"Hey" Chaz viskade orden mot mig, men för mig var det precis som att prata i nomal ton, plus lite högre då. "Hej" sa jag och försökte hålla samma nivå på rösten.

  Vi sa ingenting annat under resten utav lektionen, utan försökte hänga med på lektionen som handlade om kriget 1812 mellan USA och britterna där dem norra brittiska kolonierna i Amerika var en  stor del av det hela. Något jag gick igenom förra gången jag gick i skola i Kanada.

  Självklart visade det sig att lektionen var en dubbellektion, som varade ända fram till lunch, vilket innebar att vi fick berätta om vad vi gjort under sommarlovet som varit för nära en månad sedan. Sj'lvklart drog jag en vit lögn och sa att jag och Warren åkt ner till New York för att hälsa på några gamla släktingar, när vi egentligen hade flytt från ett par vampyrjägare som kommit på oss mitt under våran jakt.

  Ja, det fanns vampyrjägare. Dem var extremt vidskepliga människor, som för vidare fakta om vampyrer i generationer efter generationer, vilket innebar att dem visste hur dem skulle döda oss, vilket verkligen inte var som alla andra trodde, med en träpåle genom hjärtat, utan det är mer komplicerat än så.

  först måste man få oss att dricka hligt vatten, vilket försvagar oss, men för att kunna få oss att göra det, måste någon agera lockbete . Dvs, att en person själv dricker heligt vatten, och sedan lurar oss att dricka deras blod. Det heliga vattnet kommer försvaga oss tillräkligt för att vi inte ska kunna sricka färdigt, och bara i få sammanhang dör lockbetet-

  sedan när vi är försvagade måste minst tre kristna personer skapa en ring runtomkring oss, och säga en viss ramsa på latin. a Pulvis es et in terram reverteris. damnum quod astense venit nunc ledo te. Iam vos interfecistis populum occidere et redire numquam.  (= av jord är du kommen och av jord ska du åter bli. Må skadan du åstadkommit nu skada dig själv, och må människorna du dödat nu döda dig, och må du aldrig åter komma)

  till sist måste en av de tre eller flera, gå fram och sticka ett järnkors genom hjärtat, och sedan begrava kroppen långt under jorden.  Och på grund utav den komplicerade akten är det bara ett fåtal kvar som kommer ihåg seden. Tyvärr så var dem som kunde den även otroligt skickliga på att utöva den.

  "Du kan sitta med oss nu på lunchen om du vill" Chaz och ett par andra killar jag inte visste namnen på stod brevid mitt skåp, vars nummer stått med på en av lapparna jag fått av kvinnan i expeditionen. 

  "gärna" sa jag och pressade fram ett leende. Det var inte ofta jag hade någon annan än Warren att sitta med, och det skulle vara sönt med omväxling för en gångs skull.

  Jag slängde in min jeansjacka jag hade på  för dagen, och slängde sedan igen skåpet, och följde efter killarna in i den stora matsalen. "Du hade rätt! Hon är riktigt het ju!" en utav dem andra killarna som gick lite längre fram viskade det till Chaz, men jag hörde det klart och tydligt, och hade jag kunnat rodna, hade det här varit ett sådant tillfälle då jag gjort det.

  Vi alla ställde oss i kön och snart kom jag fram till första alternativa maträtten. Lax och potatis. Jag log och lassade upp det på brickan jag hade framför mig. Sedan gick jag ur kön, och satte mig vid det bord, där killen som sagt att jag var snygg hade satt sig.

  "Hey. Jag är Nolan" han sträckte fram sin hand och jag kollade bara leendes på den. Han skrattade och drog bort handen igen. Sedan skakade jag bara på huvudet och kollade efter Chaz och den andra killen.

  "Äter du alltid så.. nyttigt?" Chaz kom plötsligt upp bakom mig, och jag log och skrattade. nej, oftast äter jag inte, utan dricker blod "Ja, oftast" sa jag och han skrattade samtidigt som han satte sig ner brevid mig med sin bricka där en flottig hamburgare ägde rum.

  Jag började glatt äta av min lax, som absolut inte smakade lika gott som hemlagat, men det fick duga. Jag svalde ännu en bit av maten, som senare ikväll ksulle komma upp samma väg som den gått ner, men det var något jag fick stå ut med. Allt för att verka mer normal än jag faktiskt är.

