-Hur mår Nicole?!? Frågade Hannah panikslaget, och man kunde se att hon inte sovit på flera dygn.

-Ehmm, jag- jag - jag vet inte.. Sa jag viskandes och Lucy och Hannah började springa mot operationssalen och sket fullständigt i barnet.  En tår rann nerför min kind. Tänk om hon verkligen är död??

HANNAHS PERSPEKTIV:

Jag kan fortfarande inte fatta att allt detta har hänr mot Nicole, min Nicole. Jag och Lucy sprang så snabbt vi kunde mot operationssalen. Precis innan vi kom fram hörde jag ännu ett par fotsteg som sprang bakom osss, och jag gissade på att det var Justin. Jag bokstavligt slet upp dörren.

-Var är hon?!? Skrek jag panikslaget och alla läkare kollade konstigt på mig. Då hörde jag det sköna ljudet från monitorerna som pep regelbundet. Jag puttade bort en sjuksköterska som blängde surt på mig på väg mot Nicole. Hon log svagt mot mig och tog min hand. 

-hey. viskade hon fram och jag log.

-hej. Sa jag högt och tydligt. Hon sken upp ännu mer när hon såg att även Lucy och Justin var där. Justin tog hennes andra hand och kysste henne ömt på munnen. Jag log. Lucy tog tag över min hand, då Nicole inte hade en tredje hand. Jag såg hur Nicole's öhonlock började darra och en sjuksköterska sa åt oss att gå ut. Men istället började vi smått panikslaget skrika åt henne att hon inte kunde lämna oss.

-Säg att du älskar mig. viskade hon mot Justin, och endast Justin.

-Jag älskar dig, av hela mitt hjärta, och det kommer jag alltid att göra. Jag såg hur tårarna rann nerför hans kinder, likaså på både mina och Lucys. Sedan blundade hon och montorerna började pipa hejvilt. JAg och Lucy blev snabbt bortputtade, men Justin lät dem sitta och hålla i hennes hand. Dem tog fram en apparat och försökte starta hennes hjärta igen genom elektriska stötar, men utan framgång. Lucy började plötsligt skrika rakt ut.

-varför gud. varfrör?!? Snälla, ta henne inte ifrån oss!!! Hennes röst brast på slutet och jag kunde höra Justins allt mer desperata viskningar till Nicole på andra sidan rummet. Jag tyckte så synd om honom. Hans kärlek, och modern till hans dotter, kommer att ... dö. Jag kunde knappt tänka mig ett liv utan Nicole. Hon hade alltid varit där för mig i svåra stunder, och jag visste att det var samma sak för Lucy. Utanför fönstret såg jag hur Jasper, Ellen och Issa kom springandes. Issa slet även hon upp dörren, och sjönk sedan ner på knäna och skrek när hon hörde doktorn säga:

-tid för dödsfall: 14:53. Justin skrek för full hals och alla satt med tårar i ögonen och skrek rätt ut. Jag klarade inte av det så jag gick ut ur rummet och bort mot rummet där Nicole spenderat den sista tiden av sitt liv. Jag kom på att hon sagt åt mig att läsa hennes dagbok när hon dör, vilket hon hade varit helt besluten om att hon skulle göra. Jag tog snabbt fram dagboken, som hon gömt bakom några böcker i bokhyllan, varav en av dem var en bibel som Justin hade ställt dit. Jag slog upp första sidan. 

Kära dagbok.

Vad ska jag göra?? Hur ska jag

kunna berätta för Justin om vad

som hänt mig?? Hur ska jag kunna

berätta om cancern, och därmed

berätta att han kommer vara tvungen

att uppfostra vårat barn ensam....

Jag är förvirrad, och ledsen.

Jag kan inte fatta att jag kommer dö

om mindre än sju månader. Jag

kan inte fatta attjag bara kommer

få se mitt barn 1 ynka gång, innan

mina ögon stängs förevigt.

MEn det finns ju fortfarande en liten 

chans att jag överlever. Jag ahr nämligen

fått med mig en medicin hem, som ska 

vara bra för cancern. Och om en månad

säger dem att jag måste bli inlagd på sjukhus,

dvs om det fortsätter att bli värre.

Jag måste berätta för Justin innan dess...

Men jag kommer inte klara det. För

jag älskar Justin. Över hela mitt hjärta..

Även om våran kärlek aldrig riktigt blivit

hel efetr att han varit otrogen, så 

tror jag att det hade kunnat bli helt

bra tillslut. OCh jag hoppas verkligen

att han kommer gå vidare efter min död.

Fortsätta med musiken, och uppfostra vårat

barn, och kanske till och med hitta en ny

lycklig tjej som han kommer bli stört

förälskad i.Så kanske hon kan hjälpa

honom med barnet. Undrar hur tidningarna

kommer att ta det när vi berättar att jag är

gravid?? Och inte minst av allt när jag

dör efter förlossningen. Hur kommer Justin 

reagera?? Och inte minst av allt:

Hur f*n ska jag berätta det för 

Hannah och Lucy?? Dem kommer ju

bara få panik och sedan aldrig lämna

min sida.. Ja, dem kommer ju antagligen

göra det när jag dör.. Menmen.. 

Jag mumlade texten lågt för mig själv, och jag insåg inte att någon stod i dörren förrän jag hörde en snyftning därifrån. Jag kollade snabbt dig. Justin satt i dörrkarmen med ansiktet i händerna. Jag slog igen dagboken och började gå mot honom. Jag höll fram dagboken mot honom och han tog den. 

-Det kommer bli bra igen. Sa jag lågt med en ryckig röst.

-Nej, det kommer det inte, det kommer aldrig bli som förut. Aldrig. 

-En dag, kommer du ha gått vidare och du kommer bli lycklig igen.

-Men jag vill inte gå vidare, jag vill ha det som det var, vara med Nicole.. 

-Om inte för dig, gör det för Nicoline. Och med dem orden sagda lämnade jag det alltför deprimerande rummet bakom mig för att gå till Nicoles familj, som säkert var helt förkrossade vid det här laget..

__________________________________________________________________________________________________

Hann skriva en del iaf!! hehe, bara ngn del kvar nu då!! Blev typ deprimerad nu... Kunde ju ha kommit på ett mer peppande slut... Menmen, alla sagor slutar ju inte lyckligt... Kmr två delar imorgon, då jag kommit på vad båda ska handla om.. Godnatt alla goa människor där ute!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...