Pevious:

Orden lämnade snabbt hennes mun, innan hon kvickt reste sig upp från mitt knä, och försvann ur mitt synfält. Jag suckade, och tog upp dagboken igen. En gång. En gång på femton år hade jag sett Justin igen. Det var en gång när jag skulle hämta Cohan från Jazzy's pappa Jeremy, och Justin öppnade dörren. En gång på femton år, som jag återigen känt det där pirret i magen, som endast Justin kunde framkalla.

¤

28/11-2010

  Kära dagbok. Han sa hej till mig idag, och jag är överlycklig. Trots att jag redan har en pojkvän - Chris - så måste man väl ändå få glädjas åt sådana saker, eller?? Chris och jag har ju varit på och av sedan tredje klass. Något sådant kan man väl inte bara slänga bort?? Han är verkligen en gentleman, och jag älskar honom. Det gör jag verkligen. Och att han är skolans rugbylags kapten gör ju inte saken sämre direkt. Men han har aldrig fått mig att må såhär .. entusiastisk bara genom att kolla på mig. Jag antar att jag känt honom så länge, att ingenting är spännande längre.

¤

  Jag suckade där jag låg i min, eller vår, säng och läste. Dörren öppnades, och jag kollade snabbt upp från dagboken som inneöll så många minnen som jag i alla dessa år förträngt.

  - vad är det där??

  Frågade Chris, och lade sig ner i sängen brevid mig. Jag lade genast ifrån mig boken på mitt nattduksbord, och han höjde frågandes på ett av sina ögonbryn.

  - Inget, en gammal bok bara,

  sa jag för fort, och ryckte på axlarna, och log sedan svagt. Redan för femton år sedan hade jag varit trött på Chris, ändå hade jag gått och gift mig med honom, efter att jag och Jsutin tog slut. Jag älskade Chris. Det gjorde jag verkligen. Men som sagt har jag känt honom nästan hela mittliv, och han kommer aldrig hem med blommor längre, och aldrig gör vi något romantiskt, bar vi två.

  - Jag få se.

  Han sträckte sig över mig efter dagboken, men jag grabbade snabbt ta gi den, sedan ställde jag mig upp på sovrumsgolvet, som bara gick som en smal stig runt våran dubbelsäng. Vi hade det minsta sovrummet i huset. Han stannade upp mitt i en rörelse, och kollade chockat på mig. Jag brukade aldrg ha hemligheter från honom, och nu glodde han bara på mig från fär han låg med sin vältränade kropp. Han jobbade som personlig tränare, och det var så han hållit sin form genom åren.

  - Mamma!!

  Crystal's desperata skrik ekade genom huset, och jag sprang genast mot ljudet, med dagboken i handen. Han stod nere i hallen, och mitt hjärta dunkade hårt i bröstet. Hon kom igenom dörren från köket till hallen,och såg en mörk kontur stå i dörröppningen, och Crystal kollade bak på mig.

  - Han söker dig.

  orden lämnade hennes mun, och hon sprang sedan fnittrandes upp på sitt rum igen. Jag kollade efetr hennes figur när den försvann uppför kökstrappan, och kollade sedan mot mannen, som nu klivit in i hallen, och jag drog efter andan när jag såg vem det var.      

  - Vad gör du här?

  Frågade jag förbluffat, och Justin kollade ner i marken och stoppade ner händerna i fickorna.

  - Det är Jazzy, och Coh.

  Hon rynkade på ögonbrynen. Vad menade han? Han kollade upp och mötte min blick. Ögonen som en gång varit så unga, och livfulla, hade fått ett systert drag, och pryddes av små små rynkor runt dem. Han pressade fram ett ansträngt leende, som man på mils avstånd hade kunnat se var oäkta, och började sedan prata.

  - Jo, jag anlitade tillslut en privatdektektiv, och han har spårat dem ner till Chile. Fast numera heter dem Louie och Jynn Peppersmith.

  När han avslutat meningen, stod jag med ögon stora som golfbollar. Det kunde inte vara sant. Hade han hittat dem? Och vem av dem hade ens kommit på namnen, för dem var verkligen urusla.

  - Dålig fantasi. 

  Crystal uppenbarade sig i dörröppningen, och Justins blick sökte sig genast dit. Likaså min. Hon skuttade fram till min sida, och höll ett hårt grepp om mit ena ben.

  - Hej Justin. 

  Orden kom vant ur hennes mun, då hon oftare än mig hälsat på Jeremy, Jazmyn och Jaxon uppe Kanada. Även hon och syskonen Bieber hade blivit tajta vänner genom åren, och hon hade ofta åkt med Cohan när han varit uppe och besökt dem i Atlanta.

Första kapitlet!! Wohoo!! Yeah!! Yay!! (vad fan håller jag på med?) Haha,

hoppasni gillar det, och kommentera!!

Kommer nog ingen imorgon, har skrivit det redan,

men vill som sagt ha en del skrivet.. Så kommer nog

komma varannan dag den här veckan..

Hoppas det går bra (säger det ofta nu för tiden)

Märkte att det var några som tyckte att det var synd att WIHY var

slut, men hade inga ideér kvar, och tror inte den hade

blivit så kul att läsa iaf.. Så ni får vänta tills del 2 kmr ;)

 

Sara

4 juni 2012 19:12

Bra kanske inte världens bästa men det känns som det kommer leda till något spännande:9

Felicia

4 juni 2012 21:12

Hha, ja, på första kapitlet kommer man inte så himla långt ;)

 

Sofia

6 juni 2012 09:52

Ha en bra nationaldag :D

http://byfia.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...