  Killarna började snacka om något nytt spel som snart skulle komma ut, och jag spanade äver rummet efter Warren, och när jag fick se honom sitta vid ett bord på andra sidan matsalen, med en snygg blondin framför sig, frös jag till is.

  "Vad är det?" killen jag fortfarande inte visste namnet på tog tag i min handled och skakade den. "Är det någon där?" skämtade sedan Chaz, och knackade mig i huvudet. Först då ryckte jag till, och log ursäktande mot dem.

  "Tyvärr men, Chaz, Nolan, och .. " började jag, och kollade intensivt på dentredje killen medans jag reste mig upp. "Ryan" sa han till slut, och jag nickade ".. och Ryan, jag mår faktiskt inte så bra, och måste gå,  hoppas vi syns imorgon" sa jag och vinkade glatt till dem, men så fort jag kommit utanför skolan, där ingen kunde se mig, sprang  jag, mil efter mil. Det var dags att jaga.

Andra uteee!! Vill ha minst

2 kommentarer till nästa del!!

Börjar skriva på den redan nu,

men det beror helt på er när ni

får läsa den!!

  "Så, vad är din första lektion?" frågade Mike medans vi långsamt gick genom korridoren. Jag ryckte bara lätt på axlarna, en vana jag börjat med för att verka mer normal. Inte för att någon lade märke till det ändå. Jag passade ändå aldirg in någonstans.

  "Okej. Jag kan visa dig till expeditionen om du vill?? Dem har säkert ditt nya schema där" Mike kollade rakt fram när han pratade, och jag svarade bara med ett enkelt "gärna". Det enda jag ville var att komma ut från skolan igen, för innanför dem där välkomnande portarna, pågick ett levande helvete.

  Jag hade många gånger föreslagit för Warren att vi skulle leva som vanliga vampyrer, men han hade aldrig ens övervägt det. Han - till ksillnad från mig - uppskattade att leva som människorna. Enda skillnade för oss var bara att vi fick genomgå allting om och om igen.

  "Här är det" jag väcktes ur mina dagdrömmar, och log upskattande mot honom. Han nickade, och försvann snabbt in i folkmassan. Jag tog ett djupt - och onödigt - andetag och gick in i det tråga rummet. Bakom en disk som delade upp rummet satt en kort tjej med glasögon och sitt mörka hår uppsatt i en stram boll på huvudet.

  "Hej, jag är Lucinda Hildom, den nya eleven" hon kollade över kanten på sina ovala glasögon, och sköt sedan upp dem på näsan samtidigt som hon harklade sig.

"..The new student.."

  "självklart. Jag har ditt schema här någonstans" mumlade dne gamla damen, och letade runt bland alla sina papper som var prydligt uppdelade i strikta högar. "Ah, här är det" hon höll fram ett papper mot mig, och jag tog genast tag i det.

  Självklart fick jag historia som första ämne, vilket definitivt inte gjorde mig något, då jag mycket väl kände till stadens historia. Jag hade varit med när den utspelade sig.

  "tack" mumlade jag, och försvann snabbt ut ur rummet. När jag återigen kom ut i korridoren, fanns det inte en kotte där. Jag antar att alla redan börjat. Jag letade mig frma till sal 213, där det stod att min första lektion skulle hållas.

  Jag orienterade mig snabbt  den stora byggnaden, och det tog inte lång tid innan jag  hittade till rätt klassrum. Precis som jag skulle knacka på dörren, hörde jag ett lågt ljud och jag vände mig snabbt om. Kanske lite för snabbt, med tanke på killens uppspärrade ögon. 

  Han stod kanske tio meter ifrån mig, och med halvöppen mun. Jag harklade mig, och han återgick genast till sitt normala utseende. "Lucinda" sa jag, och orden verkade eka genom dem kala väggarna.

  "Chaz.  Chaz somers" att han ens svarade tog jag som ett gott tecken, och jag vände mig återigen mot dörren, och knackade på.

  "Åh. Du måste vara Lucinda. Jag är Mr.Caverly" Han nickade lätt åt mig, och jag nickade, innan han visade mig in i klassrummet. Jag svepte med blicken över klassen, och den såg ut precis som dem brukar göra. Full med trista människor.

  "Allihopa, det här är Lu.." "Ursäkta att jag är sen" Killen som hette Chaz kom in i klassrummet, och Mr.Caverly mumlade något ohörbart, innan han visade med armen att han skulle sätta sig ned, och om jag inte såg fel, nickade han lätt åt mig när han gick förbi.

