-Miss Andersen. Vi har tyvärr dåliga nyheter. Jag drog in ett djupt andetag och förberedde mig för det värsta.. Men jag skulle ha behövt förbereda mig mycket mer inför det jag strax skulle få höra. Och en tår föll ner för min kind när han sagt vad det var...

JUSTINS PERSPEKTIV

Nicole kom gråtandes ut från röntgenrummet, strax efter att doktorn hade gått in i det.

-Vad är det vadhar hänt?!? Sa jag oroligt och kramade om henne.

-Barnet är okej, du behöver inte oroa dig. Sa hon lågt och snyftadetill.

"the baby's alright"  

-Barnet är det jag tänker minst på just nu!! Men om allt gick bra, varför gråter du då??

-Jag är bara så himla lättad att inget hände med barnet. Jag kramade om henne hårdare men släppte henne lite efter ett tag för att kunna kyssa henne. Jag varså lättad över att inget hänt.

NICOLES PERSPEKTIV:

Jag kundeinte berätta sanningen. Jag kunde verkligen inte. Och det var svårt att tänka logiskt med hans läppar mot mina. MEn en dag kommer han ju komma på vad det är. Förhoppningsvis går allting bra med förlossningen av barnet. Det var ju trots allt bara sju månader kvar dit. Jag blundade hårt och avslutade snabbt kyssen. 

-Jag fick åka hem direkt. Sa jag och log lite smått.

-Vad bra, kom så åker vi då!! Sa han och jag,han och Kenny började gå mot hissen. Jag behövde nog inte säga att jag skulle komma tillbaka väldigt snart. JAg kunde ju alltid säga att jag skule handla, eller träffa Lucy eller någon. 

*  *  *

Jag steg innanför dörren till mitt hem och log åt den välbekanta lukten. JAg vände mig om mot dörren - som var öppen - och hann precis se Justin bil köra iväg. Han skulle till flygplatsen för att sedan åka till Stratford innan han skulle ut på massa konserter igen. Det hade varit ett känslosamt avsked, men jag visste att det var tvunget att bli så. Jag hade även kommit på att jag nu inte behövde ljuga om var jag skulle när jag skulle till doktorn igen. 

-Jag är hemma!! Skrek jag och Issa kom nerspringandes för trappan. Hon hoppade in i min famn och jag logoch andades in doften av hennes hår. JAg hade verkligen saknat henne. Jag hade missat en hel del skola, men jag tänkte hoppa av den ändå. Det var inte värt det nu när jag visste mitt öde.

-Issa jag har något viktigt att berätta för dig. Sa jag och hennes ögon spärrades upp.

-Det handlar om mitt lilla sjukhusbesök efter att ha svimmat av på flygplatsen. Hennes ögon såärrades upp ännu mer och hon öppnade något som att för säga något men jag avbröt henne snabbt.

-Barnet mår bra. Hon pustade ut men såg fortfarande oroligt på mig. JAg visade att hon skulle sätta sig ner på stolen i hallen.. Hon satte sig och jag tog ännu ett djuot andetag. Det kändes som omjag bara hade svåra saker att berätta nu för tiden.

-Issa. Avbryt mig inte förrän jag är klar okej?? Hon nickade och jag fortsatte..

-Jag kommer antagligen inte kunna vara där under mitt barns uppväxt.. Innan jag berättar varför måste du lova mig att hjälpa Justin så mycket som möjligt. Hon nickade återigen och jag drog ännu några djupa andetag innan jag fortsatte.

-Issa .. Jag har fått ... Cancer, och jag kommer förmodligen inte överleva mitt barns födsel. Hennes ögon tårades och hon stammade snabt fram:

-Har du berättat mamma och pappa?? Jag skakade på huvudet. Justin?? Frågade hon sedan tveksamt och jag kollade skamset ner i marken och skakade på huvudet. Precis som om det var mer skamsety att jag inte berättat för honom än att jag inte berättat för mina föräldrar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...