Hon kom tillbaka till verkligheten, och kollade på sin styvfar, där han stod i ett hörn och klumpigt klädde av sig. Hon kollade med avsky på hans äckliga, svettiga kropp och kunde inte undgå att undra vad hennes mamma såg i den där äckelgubben. Han var över femtio. Men han hade pengarna att försörja oss, och ta hand om mig - eller det trodde hon i alla fall att han gjorde - när hon var borta , och utan någon som tar hand om mig, inget resande för henne, och utan resande för henne, inget jobb, och inget jobb, inga pengar, vilket gjorde att dem ändå skulle behöva honom i vilket fall som helst...

  Hon började kallsvettas av ångesten som kröp tätare inpå henne. Hon räknade sakta till tre i huvudet, och på tre så tog hon ett snabbt språng mot dörren som stod öppen. Till hennes lättnad var hennes styvfar full nog att snubbla på tröskeln och slå i sitt huvud för att sedan ligga på golvet och skrika utav smärta.

  Hos rusade snabbt ut ur lägenheten, och smällde igen dörren hårt bakom henne. Hon sprang för blotta livet bort från den förödmjukelse som väntat henne för bara sekunder sedan. Hon flåsade hejvilt när hon sprang mot det enda stället hon kunde komma på. Hon sprang så fort benen kunde bära henne, och kom tio minuter senare fram till en korsning. Det var mitt i natten, och hon kom inte på åt vilket håll hon skulle springa, så hon satte sig flåsandes ner på trottoarkanten för att samla tankarna. Hon hade aldrig förut lyckas undkomma ännu ett överfall av Rick. Aldrig.

  "Vad gör du här??" hörde hon hur någon utbrast, och hon kollade upp på en förvånad Ryan. "Tänker" sa hon snabbt mellan sina snabba, tunga andetag. "Har du sprungit eller??" frågade han och hon nickade febrilt på huvudet. "Ahh" sa hon och kollade ner i sitt knä, mest för att undvika frågan, som hon visste skulle komma ändå. 

  "Varför sprang du då??". Där kom den. Frågan utan svar. Ryan satte sig ner brevid henne och hon kollade skamset ner i sitt knä. "Ville bara komma bort från verkligheten ett tag" sa hon efter ett tag och kollade upp mot Ruan och pressade fram ett litet leende, trots att hennes bröst höll på att ryckas i bitar av adrenalinet och rädslan. Men framför allt rädslan. Rädslan att Rick skulle komma springades runt hörnet och tvinga hem henne igen, rädslan att Ryan skulle erbjuda sig att följa henne hem. Rädslan att komma hem helt enkelt.

  "Jaha.." började Ryan och hon kunde se att han tvekade. "Vad är det??" frågade hon och Ryan bet sig i läppen. "Jo, jag undrar bara om.. Du vet.. Har du någonstans att sova inatt??" frågade han och hon kollade chockat på honom innan hon skakade på huvudet. Visste han?? Nej, det var omöjligt.

  "Du kan stanna hos mig om du vill" sa Ryan och ett leende spred sig i hennes ansikte. "Gärna" svarade hon snabbt, rädd att han skulle ångra sig. Han hade trots allt kastat ut, och skällt på henne förra gången. "Jo.." började han och harklade sig. "Mina föräldrar är bortresta ju, så Justin ska sova där också" sa han och en känsla spred sig i hennes mage. Det var säkert bara för att det var sköt att inte bara vara två, tänkte hon för sig själv, och började följa efter Ryan. 

  Hon klev in i hallen i det mysiga, ganska stora, huset för andra gången. Hon slogs genast av Ryans lukt, och sedan kom Justin gåendes nerför trappen..

Han nt mer tyvärr, vart borta

hela dan typ ''/

Förlåt för den kom så sent också..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...