-Det kommer bli bra igen. Sa jag lågt med en ryckig röst. -Nej, det kommer det inte, det kommer aldrig bli som förut. Aldrig. -En dag, kommer du ha gått vidare och du kommer bli lycklig igen. -Men jag vill inte gå vidare, jag vill ha det som det var, vara med Nicole.. -Om inte för dig, gör det för Nicoline. Och med dem orden sagda lämnade jag det alltför deprimerande rummet bakom mig för att gå till Nicoles familj, som säkert var helt förkrossade vid det här laget..

JUSTINS PERPSEKTIV:

Hannah skyndade iväg oxh jag satt ensam kvar vid dörröppningen. Jag bläddrade snabbt igenom dagboken. Hon hade satt in flera bilder på varje sida. Dem flesta var på mig och hon. I slutet var det några blanka sidor, och precis när boken skulle stängas, efter sista sidan, ramlade ett papper ut ur dagboken. Jag rynkade på ögonbrynen och vecklade upp det. "Till Justin" Stod det längst upp och jag började med darrande hand att läsa.

Justin. När du läser det här

är jag antagligen redan död,

eller så kollar du i dagboken

även fast jagsgt åt dig att inte

göra det.. För om jag överlever

allt det här kommer jag bränna 

upp det här pappret, för då kommer 

det inte behövas.. Jag ville först

och främst bara säga att jag älskar

dig, väldigt väldigt mycket, och

jag hoppas att du kan gå vidare,

för min skull. Jag har sagt åt Issa

att hjälpa dig ta hand om Nicoline.

Vår Nicoline. Jag hoppas att du

kommer älska henne, och ta hand om

henne, så som du gjorde med mig.

Jag ville inte skriva något avskedsbrev

till dig egentligen, utan jag ville att 

det skulle vara glatt, så att du fick annat

att tänka på.

Jag önskar att jag fått se Nicoline

växa upp, men det kommer jag inte

få göra. Och det är jag så himla

ledsen över. Men vi vet båda två

att jag dörr snart ändå, då min cancer

blivit så mycket sämre, även fast jag

inte sa det till dig, så antar jag att

man såg det på mig. Jag vill även att du

ska åka på den där världsturnén nästa år,

den som du pratadeså mycket om innan

allt det här hände. Ta med dig Nicoline,

och Issa, så hon kan ta hand om henne

medans du är på konserterna, intervjuer

m.m Om hon vill det förstås.

Och snälla, skäm inte bort Nicoline för

mycket... Hon måste lära sig att ta hand

om sig, och hon måste veta att hon inte kan

få allt hela tiden, för en dag, kommer hon 

behöva klara sig på sin egen hand och jag vill

att hon ska vara redo för det. Jag vet även att

Pattie kommer hjälpa dig mycket, likaså mina 

föräldrar, Lucy och Hannah, så du kommer 

alltid ha någon som kan sitta barnvakt om det

behövs.. På baksidan har jag även skrivit hur

jag vill att min begravning ska vara, så vänd 

sida sedan..

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och

jag kommer alltidvaka över dig och Nicoline.

Många pussar och kramar, sin Nicole.

Med tårar i ögonen vände jag sida. Jag log lite för mig själv när jag såg att hon inte bara hade skrivit hur hon ville att det skulle se ut, hon hade även klstrat in bilder på olika blommor hon ville ha med, coola dukar, vilken mat, vilken musik m.m Hon hade verkligen planerat allt. I blomvägen ville hon ha vita syrener, små lime rosor, små rosa rosor, rosa nejlikor, vita och rosa ranunkler, björngräs och körsbärskvistar. Sedan ville hon ha rosa tema på allt, och definitivt ingenting svart, för då blev allt för deprimerande enligt henne.

Det fanns även ett fotoalbum som var fullt med foton av oss, och på framsidan stod det "our time together". Hela den natten hade jag kollat igenom alla kort, och jag hade till och med hunnit läsa igenom hela dagboken. Mina och Nicoles förädrar hade tagit hem Nicoline, så att jag kunde få lite tid att tänka igenom allting. 

__________________________________________________________________________________________________

Sista kapitlet kommer snart oxå!! Det kommer vara begravningen, och sedan kommer epilogerna...

-Hur mår Nicole?!? Frågade Hannah panikslaget, och man kunde se att hon inte sovit på flera dygn.

-Ehmm, jag- jag - jag vet inte.. Sa jag viskandes och Lucy och Hannah började springa mot operationssalen och sket fullständigt i barnet.  En tår rann nerför min kind. Tänk om hon verkligen är död??

HANNAHS PERSPEKTIV:

Jag kan fortfarande inte fatta att allt detta har hänr mot Nicole, min Nicole. Jag och Lucy sprang så snabbt vi kunde mot operationssalen. Precis innan vi kom fram hörde jag ännu ett par fotsteg som sprang bakom osss, och jag gissade på att det var Justin. Jag bokstavligt slet upp dörren.

