Men jag hade aldrig trott att hon inte skulle finnas till mer. Jag gick bort till min gitarr och drog några ackord, och bildade en ny melodi.. Dem tror att jag har allt, men utan dig har jag ingenting...

JUSTINS PERSPEKTIV:

6½ MÅNAD SENARE:

Jag satt brevid henne på sujkhussängen. Hon var blek i ansiktet och magen var stort som ett berg. Vi hade fått reda på att det var en tjej. Nicoles cancer hade blivit värre och jag hade hela tiden en klump i magen då jag inte var med henne. Precis som om hon skulle bli bättre om jag satt på sängkanten hela tiden. Jag hade ställt in tre konserter för att kunna vara med Nicole, trots att hon sagt att jag inte borde svika mina fans. Men jag tror jag sviker dem mer om jag bryter ihop mitt under konserten. Vilket jag troligtvis skulle göra.. 

  Det började knacka på dörren in till sjukhusrummet.

-Kom in!! Skrek jag och mamma kom in i rummet.

-Justin, kan jag få prata med sig?? Frågade mamma efter att hon öppnat dörren.

-Visst, sa jag och log ursäktande mot Nicole. Jag följde efter mamma ut i korridoren, där läkare vilt sprang fram och tillbaka med journaler i händerna.

-Hur mår du egentligen Justin?? Frågade hon och la ena handen på min axel.

-Ska, jag vara ärlig, så mår jag skit. Sa jag och kollade in i hennes ögon. Hon drog på munnen och kramade om mig. Hennes kram kändes beskydande och för ett ögonblick kändes det som om jag var den där lilla pojken med musikaliska talanger igen..

-Hur ska du göra med barnet sen efter ... Ja, du vet.. Jag suckade och kollade ner i marken.

-Jag tänker ta hand om det. Och Melissa har lovat att hjälpa till. Samma sak med Hannah, Ryan, Chaz, Nolan.. Började jag och rabblade upp alla namn som hade erbjudit sig att hjälpa mig med barnet. När inte Nicole hörde förstås.

-Jag vet redan vad hon ska heta. Sa jag och log snett på tanken av barnet. Mitt barn.

-Jaså?? Vad ska hon heta då?? Frågade mamma och kollade nyfiket på mig.

-Nicoline. Sa jag och log stolt åt det fyndiga namnet som likande Nicoles.

  Mamma log mjukt åt mig och kramade om mig igen..

PATTIES PERSPEKTIV:

Jag var otroligt orolig för Justin. Skulle han verkligen klara av att uppfostra ett barn?? Även om jag själv gjort det var jag inte helt säker. Jag var även orolig för mitt och Scooters förhållande, då vi börjat bråka mycket på sistonde. Jag vet att det var fånigt att bråka om småsaker, när Nicole och Justin har det så mycket värre. Jag hade blivit så glad när Justin berättat den goda nyheten. Då hade jag trott att dem skulle bli en gullig liten trio.. Men sedan när han gråtandes berättade för mig att hon har cancer, då bröt jag ihop. När inte Justin såg förstås, han hade det svårt som det var. Hon var en så vacker ung tjej. Hon skulle bilda familj. Hon hade allt. Och nu skulle hon dö. Även om Justin fortfarande hade hopp om att hon skulle överleva, men ska jag var ärlig, så var det en väldigt liten chans att hon skulle överleva. Hon var redan otroligt svag, och att gå igenom en förlossning, det är inte lätt ska jag säga dig. 

___________________________________________________________________________________________________

Såå!! Bara två veckor tills förlossning nu!!!! ;o Kommentera!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...