  Hans lukt träffade mig precis efter att han passerat. Han luktade helt underbart, och inte på det åh-jag-är-så-kär sättet, utan snarare fan-vad-jag-är-törstig-och-jag-vill-äta-honom sättet. Jag vet att det är fel att ens tänka på det sättet, men efter drygt 260 år som vampyr är man ganska van. Och tro mig, genom åren har jag mördat oräkneliga antal människor. Fast jag försökte att bara mörda elaka personer, alltså typ dem som själva mördat, men ibland var det svårt att motstå frestelsen. Precis som när en godisbit ligger precis framför dig, och ingen skulle märka om den var borta.

  "Som jag sa, så är det här Lucinda Hildom. En utav dem två nya eleverna här på skolan. Du kan presentera dig lite snabbt om du vill" sa han, och väckte mig ur mina alltför konstiga tankebanor. Jag ville såklart inte presentera mig, men de tär inte direkt så att man kan säga nej i en sådan situation.

  Jag ställde mig på platsen där Mr.Caverly precis stått, och harklade mig löst. Ännu en sak jag gjorde för att verka normal. "Jag heter som sagt Lucinda, men alla brukar kalla mig Lucy. Jag bodde tidigare i New York, men när mina föräldrar gick bort förra året flyttade jag och Warren - en barndomsvän till mig - som även är den andra nya eleven här hit, och sedan började vi inte skolan förräns nu helt enkelt"

  Jag såg redan hur medlidandet började ta fart i deras ögon. Precis som alltid. Dem kände egentligen inte alls med mig, men det var en mänsklig reaktion som alla hade, att tycka synd om folk. Något som inte längre behövdes, då det var århundraden sedan mina riktiga föräldrar dog.

  "Du kan gå co h sätta dig på en ledig plats" Jag suckade, och ställde mig aningen på tå för att se längst bak i klassrummet. Jag är nämligen inte särskilt lång, utan bara drygt 165. 

  Det fanns bara två lediga platser, antingen brevid Chaz eller någon tjej som var helt klädd i svart. Jag valde Chaz.

Tadaaa!! Vad tycks??

Vill ha minst 1 kommentar

innan nästa kapitel!!

och nästa kapitel heter two days older,

sedan three osv.osv Mest bara för

att ha ngt annorlunda ^^

  Lucinda Hildom är en vampyr. Hon föddes i Birmingham, England år 1734. Livet var enklare då, och ingen brydde sig om ifall någon gjorde fel, eller var konstig. Det var bara utsidan som räknades. Och statusen. Framförallt statusen. Lucinda var en sjuttonårig piga, hos hushållet Roth. Hon behandlades som ohyra, och det hade varit samma gamla visa sedan hennes trettonåriga födelsedag. Dagen då hennes mamma gick bort av svält.

¤

  Mannen i huset, Darius, var ofta bortrest, och en natt när han kom hem, och resten av hushållet sov, ropade han på henne från hans sovrum, och hon kom genast trippandes.

  "Ja, min herre?" orden kom ur hennes mun som en viskning, för att inte väcka resten av familjen. "Kom hit" Darius viftade med handen, och hon tog genast ett kliv närmare. När han fortsatte att säga åt henne att komma närmare, började kallsvetten rinna längsmed hennes ryggrad. Tillslut var hon så nära att hon kunde känna hans alltmer upphetsade andetag träffa hennes smutsiga ansikte.

  "Jag vill ha dig" flåsade han upp i hennes ansikte, och hon tog ett instinktivt steg bakåt. Ilska blixtrade till i Darius ögon, och han höjde genast armen, och slog til henn öve rmunnen. Hon höll tyst, och kollade skamset ner i golvet. Hon vände klacken och började gå bort ifrån honom. Först då såg hon mannen som stod precis innanför dörren, och kollade på henne, med ett förvridet leende på läpparna.

  "Har du träffat Rick?" var det sista Darius sa lågt, innan dem båda männen omringade henne, och turades om med att misshandla, och våldta henne. Hon skrek, men plötsligt var det som om huset var tomt, som om alla höll för öronen, och låstades som ingenting. Kanske var det just det dem gjorde.

  Dem bar ut henne till soptunnan, i tron om att dem dödat henne, och hon var inte långt därifrån. Bara några ynka sekunder efter att dem båda männen lämnat henne mitt på gatan i den lilla staden, kände hon hur något vått träffade hennes mun, och strax därefter, tog hon vad hon trodde var sitt sista andetag.

