Previous:

  - Jo, ni kan följa med, om du nu vill det. Chris också.

  Jag kollade storögt på Jusitn. Hade han verkligen sagt sådär??

¤

1/12-2010

  Det är söndag, och jag bestämde mig för att gå ut och springa, då det var flera dagar sedan jag gjorde det senast, och med hejaklacksmästerskapet om några veckor, känns det som om det kommer behövas. Jag mötte Justin uppe i slingan. Han sprang - tyvärr - åt andra hållet, så vi han bara vinka lite tafatt till varandra, innan vi skildes åt igen.

¤

  Carlene, eller Car som jag brukade kalla henne, kollade storögt tillbaka på mig, och jag kliade mig i huvudet. Det kanske inte var en så bra idé trots allt. Crystal kom fram och kramade om mig, och det var då jag först förstod att jag var tvungen att stå fast vid mitt ord. Dem skulle med.

  - Tack tack tack tack tack tack tack!!

  Crystals röst ekade mellan väggarna i det lilla köket, och ett skratt slank ur min mun. Jag hörde även Car's klingande skratt för en sekund, men det tystnade så snart min blick sökte sig till hennes, och hon kollade genast bort.

  - Det var så lite så,

  mumlade jag, och kollade bort mot trappan, där Chris uppenbarade sig. Jag log milt mot honom, och han besvarade det halvt, sedan sneglade han ner på Crystal som fortfarande klängde runt mitt ben.

  - Vad har hänt här då??

  - Vi får följa med Justin och alla ner till Spanien!!

  Crystals röst ven genom luften, och han såg hur Chris ryckte till, innan han sneglade bort emot Carlene, som stod och pillade med sina naglar. Jag kände hur Crystal släppte taget om mig, men jag kollade bara på Chris reaktion.

  - När? För är det den här veckan så kan inte jag. Jag ska ju åka bort med jobbet.

  Jag bet mig i kinden för att inte skratta högt åt hans förbryllade min. Han såg verkligen helt uppriven ut. Fast med tanke på att Cohan var hans son, och att han inte skulle vara med och hämta tillbaka honom.. Ja, om jag hade varit i hans skor skulle jag säkert vara precis lika uppriven.

  - Det är imorgon.

  Påpekade jag, och hans axlar sjänk ihop aningen. Då gick Car fram till honom och kysste honom mjukt på läpparna. Något som gjorde att jag var tvungen att titta bort. Alltför många minnen bubblade upp i mitt samvete, och jag försökte genast skaka av mig dem.

  - Då kan inte jag åka. Men åk ni.

  Chris hade armen runt hennes midja, och en våg av illamående for genom mig. Av anledningar jag fortfarande inte förstod. Jag var över henne Långt långt över. Hon kollade upp i hans ögon, och jag såg en glimt av rädsla speglas i hennes ögon, om så bara för en sekund. Vad var det hon var så rädd för?

¤

  Jag låg återigen på gästrumments hårda säng, och tänkte på Selena. Tjejen, som jag snart skulle gifta mig med. Inget datum hade blivit bestämt, men att det skulle ske inom ett år, var ingen hemlighet, då bröllop var det enda Selena pratade om. 

  Jag tycktes hela tiden må illa i andras närhet. Och med andra, menar jag Selena och Carlene. Trots tiden som gått, hade jag aldrig glömt henne. Glömt alla minnen vi tillsammans skapat. Skandalerna vi ställt till med. Och det stora bröllopet vi hade planerat i en stor scrapbook. En scrapbook som jag så många gånger öppnat, bara för att snabbt gömma undan igen. För rädd för att återigen drabbas av den oerhörda smärtan hon skapade djupt inom mig. Och sår som dem, läker aldrig.

Damdamdam!! Haha, nee skämtade bara ^^

Men vad tror ni det är som Car gjorde mot Justin 

för länge sedan?? Det kmr ni få veta senare i novellen..

moahaha!! *meanface*

 

Sara

10 juni 2012 18:45

Men jag ville veta ;(

Felicia

11 juni 2012 15:50

villeveta vadå?? ;o haha, antagligen bara lite efterbliven men fattar inte vad det var du ville veta?? Haha, btw, har lika långt minne som en guldfisk ungefär ^^

 

Jojjjjohs.se - FOTO & något för nästan alla

11 juni 2012 21:07

Taackar!!!

http://jojjjjohs.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...