Jag tycktes hela tiden må illa i andras närhet. Och med andra, menar jag Selena och Carlene. Trots tiden som gått, hade jag aldrig glömt henne. Glömt alla minnen vi tillsammans skapat. Skandalerna vi ställt till med. Och det stora bröllopet vi hade planerat i en stor scrapbook. En scrapbook som jag så många gånger öppnat, bara för att snabbt gömma undan igen. För rädd för att återigen drabbas av den oerhörda smärtan hon skapade djupt inom mig. Och sår som dem, läker aldrig.

  Jag vaknade av att det knackade på sovrumsdörren, och gick trött fram till dörren i tron om att mötas av Crystals trötta ansikte efter en mardröm, och han hon snällt skulle fråga om hon fick sova inne hos oss. Istället möttes jag av Justin och hans morgonkallufs. Snabbt slängde jag en blickmot klockan. Kvart över fyra på morgonen. Vad ville han egentligen??

  - Vi måste prata.

  Hans spruckna morgonröst fick mig att rysa till, och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det, men jag måste ha misslyckats, då ett stolt leende snabbt prydde hans läppar, innan han vände sig om och försvann ut i den mörka korridoren igen. Jag tvekade. Vad skulle Chris tro om han vaknade, och jag inte var där?? Jag skakade på huvudet. Han skulle säkert tro mig, det var trots allt sanningen jag talade. Det gjorde jag alltid.

  - Kommer du?

  Det lät som om rösten var långt borta, men snart syntes Jusitns ansikte gneom mörkret igen, och jag nickade och följde efetr honom. Noga med att stänga dörren efter mig var jag också. Jag ville inte ha några tjuvlyssnare, man visste aldrig var detta samtalet skulle leda. Jag travade nerför trappan efter honom, och vi slog oss ner på varsin köksstol, mittemot varandra.

  - Så vad ville du prata om?

  Jag märkte först efetr att jag ställt frågan att även min röst var nära på att spricka, och jag kollade generat bort, orolig för att mina brännande kinder skulle bli alltför uppenbara i det starka skenet från den nyss tända kökslampan.

  - Om.. Om hur det blir. Med resan och allt.

  Han lät tvekande, som om det inte bara var därför han ville prata, men jag var frågade inte, för oroligför vad han skulle komma att svara. Det var lätt att läsa av honom, i alla fall för mig. Jag kände honom alltför väl.

  - Jo, planet går klockan tre, så vi måste åka senast två. Och Jeremy har bokat ett hotell och allt nära där dem bor, sedan är detväl typ bara att hitta dem.

  Han fortsatte att babbla fram mera information, och detaljer, men jag stängde helt av, något han tillslut måste ha märkt, då han avbröt sig mitt i en mening. Hade han precis sagt Jeremy?? Han kallade aldrig sin pappa vid namn, utan kallade honom för just det, pappa.

  - Vad är det?

  Justin lät orolig, och blicken han gav mig påminde mig om en sak jag inte ens tänkt på, och jag skät genast undan appa Jeremy tankarna.

  - Tänk om dem inte vill komma hem? Tänk om dem är lyckligar där. Utan oss.

  Jag hade inte för en sekund tänkt på att jag sagt dem, och oss, som om jag och Justin tillhörde samma familj, vilket vi en gång för länge länge sedan nästan gjort. 

¤

2/12-2010

  Jag mötte Justin idag igen. Han väntade som vanligt på Chaz och Ryan. Hans bästa vänner, som en gång även varit mina. Han pratade faktiskt med mig, och han log på ett sätt jag aldrig sett honom le förut. Det var speciellt. Han frågade om jag gjorde något speciellt efter skolan, och i hopp om att han skulle fråga om jag vile gå på dejt, sa jag att jag var ledig, trots mina planer med skolans populära tjejgäng.Men han nickade bara, och sa att vi syns.

¤

 - Det är väl klart att dem vill tillbaka.

  Jusitn lade en betryggande hand på min axel, och jag ryckte till. Så länge sedan jag sett honom, så stel stämningen var mellan oss, och han la, en ahnd. På min axel? Han måste ha sett chocken i mina ögon, för snabbt som tusan drog han undan handen, och lämnade bara en varm känsla efter sig. 

  - Och om inte?

  Jag bet mig i läppen, och kollade nervöst ner på mina händer. Tänk om Cohan har det bättre utan mig? Tänk om han inte älskar mig längre? Var jag verkligen en så dålig mamma? Så många frågor kretsade omkring i mitt huvud, så många frågor utan svar, svar, som jag förhoppningsvis skulle få reda på redan ikväll, men bara den tidne kändes som en evighet.

  - Då får vi helt enkelt hälsa på dem så ofta vi kan.

  Jag lade märkte till att han sa vi, men valde att inte kommentera det, rädd att han skulle rätta sig, och säga jag istället. Ett ord som använts i så många sammanhang, att det blivitsom en svordom emellan oss. Jag nickade stelt, och kikade återigen bort mot den tickande klockan på väggen.

Yeah. (kommer antagligen komma kapitel

varje dag antingen efter avslutningen (torsdag)

eller nästa vecka, då jag har sommarlov och mer

fritid.) 

 

Sofia

12 juni 2012 19:48

Hej! Mina kommentarer kanske har kommit upp innan( mina kommentarer hackar) men jag ville bara säga att jag älskar din blogg och jag har läst alla kapitel! Du äger på att skriva! Jag vet att du har bestämt kanske vad du ska sluta berättelsen med men kan den inte sluta med att Justin och car blir tsm igen? Snälla det skulle bli så bra slut:) kram

http://thecookiemonster.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo, såhär är det, jag kommer sluta skriva nu. Har ingen ork längre, och känner mig hela tiden pressad p.g.a bloggen. Kommer nog så småningom börja på InspoDaily igen, men inte mera historieskrivande. Det tar alldeles för mycket tid. Kanske börjar någ...

  "Ojoj vad händer här uppe då?" Det var Ryan som hoppade på oss, och jag grymtade genast till. "Borde inte du ha extrem huvudvärk och typ .. kräkas massor vid det här laget?" han skrattade bara och skakade på huvudet. "Har du någonsin hört talats om...

  Vi hjälptes åt att lägga killarna ner i varsin soffa. Något som skulle ha tagit någonn enstaka sekund, om inte en människa var där och kunde riskera att avslöja mig.    Jag kund einte undgå att märka att han kollad epå mig på ett sätt ingen gj...

  Vi alla fyra gick ut från huset arm i arm. Dem andra aningen berusade, men jag var lika vaken som vanligt, trots dem enorma mängderna alkohol jag hävt i mig. Jag kände mig bara aningen ur fokus, men inget mera. För att ens bli hälften så full som d...

  När jag slutade skolan dagen därpå gick jag inte hem då heller, utan jag begav mig ut på stan för att hitta en passande klänning för kvällen. Dem jag ägde kändes lite ute ur sin tid. Jag gick uppför en gata med affärer på båda sidorna av vägen, och...