Hon kom snabbt fram, och låste upp dörren med den nyckeln som hon fått skickad via posten. Lägenheten luktade mexikanskt, och hon sög in doften i lungorna. Det var verkligen härligt här. Hon slängde upp väskan på sängen i den lilla ettan, och gick mot den lilla balkongen för att släppa ut hettan inne i rummet. Hon kollade ut på staden hon tänkt spendera någon månad i. Hon tog upp en vit duk och började genast måla av landskapet. Någonting hon alltid älskat att göra, måla, men som hon inet gjort sedan barnsben. Något hon även var riktigt duktig på..

*

  Han suckade och sjönk ner på pallen som sotd inne i studion. Det kändes hopplöst. Två dagar hade Cassie varit borta från honom, och han mådde redan skit. Hur skulle han kunna spela in ett helt album som för det mesta handlade om kärlek, när hans egen käraste hade åkt ifrån honom, vem vet hur länge?

  Han hörde att Scooter pratade med honom, men han brydde sig inte tillräkligt mycket för att lyssna så noga, så det enda han hörde var små mumlanden. "Skärp dig nu Justin. Hon kommer inte tillbaka!" väste hans mamma och han ryckte till.

  "Mamma, bara för att du hatar henne, så gör inte jag det. Jag älskar henne. Hon är mitt allt" sa han, och han hörde hur Scooter lämnade rummet, vilket lämnade honom kvar med Pattie, och just nu visste han inte om det var något bra eller inte.

  "Du kan omöjligtvis ha något mer än bara en kort, fånig förälskelse, ni känner ju knappt varandra!" fortsatte Pattie, och han skakade surt på huvudet. "Du är min mamma. Du borde respektera mina val, och Cassie är en utav dem!" sa han, och gick sedan snabbt ut ur rummet, men inte tillräkligt snabbt för att han skulle slippa höra hur Pattie fullständigt spårade ur, och han hörde hur hon skrek rätt ut.

  HAn rös. Han hade aldrig sett henne sådär. Och att Cassie hade fått ut monstret Pattie så länge hållit inom sig, fick honom att bita sig i kinden. Hårt. Att två personer han brydde sig mest om, kunde hysa så mycket hat mot varandra, var otroligt jobbigt, även fast hatet för det mesta bara var ensidigt.

  Han satte sig ner på en bänk utanför studion och blundade. Han föreställde sig vad som hänt efter begravningen, och rysningar for uppför hans ryggrad bara av tanken. Plötsligt irriterade det honom nåt så enormt att han inte var hennes första, men intalade sig själv, att så länge han var hennes sista, så var det okej.

  "Ey, ryck upp dig. Hon kommer tillbaka, det vet du" Han kollade upp, och fick se Kenny stå där. Han log snett och nickade. "Jag vet. Men bara tanken på att hon inte kommer göra det får mig illamående" viskade han och Kenny satte sig ner brevid honom, men vinden blåsandes runt omkring dem.

  "Det här kom till dig" sa han och räckte fram ett vykort. Det var en gata på bilden, och han log när det gick upp för honom vem det var ifrån.

 Kära Justin. Jag kom till Mexiko för kanske fem timmar sedan, och jag känner mig redan som hemma. Folket här är helt underbart, och lägenheten jag bor i må vara väldigt liten, men alla detaljer får den att lika ett litet palats. Jag har träffat en kille, Andrés.

  Han suckade när han kommit till hans namn. Han hade varit dum som trott att hon inte skulle träffa någon. Självklart. Att han trott något annat fick honom att känna sig som en idiot.

  "Läs klart det. Jag har redan läst, och jag tror jag vet var du är" skrockade Kenny och han gav honom en arg blick. Fick han inte ha något privatliv eller? Men han fortsatte ändå att läsa vykortet.

Han är bög. Och världens bästa person. Han har visat mig runt, och set är verkligen fint här. Jag har börjat måla också, det är så jag försörjer mig. Ganska roligt egentligen, att jag skickar vykort, när jag egentligen bara kunde ha smsat eller smsat och så, som jag nog också kommer göra, men jag hittade det här vykortet, och förälskade mig direkt. Vykort är något man kan spara också. Du kan väl också skicka vykort tillbaka (min adress står på baksidan) till mig? Tycker att det är så gulligt :). Hoppas att du har det lika bra som jag, och hoppas att det går bra med ditt album.

Många pussar och kramar, din Cassie.

  Han smekte med fingret över orden din Cassie, och han kände sig genast lättat vid tanken på att dem fortfarande hörde ihop, trots avståndet som skiljde på dem. Visst, Mexiko var USA's grannland, men han visste att hon inte skulle stanna där för evigt.

  Han glömde bort att han inte var ensam, tills Kenny försiktigt buffade till honom på armen, och han kollade upp. Tiden hade snabbt tickat förbi, och ännu en arbetsdag var förbi. Han log smått generad, och reste sig upp, och började sedan gå mot bilen som ksulle köra honom hem. hem. ett ord som kändes så malplacerat, när hans hem inte ens var i samma land som honom. För var Cassie än var, så var det där hans hem var. Inte här helt enkelt.

Tadaaa!! Ni fick ett

kapitel, och det hyfsat tidigt

också!! :D Yay?! MEn nu får ni

allt skärpa er med kommentarer

alltså.. Har ju nt fått ngn på ganska

länge nu ''/ Så snälla kommentera!!

Blir så grymt glad då!! Vill ha åtmindstonde

1 kommentar innan nästa kommer ut!!

 

SiRl

18 maj 2012 21:49

Haha, tror att folket har glidit in i en kommentar svacka x) Får kanppt heller några..
Men grymt bra som alltid! :)

http://myloveforwriting.bloggplatsen.se

Felicia

19 maj 2012 16:24

Jaa, verkar som det ^^

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...