Och längre bak stod Caitlin och grät. För även hon hade någonting att berätta. Men det var varken om Cassie, hon själv, eller någon annan i rummet. Utan det var om Jolena.

*

  Fem minuter hade snabbt passerat, och Justin hade hunnit berätta för Caitlin och Johan om Rick. Dem hade sagt enstaka ord, som herregud och hur kunde han? Men förutom det inte sagt så mycket annat. Caitlin tog ett djupt andetag, innan hon tog till ord. "Jag har en viktig sak jag måste berätta för er. Johan vet redan.. Och det berör mest av allt Cassie" började hon och Cassie kollade hoppfullt på henne. Hon log snett, och undrade vad som flög igenom Cassies huvud i just denna stund. "Jo.." sa hon osäkert, och tog tag i Cassies hand. Johan, som som sagt visste vad hon skulle säga, tryckte sig närmare Cassie, och höll om henne. Även Ryan och Justin kollade spänt på henne.

  Hon andades tungt ut, och tårarna var farligt nära. "Det handlar om Jolena.. Hon har tagit en överdos" sa hon, och hoppet i Cassies ögon suddades snabbt ut och ersattes av förtvivlan och ilska. "Kommer hon bli bra? Är hon vaken? Var är hon??" Sa Cassie snabbt, och försökte genast kliva upp ur sängen, men Johan tryckte ner henne igen. Caitlin skakade på huvudet, och Cassie kollade förvirrat på henne. "Vad menar du? Har hon inte vaknat än? Men hon kommer bli bra igen. Det vet jag" sa Cassie, nästan som för att övertyga sig själv, och en klumpen i magen på henne växte något enormt.

  "Nej, hon kommer inte bli bra igen.." började hon, och Cassie skakade på huvudet när det gick upp för henne vad som hänt. "Hon är död" viskade Johan, och Cassie slängde sig - förvånansvärt nog - i famnen på Justin, och skrek för full hals. Justins tröja, som redan varit blöt av hennes tårar när dem kommit, skulle nu säkerligen bli ännu blötare, och Ryan beklagade sig, och gick sedan ut ur rummet, med tårfyllda ögon. Han hade ju faktiskt gått i samma klass om henne.

*

  Justin smekte Cassie över hennes rygg, och Caitlin och Johan gick ut ett slag, i alla fall tills Cassie lugnat ner sig lite. Cassie skrek som ett litet barn, och han kunde tyda ett flertal svordomar bland skrikandet. Hon tryckte sig hårt mot honom, och även han hade fått tårar i ögonen. Tanken på att en oskyldig tjej hade dött, på grund av dåliga kontakter, och ren otur, var förkrossande, och han kunde inte ens tänka sig hur jobbigt det här måste vara för Cassie, som känt henne hela sitt liv, och inte minst Jolenas föräldrar, som måste vara helt förkrossade. 

  Cassie slutade tvärt att skrika och släppte taget om honom, för att se in i hans ögon. "Kyss mig." sa hon och kollade djupt in i hans ögon, och hans i hennes. omtumlad av hennes erbjudande, eller snarare befallning, skakade han på huvudet. Det enda han såg i hennes ögon var någon som var förkrossad, och desperat. Desperat efter att ha något annat att rikta sina tankar på, om så bara för några sekunder. Men långt bakom det.. Fanns den tjejen han var kär i. Hemligt kär i. "Nej. Du är inte dig själv. Du vill bara.." sa han bestämt, men avbröts av att Cassie tryckte sina läppar hårt mot hans. Hon höll kvar dem där, men efter ett tag slappnade hon av, och började kyssa honom, på riktigt.

  Han började kyssa henne tillbaka. Hon särade på läpparna, och hans tunga gled in i hennes mun. Hon slängde armarna runt hans hals, och trots att han visste att det var fel, och att det här säkert inte var vad hon egentligen ville, så kunde han inte undgå att lägga sina armar runt hennes midja, och pressa henne närmare sig. 

  Någon harklade sig bakom dem, och dem slutade genast kyssa varandra. Justin försökte ta bort sin hand från hennes midja när han såg vem det var, Ryan, men hon höll den i ett järngrepp och Justin såg att hon fortfarande grät. "Jag ser att sorgs arbetet går framåt" sa han och log snett, innan han dunsade ner i sjukhus sängen. Justin, som fortfarande var förvirrad efter kyssen, blev nu ännu mer förvirrad. Varför brydde han sig inte? Sedan kom han på att Jolena.. Dött.. Och kom på att dem faktiskt gått i samma klass Jolena och Ryan, och han satte sig bredvid Ryan i sängen, då Cassie äntligen släppt hans hand, inte för att han hade något emot det, men det var lite fel tillfälle. Och det skulle nog inte ens hända igen.

 *

Hon bet sig i läppen, som fortfarande hade Justins smak på sig. Hon hade inte tänkt på Jolena på ett tag nu, och det var riktigt skönt, och det kändes fortfarande lite som en dröm allting, som om hon snart skulle vakna upp i Ricardos lägenhet med Jolena bredvid sig, båda bakfulla efter ännu en natt festandes. Men hon visste att det aldrig skulle kunna hända igen. Hon skulle aldrig vakna upp brevid sin barndomsvän igen. För hon var död. 

  Men hon hade faktiskt inte kysst Justin för att få bort dem hemska tankarna, okej, det var en del av det, men hon hade faktiskt känslor för honom, även om hon nog aldrig skulle erkänna det. Okej, han hade kysst tillbaka. Men hon var säker på att det bara var av medlidande. Och hon hade faktiskt typ tvingat honom till det också. Skuldkänslorna blossade upp inom henne, både av att tvång kysst Justin, och av att hon ägnat sig åt så fåniga grejer när hon egentligen borde sörja för sin vän. Sin underbara vän, som bara gått vilse på vägen.

 

SiRl

19 april 2012 11:20

Du har ett så konstigt sett att skriva på... Men det är bra konstigt, inte dåligt. Jag kan inte rikitgt beskriva hur jag tänker men...
Du är verkligen grymt bra på det du gör! :) <3

http://myloveforwriting.bloggplatsen.se

Felicia

19 april 2012 16:19

haha, tack.. Antar jag.. :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...