"Man får alltid vara med när dem tar prov. Jag tror inte det är en doktor där inne" sa hon hysteriskt med gråten i halsen, och Justin gjorde genast tecken åt henne att backa undan, och han tog ett stort språng innan han tryckte med hela sin kroppsvikt mot dörren, och den flög upp. Båda drog efter andan på grund av vad som döljde sig bakom dörren...

  Dörren flög upp, och där inne stod Cassies styvpappa. Han andades lättat ut, och undrade genast varför Carina plötsligt verkade vara mer uppstressad än innan. Han undrade varför, då dem trots allt var gifta, men varför i hela världen hade han klätt ut sig till doktor för?? Han hann inte fundera särskilt länge innan Carina bokstavligt taget slängde sig över halsen på honom - i vad han först trodde var en romantisk gest, men när hon sedan började slå honom, och pressa ner honom mot marken, ändrades hans tankegångar till det sämre.

  "Vad håller du på med??" skrek han hysteriskt och försökte tvinga bort henne från mannen. "Släpp mig för fan!! Det var han som gjorde det!!" skrek hon åt honom och han stelnade till. Varför? "Vafan, hör du dåligt eller?! Släpp mig!!" skrek hon och krånglade ur sig ur hans grepp, innan hon återigen kastade sig på mannen, som såg otroligt chockad ut över hennes angrepp. Hon slog honom gång på gång, och trots att han såg otroligt stark ut, så gjorde han inget motstånd. Och han tänkte för vad som kändes som tusende gången, varför? 

  Han kastade en hastisk blick upp mot Cassie, och såg att det låg en spruta med en slags gulaktig vätska i. Hade hennes styvfar haft med sig den?? Vad var det för något?? Innan han hade hunnit räkna ut det, kom ett par doktorer, och vakter - då någon måste ha sett vad som hände och hämtat dem - och grabbade tag i Carina och mannen. En doktor tog upp sprutan och luktade på den. Han ryggade instinktivt bakåt av lukten, som han antog var ganska stark och motbjudande. "Vad är det för något i den??" frågade en kvinnlig läkare, som förövrigt var ganska snygg, och nickade mot sprutan. 

  "Jag vet inte, men det luktar riktigt starkt" sa han och luktade igen, innan han räckte sprutan mot kvinnan. Hon ryckte på axlarna.

/ / l y s s n a  o m  d u  v i l l , i n g e t  m å s t e / /

  Justin satte sig ner på en stol, och vilade huvudet i händerna, och en dikt han hört av sin mormor en gång flög genom huvudet på honom.

  Han blundade och log ett litet leende när han tänkte på hans mormor, och morfar. Personer som alltid varit där för honom. Personer han litade på. Personer som han visste aldrig skulle skada honom. Tänk om det även var så Cassie känt? När någon man litar på, någon man tror man känner, inte visar sig vara den man tror, att Carina, som trott att hon hittat den perfekta mannen, inser att allt var en bluff, att han egentligen är ett monster på insidan, och bara en ängel på utsidan? Är det möjligt att människor, aldrig är, som man tror dem är? Är det möjligt, att dem man tror man känner, folk man känt hela sitt liv, egentligen bara är bluff? En fasad, dem har satt upp för att dölja sitt hemska inre. En beklädnad dem har, på alla dagar utom deras värsta dagar? Dagarna då insidan vill ut, och dem skyller på någon annan, i synnerhet en helt oskyldig människa, för hur dem är, och att dem är anledningen. En tår rann nerför hans kind, då han återigen tänkte på att dem man trott man kände, sviker en, lämnar en förkrossad, och bördan, att inte kunna berätta för någon, att behöva bära det på sina axlar, dag ut och dag in.. Att aldrig kunna älska någon på riktigt igen.

  Han suckade och öppnade ögonen igen. Hans synfält hade förändrats helt. Det var inte längre kaotiskt i det trånga rummet. Carina satt och grät och hulkade i ena hörnet. Doktorerna hade försvunnit med sprutan, och vakterna hade fört bort hennes styvfar.

  "Tycker du jag är dum i huvudet?" frågade Carina plötsligt och han hoppade till lite. "Varför skulle jag göra det?" sa han och gick fram och satte sig brevid henne. "Jag älskar honom fortfarande" sa hon, och han förstod genast vem hon syftade på. "Trots vad han gjort mot Cassie, så gör jag fortfarande det, och det är ett faktum jag inte kan ignorera." snyftade hon fram och han fick spänna käkarna för att inte skälla ut henne. Hur fan kan hon fortfarande älska honom?! Han trodde att Cassie varit det viktigaste för henne. Men trots att han gjort henne illa, älskade hon honom fortfarande?? Logiken fanns inte där, och han undrade, trots att han sagt att han inte tyckt det, om hon var helt dum i huvudet. Galen. Sinnessjuk.

  Han reste sig upp från där han satt på golvet brevid den halvgalna kvinnan som kallade sig själv för mamma till Cassie, trots att han börjat tvivla på hennes känslor för sin dotter, kunde han inte ignorera att hon faktiskt var mamma till henne. Vilket jävla helvete Cassie måste ha växt upp i. Ja, efter hennes pappa dog i alla fall. Hela staden visste att det var då hennes mamma gått in i depression, och alla tyckte väl att det var otroligt skönt att hon hittat sin man efter alla år av depression, men han visste bättre. Nu visste han bättre än att tycka synd om kvinnan. Det var hon som satt Cassie i sjukhussängen som hon nu låg och sov i. Eller ja, man kanske ska kalla det lätt koma, då hon låg där hela tiden, och inte vaknat upp ännu.

  Ryan kom in i rummet anfådd och sa genast "Jag hittade henne ingenstans" sedan tystnade han. Han måste ha fått syn på den uppslagna dörren,  Carina som satt och bölade, och Justins chockade ansiktsuttryck. "Vad fan har hänt här då?" frågade han, omedveten om allt det drama som nyss ägt rum.

Vad tycks?? Hehe, kommer

Cassie vakna upp?? Och vad

kommer Carina att göra nu??

Kommentera vad du tror!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...