Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som de tre pojkarna nu var, skulle jag behövt dricka oräkneliga liter ren alkohol. Eller bara lite heligt vatten. Något som alltid fick vampyrer ur balans, och försvagade deras sinnen.

  Jag satte mig bestämt bakom ratten, trots Chaz' beklaganden. Jag skulle aldrig riskera deras liv genom att krocka på grund av berusning. Eller snarare ville jag skona dem från att bli tömda på blod av mig, och sedan mystiskt försvinna. Precis som jag då skulle vara tvungen att göra.

  Ryan lyckades nätt och jämt beskriva vägen fram till Justins hus. Eller hans morföräldrars hur som dem förklarat det. Självklart var dem bortresta, annars hade dem helt klart tjallat för deras föräldrar, och rädslan i deras ögon fick mig att skratta högt. Att vara rädd för någon så ynklig som en moder, som ändå inte fick slå dem, så som dem gjort på mig tid.

  Innan vi ens hunnit fram till dörren, kom en kille ut med öppna armar och hjälpte dem fulla personerna i gruppen inomhus,och jag kunde inte undgå att lägga märke till dem hasselbruna ögonen. Smma ögon som jag senast igår sett kolla in i mina egna, och jag frös mitt i steget.

  "Jag vet"  Killen-som-uppenbarligen-var-Justin svarade på min fråga som jag dagen innan avslutat med. Jag log bara fånigt mot honom och han skrattade. Han sträckte fram sin hand, men jag höjde bara på ögonbrynen och stirrade ner honom tills han släppte ner handen längs med sin ena sida igen.

  "Justin. Jag vet" sa jag och han log mot mig. "Lucinda av vad jag har hört. Gammalt namn förresten. Är du döpt efter någon gammal släkting?" frågan som ingen vågat yttra över mitt namn flög ur hans mun som kvittrande fåglar, och jag kunde bara föreställa mig vilka frågor som ekade runt i hans huvud i samma ögonblick.

  "Ja. En kvinna som levde på tidigt sjuttonhundratal. Jag är i rakt nedåtgående led från henne. Släktvis alltså" han nickade och vände sig mot sina kompisar, varav Nolan och Chaz däckat i soffan. "Dem tål inte särklit mycket alkohol dem dära" sa jag och ett lågt fnitter lämnade min mun.

Justins perspektiv:

 Jag såg in i Lucinda's väl sminkade ögon. Jag kunde med blotta ögat se hur mycket det var som fanns bakom dem där ögonen. Minnen. Känslor. Saker jag aldrig skulle förstå mig på. Hon lade huvudet på sne och jag skakade bara på huvudet och kollade bort. Det sägs trots allt att ögonen är porten in till själen.

"..gate into the soul.."

 Ryan kollad emed rynkade ögonbryn på oss, oc hjag skrattade åt honom. "Jag träffade på Lu här i skogen igår. Jag fattar fortfarande inte hur du kom upp i det där trädet" meningen som från början var riktad mot Ryan, slutade med att vara riktad just mot Lucinda.

  Hon log bara mystiskt mot mig, och jag rynkade på ögonbrynen. Hon kollade genast bort, och jag undrade om även hon planerat att spendera natten här. 

  "Jag antar att dem kommer sova här?" hon nickade mot Nolan Chaz och Ryan, som även han däckat vid det här laget. "Ja. Du får också göra det om du har lust" Jag blinkade med ena ögat och hon fnittrade flickaktigt, innan hon nickade och jag log stort.

Haha, skäna killar som däckar

i soffan ^^ hoppas ni har haft det

super nu under tiden jag e borta,

för det kommer jag definitivt

att ha alltså!!  hehe.. ni har ju nt

fått så många kapitel nu under tiden,

men ja.. vad ska man göra liksom? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...

  Resten utav dagen segade sig fram och jag tycktes kasta en blikmot klockan var tredje sekund. Jag suckade varje gång jag såg att det som känts som en timme, i själva verket bara varit några enstaka minuter. När klockan äntligen ringde ut för dagen ...