"Ta't lugnt" mumlade Justin och hon skakade på huvudet. "Förlåt, det var inte meningen. Jag är bara så himla nervös. Jag har väntat på att han ska åka in i fängelse så länge nu, och nu när dagen är här vet jag inte vad jag ska tamig till" sa hon, och Justin la genast en betryggande arm runt henne. "Äsch, det gör ingen. Jag förstår" viskade han in i hennes öra och det gick som elktriska stötar genom hennes kropp.

  *

  Undrar hur det går för dem? Tänkte Justin där han satt utanför rättssalen. Det var en privat rättegång, och han fick inte komma in. Allt han ville gör just nu var att stötta Cassie. Det var helt otroligt hur mycket hon hade kommit att betyda för honom på så kort tid, och bara tanken på att hon var i samma rum som Rick fick honom att rysa till.

  "Justin" han kollade upp och möttes av Caitlins milda ögon, som nu var tårfyllda. "Hej" sa han tillbaka och hon slog sig ner brevid honom på bänken. "Vad gör du här ute?" frågade hon, och han kollade ledsamt på henne. "Jag får tydligen inte komma in" 

  Caitlin nickade på huvudet. "Han får fängelse. Men bara i tre år. Tre, ynka små år!!" Caitlin lät både frustrerad och ledsen. "Och det där puckot till morsa som Cassie har sa först att det bara var en olycka, och sedana tt hon vill att dem tre ska bli en gullig liten familj igen!! Fan vad dum i huvudet hon är" 

  Justin nickade långsamt. Fan. Nu skulle Cassie definitivt åka iväg. Långt bort, och antagligen aldrig mer se tillbaka. Han hade provat långdistansförhållanden förut, och vad allt han har lärt sig, slutade det aldrig bra. 

  "Fan också" mumlade han och sjönk ihop där han satt. Han drog ena handen genom håret, och kände snart Caitlins arm lugnande smeka hans rygg. "Hon kommer åka bort eller hur??" frågade Caitlin och han nickade. "Jaa, och jag som precis fått henne" suckade han och hon log sorgset mot honom. "Om du verkligen älskar henne, måste du låta henne gå, och om hon älskar dig tillbaka, kommer hon komma tillbaka" meningen som han så många gånger förr hört, men inte riktigt fattat förrän nu.

  "Justin" Cassies skrovliga röst uppenbarade sig, och han vände genast på huvudet åt det håll rösten kommit ifrån. "Cassie" han reste på sig och gick fram till henne. Han omfamnade hnne, och viskade att allting skulle bli bra. "Jo, det var en sak Jolenas mamma ville att jag skulle hälsa dig Cassie" sa Caitlin bakom dem och dem vände sig om.

  "Hon har bestämt sig för att flytta begravningen till torsdag, alltså i övermorgon. Jag vet att ni hade tänkt åka tillbaka till Atlanta nu, men det kanske är bäst om ni stannar här tills begravningen är över? I alla fall du Cassie?" Caitlins ord gick som knivar genom hans hjärta. Två dagar. Två dagar tills Cassie skulle åka iväg.

  "Nej. Vi åker till Atlanta nu. Jag kommer tillbaka på torsdag då. Jag klarar inte av att vara här längre" Cassies röst darrade, och hon kramade hårt om honom från sidan. Caitlin nickade sakta. "Okej, så länge ni inte kommer för sent, det börjar klockan tre" Caitlin log varmt mot dem, och han kom och tänka på en sak. "Var är Johan?" frågade han, och Caitlin drog på munnen. "Han är sjuk. Magsjuk faktiskt" sa hon och han nickade sakta.

  "Ska vi åka nu?" CAitlin kollad epå honom, och slickade sig sedan om den alltför torra läpparna. "JA, men vi måste handla först" sa han, och log åt hennes besvärade ansiktsuttryck. "Vill du ha skjuts någonstans?" frågan var riktat mot Caitlin, och han såg hur hon tvekade innan hon svarade: "Okej, men bara om det inte blir alltför mycket besvär för er?" "Nejdå, verkligen inte" svarade han, och dem började gå mot parkeringen på baksidna av det stora huset.

  "Går du och hämtar mjölk?" frågade han och Cassie nickade glatt. "Okej" svarade hon, och innan hon vände sig om slängde hon iväg en slängkyss, och han pussade i luften efetr henne. fnittrandes började hon gå mot mejeriavdelningen medans han och Caitlin gick vidare i affären.

  "Han är egentligen inte sjuk" sa Cailtlin lågt när Cassie kommit utom hörhåll. "Vem?" frågade han, uppenbarligen förvirrad. Caitlin suckade, precis som om det var det mest uppenbara. "Johan såklart" "så varför kom han inte?" frågade han och Caitlin kollade ner i marken.

vrf kom han nt?? ;o

haha, ni får veta

imorgon ;P höhöhö..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...