Justins ringsingnal började spelas mitt i deras basketmatch och han svarade glatt. "Du sa vad??" sa han sedan hetsigt och drog nervöst handen genom håret. "vi kommer direkt!" sa han nästan hysteriskt och släppte sedan basketbollen. "Vad är det??" frågade Ryan och Justin hade redan börjat springa mot bilen. "Cassie ligger på sjukhus" sa han snabbt, och satte sig i bilen. Ryan var inte sen med att göra samma, och snabbt åkte dem nerför uppfarten ,och bort i rikting mot sjukhuset.

  Caitlin kollade på vraket, som kallade sig för mamma till det underbara barn som låg i sjukhussängen. Sjukvårdarna visste tydligen inte vad det var som orsakat det ännu, då Carina tydligen inte hade berättat det för dem. Hon borde nog inte heller veta egentligen, men hon hade hela tiden haft sina aningar, då Cassie alltid sov borta när hon var ensam med Rick, men inte trodde hon att det var så här allvarligt, och att han faktsikt skulle ta det så långt. 

  Hon hade förstått att han försvunnit efter överfallet. Men hennes magkänsla sa henne att han skulle komma tillbaka. Snart. Att Jolena var död skulle verkligen tära på Cassie, och hon fruktade att hon skulle försöka ta självmord. Igen. Det hade hänt förut, en gång hade hon sprungit ur deras bil, och upp på tågspåret, men då hade Johan lyckats putta undan henne, innan tåget hade rusat förbi dem båda. 

  Hon andades tungt och kollade bort mot den oskyldiga tjejen i sjukhussängen. Helt plötsligt förstod hon allt. Drogerna. Alkoholen, allt för att komma bort från verkligheten. Hon kände hur tårarna fortsatte att rinna nerför kinderna på henne, och hon kunde inte längre vara kvar i den trånga sjukhussalen. Hon måste ut. Hon måste få luft. Hon grabbade tag i Johans hand, och trots kraftiga protester från hans sida, gav han tillslut med sig, efter att ha lovat Cassie att han skulle komma tillbaka. Snart. 

  Dem kom ner till sjukhusets caféteria. Mwn det enda hon kunde se var blåa och gröna sjukhuskläder som sveptes likt en virvelvind runtomkring henne. Hon kollade hetsigt runtomkring henne, och hittade hyffsat snabbt utgången. Hon rusade mot den, och Johan fick kämpa för att hinna med i hennes höga tempo. 

  "Mamma, sakta ner för tusan!!" sa Johan hetsigt och kollade argsint på sin mamma. "Jag vill tillbaka in, nej, jag måste tillbaka in" tillade han och hon kollade sorgset på sin son. Han ville aldrig något ont. Aldrig.

  "Vi kommer tillbaka ikväll. Och då ska vi ha blommor, och choklad, och..." började hon, men blev abruten av någon som frågade om vägen. "Ursäkta, vet du var rum 321 ligger?" hörde hon någon fråga, och hon spann snabbt runt mot killen och hans unga vän. Det var i det rummet Cassie låg i. "Ska ni träffa Cassie??" frågade hon och killarna nickade. 

  "Känner du henne??" frågade den med keps och hon nickade. "Ja, men hur känner ni henne må tro?" frågade hon och killarna tittade på varandra, som om dem frågade varandra om det var okej att dem berättade, vilket det naturligtvis var, då dem en knappt sekund efter började berätta. "..och hur känner du henne??" frågade han utan keps, och hon kände nu igen honom. Hon hade sett honom runt hennes kvarter ett par gånger. "Jo, min son här.." började hon och höll fram Jphan en bit. "Är en av Cassies bästa vänner, och vi står henne väldigt nära" sa hon. Det sista lade hon egentligen bara till för att dem skulle förstå hur svårt det här verkligen var för dem båda.

  Dem nickade, och frågade därefter hur dem kom till rummet. "Du åker med hissarna där borta" sa hon och pekade mot hissarna ".. till våning tre, sedan går ni av, svänger till höger, och på er vänstra sida hittar ni snart rumnummer 321." sa hon och killarna log tacksamt innan dem skyndade iväg i riktningen hon pekat åt.

  Hon fortsatte att återigen skynda ut från det ovanligt instängda sjukhuset, och Johan var henne hack i häl. Hon kom fram till en park, en väldigt litet park må man säga, menn ändå en park. Där fanns bänkar, två gungor, och en liten fontän i mitten. Parken var tom, om man bortsåg från ett äldre par som satt och pratade i parkens bortre hörn.

  Hon gick snabbt bort till fontänen, och satte sig vid den. Hon lät sig omsvepas av ljudet av det porlande vattnet. Det var lugnande, och hon sveptes in i harmonin i luften. Ända tills Johan satte sig ner brevid henne med ett brak, då han hade sattsig på en gammal cola burk som skrynklats ihop utav hans blick. "Hur är det mamma??" frågade hon, och hon lade ner huvudet i händerna. "Jag vet inte, allt är bara så himla tungt just nu.." sa hon dystert, men det Johaninte visste, var attdet inte bara hanldlade om Cassie och Jolena...

Sover nog antagligen nu :D

Haha, om jag fick välja ngt

att göra resten av mitt liv,

skulle det stå mellan att vara

med peroner jag älskar, och

att fål igga och dra mig/halvsova

hehe.. Aja, tidinställt iaf!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...