Det fanns även ett fotoalbum som var fullt med foton av oss, och på framsidan stod det "our time together". Hela den natten hade jag kollat igenom alla kort, och jag hade till och med hunnit läsa igenom hela dagboken. Mina och Nicoles förädrar hade tagit hem Nicoline, så att jag kunde få lite tid att tänka igenom allting.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag satt mellan Pattie och Ellen och grät, likaså gjorde alla andra. Prästen höll ett tal längst fram i kyrkan och sa vilken fantastisk människa Nicole har varit, precis som om han känt henne. Ryan dunkade mig tröstandes i ryggen från där han satt på raden bakom mig. Även han grät, och stämngen var allmänt dålig i kyrkan. Utanför stod paparazzin och väntade. Hade dem ingen respekt för andra människor eller?? Någon hade dött och det enda dem brydde sig om var att få en bra bild där jag grät. 

-Det kommer bli bra gubben, det kommer bli bra.. Mumlade mamma i mitt öra och kramade om mig när det var dags att gå fram och säga adjö till henne. Jag reste mig upp först och gick fram till den öppna kistan, som hon hade skrivit atthon ville ha. Hon såg så vacker ut där hon låg i sina rosa-vita kläder. 

-Jag älskar dig, och kommer alltid att ögra det... Viskadejag lågt och smekte försiktigt hennes kind. Mamma kom fram och la en vit ros på den delen av kistan som var stängd, sedan sa hon ett par snälla ord samtidigt som hon tog min hand. Vi gick bort till våra platser igen, medans Nicoles familj gick fram. Sedan var det Hannah och Lucys tur. Lucy grät så mycket att hon inte kunde få fram mer ord än "jag älskar dig" innan hon var tvungen att sätta sig ner, och hon började hulka på golvet. Jag var tvungen att kolla bort, jag klarade inte av mer smärta just nu.

HANNAHS PERSPEKTIV:

Lucy började hulka på golvet och jag hjälpte henne upp igen. Yvonne hjälpte henne gråtandes bort mot deras platser medans jag stod kvar och smågrät. Jag la min stora bukett på fotdelen som var stängd och smekte henne sedan över kinden. Hon såg på något sätt glad ut där hon låg. Nicoline började gråta i Justins famn och han började långsamt vagga henne. Dem hade varit en sådan gullig liten familj. Om bara Nicole hade levt. Jag gick och satte mig på min plats igen och ceremonin började lida mot sitt slut. Jusitn kom fram till mig innan vi skulle gå ut och vissa av oss vidare mot middagen vi skulle äta efteråt - dit bara dem som stod henne närmast var bjudna - och lämnade över Nicoline till mig. 

-Du får gå bakom mig och Kenny och framför Jonas med henne, så hon inte blir skadad.

Ja, ni tror rätt. Justin hade redan anställt en livvakt till Nicoline, så hon inte skulle bli skadad. Dagen till ära hade hon på sig en grå tröja med blommor på. Nicole hade köpt den till henne på en närshop så hon visste vad hon skulle ha på sig. Men Nicoline i famnen gick jag ut genom dem stora portarna, och jag bländades snabbt av ljuset, inte bara från solen utan även av alla kameror som knäpptes av där vi gick ut ur kyrkan. Herre gud, hade dem ingen sälvrespekt eller? Jag skyndade bort mot limosinen, vilken Justin precis hadegått in i, och Kenny höll vänligt upp dörren för mig. Sedan åkte vi bort mot lokalen där middagen skulle hållas...

__________________________________________________________________________________________________

Sista kapitlet avslutat nudå!! Kanske lite konstigt slut på begravningen, men tänkte att allt förklaras ju mer sedan i epilogerna... Dem kommer nog ikväll förresten.. Ha det!!  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...