"Vad är det??" frågade Moshe, som antagligen märkt att han var nere. "Jag kan bara inte fatta att jag alltid ska sabba allt!" mumlade han in i sin hand, och Moshe kollade allvarligt på honom. "Sabba allt?? Nejnej, du är inte alls en världskänd popidol, nejnej.. Det kommer fixa sig, så länge du försöker, så är inget omöjligt". Så länge du försöker är inget omöjligt upprepade han, och kollade uppskattande på Moshe. "Tack" sa han, och Moshe ryckte på axlarna.

*

  Tårarna brände återigen bakom hennes ögonlock. Det var det enda hon tycktes göra nuförtiden. Gråta. Hon snörvlade till, och blundade hårt. Försökte komma ihåg sin pappa så mycket hon kunde. Det hade blivit så mycket svårare dem sista åren. Det var så länge sedan. Så länge sedan hon känt sig trygg. Trygg i hans armar. Nu hade allting återigen skitit sig, och hon kunde inte fatta att hon faktiskt fortfarande var vid liv. Hon hade nu bara kvar en enda vän, som hon till tusen procent kunde lita på. Johan.

  Johan. Hon kom på att han antagligen var orolig. Hon hade stängt av mobilen under starten, men satte nu på dne igen. Dem var uppe i luften, och när mobilen startades såg hon att hon hade flera sms från Johan och Caitlin. ÄVen ett från Ryan. Hon smålog, och slog med darrande fingrar in samma svar till dem alla.

Jag har åkt iväg. Bara för ett

tag, kommer såklart hem för

Jolenas begravning, sedan vet

jag inte var jag tar vägen. Jag

vet att det kanske är svårt för

er också, men jag klarar inte av

att vara i Stratford längre. Det 

finna allt för många minnen där.

Ni kommer säkert snart veta var

jag är, men ni måste lova mig att

inte följa efter. Jag måste hitta min

egen plats. En plats där jag är

säker, där jag kan slappna av,

inte glömma det förgångna, utan

bara komma ihåg det bra i Stratford.

Det dåliga kan jag klara mig utan.

tack

 Hon skickade iväg smsen, som blivit tre sms långt, till varje person. Tårarna droppade ner på mobilens skärm, och hon torkade genast bort dem. "Förlåt" orden trängde in i hennes hjärna som knivar. Hon skakade på huvudet. "Det var en enkel fråga.. förlåt" sa hon, och mötte Justins blick. "Vem var det du smsade?" frågade han, fortfarande ståendes framför henne. "Ryan, Johan och Caitlin" sa hon och höll upp mobilen så att han kunde läsa meddelandet.

  Han svalde ljudligt och kollade på henne. "Så du kommer sticka efter Jolenas begravning?" frågade han, och hon nickade lätt, och när en tår rann nerför hennes kind, lutade han sig fram och torkade bort den med tummen."Var?" "Jag vet inte. Någonstans långt bort, som Australien, eller Frankrike" sa hon, och han ryckte till. "Okej, trodde du menade något ställe i USA eller något sådant" hon skakade på huvudet.

  "Nej, det räcker inte. Jag vill komma bort från mitt förflutna.. Glömma det dåliga, och hylla det bra, så länge det varade." sa hon, och han nickade förstående.

*

  Han kom att tänka på hur han själv på sätt och vis lämnat sitt förflutna bakom sig. Lämnat den lilla staden, för att upptäcka världen, utforska sin lycka och framgång. Hur han själv lämnat sina vänner bakom sig, trots att han träffade dem så ofta han kunde. Han kollade dystert ner i marken. Än en gång hade han nu åkt iväg från sina vänner, från sin familj och släkt. Alla som betydde något för honom. Dem enda han verkligen kände i Atlanta (förutom dem han arbetade med) var hans mamma och Christian. 

  "Vad är det?" nu var det Cassies tur att fråga honom vad det var, och han tänkte på hur dystert allting var just nu egentligen. "Inget" mumlade han, och satte sig ner brevid Cassie. HAn lutade huvudet mot huvudstödet och blundade, och han märkte att Cassie gjorde likadant. 

  Minnen med Ryan, Chaz, Nolan och Mitch vflashade förbi framför hans ögon, och han plågades av dem. Allihoppa var dem lyckliga, och dem fem hade varit som oskiljbara under hela deras uppväxt. Men mest hade han varit med Ryan, och sedan kom Chaz. Dem var nog - utan tvekan faktiskt - dem bästa vännerna han haft, och troligen någonsin kommer ha. Dem gillar, eller ja älskar - fast på ett vänskapligt sätt förstås - honom för den han är, och inte hans namn eller pengar.

  Han hade blivit utnjyttjad av många under sin karriär. Folk som velat komma åt hans berömmelse, få sina femton minuter i strålkastarljuset. Och det hade dem självklart fått, då det oftast stod i massvis med tidningar om han sågs ute med någon ny tjej, men sedan Jasmine svikit honom, hade det bara blivit några enstaka dejter. Alla hade dem varit snygga. Men dem visade även hur mycket dem ville ha honom, fysiskt, och han hade fattat att det inte skulle funka från hela början. Men med Cassie var det annorlunda...

hoppas ni gillart! Nu: Glee!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...