-Har du berättat mamma och pappa?? Jag skakade på huvudet. Justin?? Frågade hon sedan tveksamt och jag kollade skamset ner i marken och skakade på huvudet. Precis som om det var mer skamset att jag inte berättat för honom än att jag inte berättat för mina föräldrar.

NICOLES PERSPEKTIV:

Vi brast båda ut i tårar och kramade varandra. Länge. Så länge att mamma och pappa hann komma hem och dem undrade förstås vad det var som hänt. Jag bad dem att sätta sig ner och sedan berättade jag om min cancer. Dem började genast gråta, och även dem berättade om jag berättat för Justin än. Jag skakade återigen på huvudet och då, typiskt mamma, sa hon:

-Du måste berätta det för honom.. Du måste. Sedan hade hon börjat stormgråta och kastat sig in i min famn. Jag log, samtidigt som en enstaka tår rann nerför min kind. Jag antar att mina tårar börjat ta slut efter mina många gråtattacker idag. Vissa längre än andra. Vi satt länge och pratade i köket, men när klockan närmade sig halv elva gick jag upp på mitt rum. Och där satt jag nu och skrev i min dagbok.

Kära dagbok.

Vad ska jag göra?? Hur ska jag

kunna berätta för Justin om vad

som hänt mig?? Hur ska jag kunna

berätta om cancern, och därmed

berätta att han kommer vara tvungen

att uppfostra vårat barn ensam....

Jag är förvirrad, och ledsen.

Jag kan inte fatta att jag kommer dö

om mindre än sju månader. Jag

kan inte fatta attjag bara kommer

få se mitt barn 1 ynka gång, innan

mina ögon stängs förevigt.

MEn det finns ju fortfarande en liten 

chans att jag överlever. Jag ahr nämligen

fått med mig en medicin hem, som ska 

vara bra för cancern. Och om en månad

säger dem att jag måste bli inlagd på sjukhus,

dvs om det fortsätter att bli värre.

Jag måste berätta för Justin innan dess...

Men jag kommer inte klara det. För

jag älskar Justin. Över hela mitt hjärta..

Även om våran kärlek aldrig riktigt blivit

hel efetr att han varit otrogen, så 

tror jag att det hade kunnat bli helt

bra tillslut. OCh jag hoppas verkligen

att han kommer gå vidare efter min död.

Fortsätta med musiken, och uppfostra vårat

barn, och kanske till och med hitta en ny

lycklig tjej som han kommer bli stört

förälskad i.Så kanske hon kan hjälpa

honom med barnet. Undrar hur tidningarna

kommer att ta det när vi berättar att jag är

gravid?? Och inte minst av allt när jag

dör efter förlossningen. Hur kommer Justin 

reagera?? Och inte minst av allt:

Hur f*n ska jag berätta det för 

Hannah och Lucy?? Dem kommer ju

bara få panik och sedan aldrig lämna

min sida.. Ja, dem kommer ju antagligen

göra det när jag dör.. Menmen.. 

Jag slog ihop dagboken, och precis då pep min mobil till. JAg hasade upp den ur fickan och läste med ett leende igenom det.. 

"Saknar dig så mkt!! Vi måste träffas så fort som möjligt!! Du är det bästa som någonsin varit mitt"

Jag skrev snabbt ihop ett svar:

"Saknar dig mer än det finns stjärnor på himlen!! Du är det bästa som någonsin hänt mig med!!"

Jag släppte ner mobilen i sängen och fick snabbt skuldkänslor för att jag inte berättat för Justin vad doktorn sagt till mig medans han fortfarande var i ATL...

Jag kollade ner i golvet ett tag, men kröp sedan ner under täcket och försökte somna. Men ödet tycktes ha bestämmt något annat för mig,

___________________________________________________________________________________________________

tadaaa!! haha kommentera!

Kolla även in: http://novelleromjustindb.blogg.se/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...