"Har du ont?" frågade en av läkarna smått stressat, och när hon skakade på huvudet gick den doktorn ut ur rummet, men det fanns fortfarande en doktor kvar - eller det var nog en sjuksköterska, men det är ju nästan samma sak så.. - som skulle hålla koll på henne, om hon fick ont till exempel.

*

”Hur är det med dig?” frågade Justin och kollade på henne. ”Det är inte så farligt faktiskt” log hon och Ryan dök upp vid hennes andra sida. ”Är det säkert?” frågade Ryan och kollade även han på henne, och hon nickade glatt. ”Japp, jag hoppas jag får komma hem snart” svarade hon och log glatt, men aningen osäkert. Hon visste ju fortfarande inte om Rick hade fångats än, eller om han ens skulle få något straff.
 

  Hon suckade och kollade ner på sina händer, eller hand var det snarare, då den andra var inbunden i gips, då även den hade brutits. ”Var är Rick?” frågade hon och kollade på dem. Dem kollade på varandra och nickade lätt. Antagligen var det inte meningen att hon skulle se, men det gjorde hon. ”Han kom hit, till det här rummet förut, han tänkte injektera råttgift i dig, ja, jag vet, skit läskigt. Men din mamma hoppade på honom, vilket gjorde att han inte hann göra något innan vakterna kom och förde bort honom. Jag vet inte var han är nu, men jag antar att han sitter i häktet. Han misshandlade dig ju faktiskt. Men som tur var, så var det ju bara en gång, och han kommer inte kunna göra det igen.” sa han lugnt.
 

  Hon kollade skamset bort och en liten tår rann nerför hennes kind. ”Har det hänt förut?!” frågade Ryan chockat och höll om hennes hand. Hon nickade sakta, och ännu en tår rann nerför hennes kind. ”Fast det har inte varit så allvarligt förut. Och det har hänt ända sedan han gifte sig med mamma när jag var i 12 års åldern.” sa hon lågt, och Ryan gick för att stänga dörren. Justin skakade bara på huvudet. ”Jag kan inte tro det, har du berättat för någon annan?” frågade han, och hon skakade återigen på huvudet. ”Inte ens Johan, och han och jag har varit kompisar skitlänge nu.” sa hon och Justin och Ryan kollade chockat på varandra, antagligen förvånade över att hon ens berättade det för dem. ”Så varför berättade du det för oss?” frågade Justin som för att understryka det hon nyss tänkt.

”Jag vet inte, kändes bara som något jag måste få ur mig, jag har gått och hållit inne det så länge nu, och jag orkade helt enkelt inte med det längre.” sa Cassie och ryckte på axlarna. Dem båda nickade, och förstod precis vad hon menade, trots att dem själva aldrig hade haft några hemligheter för varandra.. Tills nu, för båda har uppenbarligen planer på att vara mer än kompisar med Cassie. Enda skillnaden var att Ryan visste att det var kört för honom, medan Justin fortfarande hade en chans, även om den var ganska liten, verkade det på något konstigt sätt även ganska lovande just nu, då det hon trots allt sagt först var Justin.

*

  Justin log sorgset och smekte henne över kinden. Hon la sin hand över hans, en gest, som enligt honom var romantiskt, men enligt Cassie bara rent vänskaplig. Han log mjukt, och Ryan harklade sig. ”Så han slår dig bara?? Hur ofta?” frågade Ryan. Cassie bet sig i läppen. ”Vad?” frågade Ryan, och Justin tog först nu bort sin hand från hennes kind, och han hade känt hur hennes käkmuskler verkligen spänt sig. Som om det var något som verkligen ville komma ur henne, bort från hennes samvete, men som om hon skämdes för mycket för att säga det.
 

  ”Han slår dig inte bara eller hur?” frågade Ryan som tydligen hade listat ut gåtan. Cassie nickade, och började gråta hysteriskt. Så nu var det bara han som stod där och inte fattade ett skvatt. ”Vad menar du?” frågade han, och Ryan himlade med ögonen, så att inte Cassie kunde se förstås.
 

  ”Han.. Han..” började Cassie, men avbröts snabbt av Ryan. ”Han.. Hm.. Utnyttjade henne” sa han och Justin stod som förstelnad medan Cassie grät på i sjukhussängen. ”Sexuellt?” frågade han lågt, och Cassie nickade. Han kramade om henne, och hon grät ut i hans famn. Herre jävlar alltså. Hur fan kan någon utsätta någon för något sådant?? Och så länge också! Det är ju flera år!! Fan alltså. Nu fattade han allt. Drogerna och allt. Nu fattade även han att hon bara försökt komma bort från verkligheten, som definitivt inte varit rättvis mot henne.
 

  Hon fortsatte att gråta, och hans T-shirt var numera blöt. Hon hade slängt armarna om honom, och han smekte henne på Ryggen, likaså gjorde Ryan. Alltså det där med smekandet. Inte det att han kastat sig i hans famn sådär. Det skulle bara ha varit konstigt. Återigen var det han som tröstade henne. Och nu när han visste anledningen, var det helt otroligt att hon ens kunnat hålla det inom sig så länge. Helt. Jävla. Otroligt.
 

  ”Vad har hänt här?” hördes en röst från dörren, och alla kollade genast dit, och fick se Johan och Caitlin stå där. ”Cassie!!” utbrast sedan Johan när han såg att hon vaknat. ”Jag har varit så orolig för dig!” sa han, och hon bokstavligt talat slängde sig i hans famn, vilket lämnade Justin där, endast med en blöt tröja.
 

*

Och längre bak stod Caitlin och grät. För även hon hade någonting att berätta. Men det var varken om Cassie, hon själv, eller någon annan i rummet. Utan det var om Jolena.

Har valt att hoppa över
en rad när det är nytt

stycke nu.. Blir det

bättre eller ska jag

ha det som det var förut`?

Och * betyder att man byter

person.. typ.. haha..

Aja, kommentera!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...