Hon gick snabbt bort till fontänen, och satte sig vid den. Hon lät sig omsvepas av ljudet av det porlande vattnet. Det var lugnande, och hon sveptes in i harmonin i luften. Ända tills Johan satte sig ner brevid henne med ett brak, då han hade sattsig på en gammal cola burk som skrynklats ihop utav hans blick. "Hur är det mamma??" frågade hon, och hon lade ner huvudet i händerna. "Jag vet inte, allt är bara så himla tungt just nu.." sa hon dystert, men det Johan inte visste, var att det inte bara hanldlade om Cassie och Jolena...

  Justin småsprang mot hissen med Ryan vid sin sida. Han visste inte vad som hänt Cassie, men vad han hade förstått av samtalet var att det inte såg bra ut. Dem var i alla fall säkra på att hon skulle överleva, men då hon inte vaknat än, kunde han inte undgå att oroa sig för henne. Dem kom in i hissen och Ryan tryckte snabbt på våning tre.

  Hissen plingade till, och en röst sa att dem nu kommit till våning tre. Dem sprang snabbt dit kvinnan, som tyfligen hette Caitlin, hade sagt åt dematt gå. Dem kom fram till ett rum, där dem kunde se Cassies mamma, eller det såg ut som det i alla fall, då hon var väldigt lik Cassie, och dem gick in i rummet. Hennes mamma kollade förvånat upp på dem, men förstod sedan vilka dem var, då Justins keps åkte av i farten. "Ni måste vara Justin och Ryan" sa hon och hälsade på dem. Dem nickade, och hon fortsatte. "Jag ska lämna er ifred ett tag, jag måste ändå få lite frisk luft" sa hon och lämnade rummet. Ryan kollade efter henne, och sa sedan att han kanske borde kolla till henne.

  Justin nickade, och även Ryan lämnade rummet. Han tog tag i Cassies hand, och en tår rann nerför hennes kind. Det var förkrossande att se henne såhär. Tårarna fortsatte att rinna nerför hans kind, och han kollade genom sina glansiga ögon på tjejen, som han nu insett att han faktiskt hade känslor för. Trots att han mycket väl visste att hon inte kände likadant. 

  "Lämna mig inte" viskade han, och kollade hoppfullt på henne. Precis som om hon i det ögonblicket skulle öppna ögonen som i en romantisk klyscha, där slutet alltid var lyckligt. Han kollade utm över rummet, och undrade vad det var som fått det häratt hända just henne. Han tog ett djupt andetag. Han log lätt. Hon hade alltid kunnat få honom att le, även när dem gått i samma klass. Det var alltid hon som kom fram till honom när han var ledsen, och han kollade ner på hennes kropp, som för bara en dag sedan hade varit så perfekt, men nu var flera ben brutna, och hon såg nästan ut som en zombie med alla bandage.

  Han höll fortfarande i hennes hand när dörren öppnades, och en doktor kom in. "Jag måste tyvärr be dig att gå ut ett tag" sa dokton och han rös av hans röst, då han så väl kände igen den. Han måste ha haft han som doktor någon gång.

  Han gick ut ur rummet, och satte sig på en stol utanför. "Varför sitter du här ute??" frågade en röst, och han kollade upp och såg hennes mamma, Carina. "En doktor sa åt mig att gå ut, han skulle typ ta ett prov eller något tror jag" sa han och drog en hand genom håret. Carinas ögon blev genast snäppet större, och hon grabbade genast tag i dörren intill sjukhusrummet, bara för att upptäcka att det var låst. Hon började genast banka och skrika på dörren. "Vad är det??" frågade han genast och ställde sig hastigt upp. 

  "Man får alltid vara med när dem tar prov. Jag tror inte det är en doktor där inne" sa hon hysteriskt med gråten i halsen, och Justin gjorde genast tecken åt henne att backa undan, och han tog ett stort språng innan han tryckte med hela sin kroppsvikt mot dörren, och den flög upp. Båda drog efter andan på grund av vad som döljde sig bakom dörren...

Ojojoj!! Vad tror ni

händer?? Och vem är

det som är inne i rummet?

Höhö, ganska kort, men tyckte

ni borde få en till idag...

KOMMENTERA!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...