"Så, vad är din första lektion?" frågade Mike medans vi långsamt gick genom korridoren. Jag ryckte bara lätt på axlarna, en vana jag börjat med för att verka mer normal. Inte för att någon lade märke till det ändå. Jag passade ändå aldirg in någonstans.

  "Okej. Jag kan visa dig till expeditionen om du vill?? Dem har säkert ditt nya schema där" Mike kollade rakt fram när han pratade, och jag svarade bara med ett enkelt "gärna". Det enda jag ville var att komma ut från skolan igen, för innanför dem där välkomnande portarna, pågick ett levande helvete.

  Jag hade många gånger föreslagit för Warren att vi skulle leva som vanliga vampyrer, men han hade aldrig ens övervägt det. Han - till ksillnad från mig - uppskattade att leva som människorna. Enda skillnade för oss var bara att vi fick genomgå allting om och om igen.

  "Här är det" jag väcktes ur mina dagdrömmar, och log upskattande mot honom. Han nickade, och försvann snabbt in i folkmassan. Jag tog ett djupt - och onödigt - andetag och gick in i det tråga rummet. Bakom en disk som delade upp rummet satt en kort tjej med glasögon och sitt mörka hår uppsatt i en stram boll på huvudet.

  "Hej, jag är Lucinda Hildom, den nya eleven" hon kollade över kanten på sina ovala glasögon, och sköt sedan upp dem på näsan samtidigt som hon harklade sig.

"..The new student.."

  "självklart. Jag har ditt schema här någonstans" mumlade dne gamla damen, och letade runt bland alla sina papper som var prydligt uppdelade i strikta högar. "Ah, här är det" hon höll fram ett papper mot mig, och jag tog genast tag i det.

  Självklart fick jag historia som första ämne, vilket definitivt inte gjorde mig något, då jag mycket väl kände till stadens historia. Jag hade varit med när den utspelade sig.

  "tack" mumlade jag, och försvann snabbt ut ur rummet. När jag återigen kom ut i korridoren, fanns det inte en kotte där. Jag antar att alla redan börjat. Jag letade mig frma till sal 213, där det stod att min första lektion skulle hållas.

  Jag orienterade mig snabbt  den stora byggnaden, och det tog inte lång tid innan jag  hittade till rätt klassrum. Precis som jag skulle knacka på dörren, hörde jag ett lågt ljud och jag vände mig snabbt om. Kanske lite för snabbt, med tanke på killens uppspärrade ögon. 

  Han stod kanske tio meter ifrån mig, och med halvöppen mun. Jag harklade mig, och han återgick genast till sitt normala utseende. "Lucinda" sa jag, och orden verkade eka genom dem kala väggarna.

  "Chaz.  Chaz somers" att han ens svarade tog jag som ett gott tecken, och jag vände mig återigen mot dörren, och knackade på.

  "Åh. Du måste vara Lucinda. Jag är Mr.Caverly" Han nickade lätt åt mig, och jag nickade, innan han visade mig in i klassrummet. Jag svepte med blicken över klassen, och den såg ut precis som dem brukar göra. Full med trista människor.

  "Allihopa, det här är Lu.." "Ursäkta att jag är sen" Killen som hette Chaz kom in i klassrummet, och Mr.Caverly mumlade något ohörbart, innan han visade med armen att han skulle sätta sig ned, och om jag inte såg fel, nickade han lätt åt mig när han gick förbi.

  Hans lukt träffade mig precis efter att han passerat. Han luktade helt underbart, och inte på det åh-jag-är-så-kär sättet, utan snarare fan-vad-jag-är-törstig-och-jag-vill-äta-honom sättet. Jag vet att det är fel att ens tänka på det sättet, men efter drygt 260 år som vampyr är man ganska van. Och tro mig, genom åren har jag mördat oräkneliga antal människor. Fast jag försökte att bara mörda elaka personer, alltså typ dem som själva mördat, men ibland var det svårt att motstå frestelsen. Precis som när en godisbit ligger precis framför dig, och ingen skulle märka om den var borta.

  "Som jag sa, så är det här Lucinda Hildom. En utav dem två nya eleverna här på skolan. Du kan presentera dig lite snabbt om du vill" sa han, och väckte mig ur mina alltför konstiga tankebanor. Jag ville såklart inte presentera mig, men de tär inte direkt så att man kan säga nej i en sådan situation.

  Jag ställde mig på platsen där Mr.Caverly precis stått, och harklade mig löst. Ännu en sak jag gjorde för att verka normal. "Jag heter som sagt Lucinda, men alla brukar kalla mig Lucy. Jag bodde tidigare i New York, men när mina föräldrar gick bort förra året flyttade jag och Warren - en barndomsvän till mig - som även är den andra nya eleven här hit, och sedan började vi inte skolan förräns nu helt enkelt"

  Jag såg redan hur medlidandet började ta fart i deras ögon. Precis som alltid. Dem kände egentligen inte alls med mig, men det var en mänsklig reaktion som alla hade, att tycka synd om folk. Något som inte längre behövdes, då det var århundraden sedan mina riktiga föräldrar dog.

  "Du kan gå co h sätta dig på en ledig plats" Jag suckade, och ställde mig aningen på tå för att se längst bak i klassrummet. Jag är nämligen inte särskilt lång, utan bara drygt 165. 

  Det fanns bara två lediga platser, antingen brevid Chaz eller någon tjej som var helt klädd i svart. Jag valde Chaz.

Tadaaa!! Vad tycks??

Vill ha minst 1 kommentar

innan nästa kapitel!!

och nästa kapitel heter two days older,

sedan three osv.osv Mest bara för

att ha ngt annorlunda ^^

 

Jennie

30 juni 2012 11:15

Jag tycker att det är jättebra! Du har verkligen talang för att skriva :)

http://myjustindrewbieberstory.blogg.se

 

Sofie

1 juli 2012 02:18

I like it! Har inte läst en sån här innan, ska bli spännande att få följa den här!:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...