bitmärkena som hon själv orsakat.

  "Vadär jag??" Frågade hon, och han skrockade lågt. "Vampyr, och inom tids nog kommer du få reda på allt du behöver veta" sa han, och började sedan lämna platsen, men hon var inte sen med att sluta upp bakom honom.

¤

  "Warren?? Skynda dig! Vi kommer bli sena till skolan!"  jag naffsade genast åt mig min nyinköpta ralph lauren väska och var snabbt ute ur huset. "Lugna dig. Det är fem minuter kvar, vi hinner lätt" sa Warren med sin vanliga kaxiga öst och jag suckade. Kunde han  adldrig ta någonting allvarligt?? När han väl kom ut började vi hand i hand springa mot skolan, och på någon minut var vi framme, trots milen som separerade skolan och vår bostad.

  "Redo för första dagen i detta helvete?" frågade han på skämt, och jag skrattade lågt, sedan gick vi igenom dörren, som ledde in till skolan där vi skulle spendera dem följande tre åren av våra liv. Ännu ett college i Stratford. En stad vi för närmare hundra år sedan bott i.

  "alltid"  svarade jag tillbaka, och fyrade av ett snett leende mot honom. När vi väl kom in i skolan omringades vi av det vanliga bruset från skolkorridorerna. Fast för oss var det mer som om viskningarna var skrik, och det var otroligt jobbigt att höra på.

  Du förstår, vi vampyrer hör otroligt bra, och även i detta ljud skulle jag höra en knappnål falla. Snabba var vi också, fast i motsats till alla myter, var i exakt lika starka som vanliga människor. Okej, aningen starkare, men inte övermänskligt starka i alla fall. Och vi var otroligt bra på att förföra folk, och direkt när vi fått in dem i transen, kunde vi lätt bita dem, och ibland kunde vi hindra oss innan vi dödade dem helt,men få av oss hade styrkan att kunna avbryta sig själv mitt under akten. Och om vi lyckades med det, kunde en prägling uppstå, även fast det var otroligt ovanligt att detta skedde.

  "Jag är törstig"  sa Warren tyst, och började blicka runt bland folket. "Skärp dig! Du kan ju inte börja skolåret med att mörda någon här, skulle inte det vara aningen misstänksamt?" sa jag, och han suckade. Som vanligt hade jag rätt. Och som vanligt fick han se sig själv som besegrad.

  "Ni måste vara n nya eleven!" en lång gänglig kille dök upp framför mig, och först då insåg jag att Warren gått en annan väg. Antagligen för att undvika just den här killen. Något jag oturligt nog missat.

  "Åh, Mike" sa han och sträckte fram handen. "Lucinda. Hildom" sa jag och tog tag i hans hand. Som vanligt ryckte han till vid min beröring, men återgick snabbt till sitt vanliga jag. Kroppkontakt var ingenting människor gillade att ha med oss.

"..Lucinda. Hildom.."

Vad tyycks?? Ändrade om i storyn.. aningen.

^^haha, helt annorlunda osv.. Aja, kommentera!!

Och upd. kommer inte vara lika bra

som förut, utan kapitlen kommer bara komma några

ggr/vecka.. Tills vidare iaf. ^^ hoppas det är ok!!

Valde att inte gå på det där "uppenbara" vampyrutseendet,

utan valde ett lite "mildare" ansikte ^^ haha, låter görtöntigt..

P.S sover vid det här laget ^^ Moahaha!! Hur kan ni vara uppe

så tiiidiiigt?? :o 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...