Previous:

  Jag drog på mig min pyamas, och slängde mig trött ner i sängen. Chris hade redan slagit upp sin bok. Han läste säkert en timme varje kväll, medans jag hellre kollade på filmer om kvällarna. Det var aldrig fela tt somna till tonerna av Pretty woman.

¤

30/11-2010

  Kära dagbok. Det är lördag, och som så många lördagar nuförtiden, ligger jag ensam hemma och läser. Massvis. Filmer spelas det också mycket av i mitt rum nuförtiden. Carol har ingen ork att göra någonting, höggravid som hon är, och inga andra vänner har jag skaffat mig heller. Så här sitter jag, ensam och beklagar mig över mitt dystra öde, som inte lämnat mig någonting annat än en hjärna. och vad fan ska man med den till i en värld full av idioter som anställer andra idioter, bara för att dem är snygga osv.. Livet suger.

¤

  Jag vaknade av att jag kände läpar pressas mot min panna. Jag öppnade snabbt ögonen, och fladdrade till med ögonen. Chris stodböjd över mig, och log retfullt när han såg att jag var vaken??

  - Vad är klockan?,

  frågade jag, och sträckte ut handen för att ta tag i min mobil. Men den låg inte där jag lämnat den. Instinktivt kikade jag ner på golvet. Och där låg den. Jag måste ha slått ner den i sömnen. Igen. Jag drog upp den, men innan jag hunnit sätta på den, drog Chris försiktigt den ur min hand.

  - Ett.

  Svaret fick mig att hastigt resa mig upp. Så hastigt att jag lyckades slå i mitt huvud i Chris's på vägen upp. Han beklagade sig, och förde snabbt handen till pannan där mitt huvud slagit till hans. ÄVen jag hade handen för huvudet, när jag snabbt drog på mig ett par tajta, mörka jeans och en blommig topp. Till det fick det bli ett par aprikosfärgade pumps.

  När jag kom ner från trappan, var Crystal snabbt framme vid mig, och Justin kollade upp från sina toasts som han antagligen åt som lunch. En glimt av hopp fyllde hans ögon när dem svepte över min kropp. En glimt som snabbt försvann igen, och jag gick fram sista biten mot kylskåpet för att hitta någonting som jag kunde äta.

  - Godmorgon.

  Orden for ur min mun som ren vana, och jag såg i ögonvrån hur Justin hoppade till av förvåning. Jag log liteför mig själv. Hanv ar verkligen inte sig själv. Han brukade aldrig vara såhär stel närvi var tillsammans. Nej, den tiden är över. intalade jag mig själv och svalde. Vad var det med honom som fick mig känna mig så osäker??

  - Godmorgon.

  Sa han sedan stelt, och jag log mot honom över axeln. Jag såg även hur Crystal hade satt sig oroväckande nära honom, men det var inget faktum han verkade bry sig om särskilt mycket.

  - Nej, jag ska nog ta mig och gå nu. Tack för allt.

  Justin reste sig upp från stolen, och jag rynkad epå ögonbrynen. Gå?? Redan?? Han började gå mot förren, och Crystal kollade bedjande på mig.

  - Vad är det gumman??

  Frågan fick Justin att stanna coh vända sig om, och hans blick sökte sig till Crystals ansikte. Men hon hade fortfarande ögonen spända i mig, och jag började gå med öppna armar mot henne, och struntade i kylskåpsdörren som sakta stängdes bakom mig.

  - Jag vill ha Cohan!!

  Skrek hon, och ag ryckte till lite lätt. Vi alla ville nog ha tillbaka Cohan. Mycket. Riktigt jävla mycket faktiskt. Det var helt otroligt hur mycket man kunde sakna någon, men tanken på att Justin skulle hämta hem honom, fick både min mage att vridas, och enorma tyngder att lyfta från mina axlar.

  - Ja, Jeremy och Justin ska hämta hem honom nu.

  Jag log mot henne, och jag såg hur envishenne bubblade upp, vilket alltid betydde att det skulle ta en he massa tid, att få henne att ge upp, tid som jag just nu inte hade, då jag började jobba klockan tre.

  - Och Jaxon,

  Fyllde Justin i, och jag himlade med ögonen, vilke fick Crystal vatt fnittra, men sedan satte hon armarna i kors över bröstet igen, och såg allmänt butter ut.

  - Jag tycker att vi ska följa med. Du och jag mamma.

  Jag suckade och skakade på huvudet. Herregud. Hur skulle jag kunna få henne att fatta, att de tinte var så enkelt? Det fanns alltför mycket mellan oss, för att bara åka iväg till Spanien hipp som happ. Och vad skulle alla paparazzis säga?? Jag och Justin hade skapat ganska många skandaler under vår tid kan man väl säga.

  - Du vet att det inte går. Vi skulle bara göra så att allting går långsammare.

  Jag såg hur den gnutta hopp som funnits i Crystals ögon snabbt försvann, och hon var nära på att gråta. Justin måste ha märkt det, och i ett desperat försök att muntra upp henne bara slängt ur sig det första han kom att tänka på. 

  - Jo, ni kan följa med, om du nu vill det. Chris också.

  Jag kollade storögt på Jusitn. Hade han verkligen sagt sådär??

Gick in på datorn efter skolan, och tänkte, jag ska bara pblicera

nästa del, sen spelar jag sims (bärsta spelet som någonsin skapats (- på delad

förstaplats med NHL och Amnesia då (<-- och black ops).. Wow,

jag e verkligen en tönt alltså) och vimlade bort mig direkt och

hamnade på en desigsida och började kolla runt i hennes portfolio ^^

Haha, internet är verkligen en tidsslukare..

 

Sofie

9 juni 2012 14:28

tror jag kommer fastna vi den här novellen;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...