  Hon drömde om en otrolig smärta, precis som om någon drog ur hennes ryggrad, sakta. Hon skrek och skrek, men runt henne fanns det bara totalt mörker, och ibland kunde hon se skuggor röra sig där ute, men aldrig var det något, eller någon, som kom närmare henne är ett par tiotal meter.

  Hon öppnade sina ögon, med en otrolig huvudvärk, och sveda i halsen. Genast var någon framme vid henne, och återigen kände hon något blött träffa hennes mun. Denna gången reagerade hon dock annorlunda, och grabbade genast tag i armen, ochsög som en galning, tills hon kände att hon var helt mätt.

  Hon lyfte på blicken, och fick se en kiles ansikte. Han kund einte ha varit äldre än tjugoårsåldern. "Warren" sa han, och sträckte fram ahndne, men allt hon gjorde var att stirra på den. Stirra på bitmärket som nu fanns över hans blodådror. Bitmärkena som hon själv orsakat.

  "Vadär jag??" Frågade hon, och han skrockade lågt. "Vampyr, och inom tids nog kommer du få reda på allt du behöver veta" sa han, och började sedan lämna platsen, men hon var inte sen med att sluta upp bakom honom.

¤

  "Warren?? Skynda dig! Vi kommer bli sena till skolan!"  jag naffsade genast åt mig min nyinköpta ralph lauren väska och var snabbt ute ur huset. "Lugna dig. Det är fem minuter kvar, vi hinner lätt" sa Warren med sin vanliga kaxiga öst och jag suckade. Kunde han  adldrig ta någonting allvarligt?? När han väl kom ut började vi hand i hand springa mot skolan, och på någon minut var vi framme, trots milen som separerade skolan och vår bostad.

  "Redo för första dagen i detta helvete?" frågade han på skämt, och jag skrattade lågt, sedan gick vi igenom dörren, som ledde in till skolan där vi skulle spendera dem följande tre åren av våra liv. Ännu ett college i Stratford. En stad vi för närmare hundra år sedan bott i.

  "alltid"  svarade jag tillbaka, och fyrade av ett snett leende mot honom. När vi väl kom in i skolan omringades vi av det vanliga bruset från skolkorridorerna. Fast för oss var det mer som om viskningarna var skrik, och det var otroligt jobbigt att höra på.

  Du förstår, vi vampyrer hör otroligt bra, och även i detta ljud skulle jag höra en knappnål falla. Snabba var vi också, fast i motsats till alla myter, var i exakt lika starka som vanliga människor. Okej, aningen starkare, men inte övermänskligt starka i alla fall. Och vi var otroligt bra på att förföra folk, och direkt när vi fått in dem i transen, kunde vi lätt bita dem, och ibland kunde vi hindra oss innan vi dödade dem helt,men få av oss hade styrkan att kunna avbryta sig själv mitt under akten. Och om vi lyckades med det, kunde en prägling uppstå, även fast det var otroligt ovanligt att detta skedde.

  "Jag är törstig"  sa Warren tyst, och började blicka runt bland folket. "Skärp dig! Du kan ju inte börja skolåret med att mörda någon här, skulle inte det vara aningen misstänksamt?" sa jag, och han suckade. Som vanligt hade jag rätt. Och som vanligt fick han se sig själv som besegrad.

  "Ni måste vara n nya eleven!" en lång gänglig kille dök upp framför mig, och först då insåg jag att Warren gått en annan väg. Antagligen för att undvika just den här killen. Något jag oturligt nog missat.

  "Åh, Mike" sa han och sträckte fram handen. "Lucinda. Hildom" sa jag och tog tag i hans hand. Som vanligt ryckte han till vid min beröring, men återgick snabbt till sitt vanliga jag. Kroppkontakt var ingenting människor gillade att ha med oss.

"..Lucinda. Hildom.."

Vad tyycks?? Ändrade om i storyn.. aningen.

^^haha, helt annorlunda osv.. Aja, kommentera!!

Och upd. kommer inte vara lika bra

som förut, utan kapitlen kommer bara komma några

ggr/vecka.. Tills vidare iaf. ^^ hoppas det är ok!!

Valde att inte gå på det där "uppenbara" vampyrutseendet,

utan valde ett lite "mildare" ansikte ^^ haha, låter görtöntigt..

P.S sover vid det här laget ^^ Moahaha!! Hur kan ni vara uppe

så tiiidiiigt?? :o