-Var är hon?!? Skrek jag panikslaget och alla läkare kollade konstigt på mig. Då hörde jag det sköna ljudet från monitorerna som pep regelbundet. Jag puttade bort en sjuksköterska som blängde surt på mig på väg mot Nicole. Hon log svagt mot mig och tog min hand. 

-hey. viskade hon fram och jag log.

-hej. Sa jag högt och tydligt. Hon sken upp ännu mer när hon såg att även Lucy och Justin var där. Justin tog hennes andra hand och kysste henne ömt på munnen. Jag log. Lucy tog tag över min hand, då Nicole inte hade en tredje hand. Jag såg hur Nicole's öhonlock började darra och en sjuksköterska sa åt oss att gå ut. Men istället började vi smått panikslaget skrika åt henne att hon inte kunde lämna oss.

-Säg att du älskar mig. viskade hon mot Justin, och endast Justin.

-Jag älskar dig, av hela mitt hjärta, och det kommer jag alltid att göra. Jag såg hur tårarna rann nerför hans kinder, likaså på både mina och Lucys. Sedan blundade hon och montorerna började pipa hejvilt. JAg och Lucy blev snabbt bortputtade, men Justin lät dem sitta och hålla i hennes hand. Dem tog fram en apparat och försökte starta hennes hjärta igen genom elektriska stötar, men utan framgång. Lucy började plötsligt skrika rakt ut.

-varför gud. varfrör?!? Snälla, ta henne inte ifrån oss!!! Hennes röst brast på slutet och jag kunde höra Justins allt mer desperata viskningar till Nicole på andra sidan rummet. Jag tyckte så synd om honom. Hans kärlek, och modern till hans dotter, kommer att ... dö. Jag kunde knappt tänka mig ett liv utan Nicole. Hon hade alltid varit där för mig i svåra stunder, och jag visste att det var samma sak för Lucy. Utanför fönstret såg jag hur Jasper, Ellen och Issa kom springandes. Issa slet även hon upp dörren, och sjönk sedan ner på knäna och skrek när hon hörde doktorn säga:

-tid för dödsfall: 14:53. Justin skrek för full hals och alla satt med tårar i ögonen och skrek rätt ut. Jag klarade inte av det så jag gick ut ur rummet och bort mot rummet där Nicole spenderat den sista tiden av sitt liv. Jag kom på att hon sagt åt mig att läsa hennes dagbok när hon dör, vilket hon hade varit helt besluten om att hon skulle göra. Jag tog snabbt fram dagboken, som hon gömt bakom några böcker i bokhyllan, varav en av dem var en bibel som Justin hade ställt dit. Jag slog upp första sidan. 

Kära dagbok.

Vad ska jag göra?? Hur ska jag

kunna berätta för Justin om vad

som hänt mig?? Hur ska jag kunna

berätta om cancern, och därmed

berätta att han kommer vara tvungen

att uppfostra vårat barn ensam....

Jag är förvirrad, och ledsen.

Jag kan inte fatta att jag kommer dö

om mindre än sju månader. Jag

kan inte fatta attjag bara kommer

få se mitt barn 1 ynka gång, innan

mina ögon stängs förevigt.

MEn det finns ju fortfarande en liten 

chans att jag överlever. Jag ahr nämligen

fått med mig en medicin hem, som ska 

vara bra för cancern. Och om en månad

säger dem att jag måste bli inlagd på sjukhus,

dvs om det fortsätter att bli värre.

Jag måste berätta för Justin innan dess...

Men jag kommer inte klara det. För

jag älskar Justin. Över hela mitt hjärta..

Även om våran kärlek aldrig riktigt blivit

hel efetr att han varit otrogen, så 

tror jag att det hade kunnat bli helt

bra tillslut. OCh jag hoppas verkligen

att han kommer gå vidare efter min död.

Fortsätta med musiken, och uppfostra vårat

barn, och kanske till och med hitta en ny

lycklig tjej som han kommer bli stört

förälskad i.Så kanske hon kan hjälpa

honom med barnet. Undrar hur tidningarna

kommer att ta det när vi berättar att jag är

gravid?? Och inte minst av allt när jag

dör efter förlossningen. Hur kommer Justin 

reagera?? Och inte minst av allt:

Hur f*n ska jag berätta det för 

Hannah och Lucy?? Dem kommer ju

bara få panik och sedan aldrig lämna

min sida.. Ja, dem kommer ju antagligen

göra det när jag dör.. Menmen.. 

Jag mumlade texten lågt för mig själv, och jag insåg inte att någon stod i dörren förrän jag hörde en snyftning därifrån. Jag kollade snabbt dig. Justin satt i dörrkarmen med ansiktet i händerna. Jag slog igen dagboken och började gå mot honom. Jag höll fram dagboken mot honom och han tog den. 

-Det kommer bli bra igen. Sa jag lågt med en ryckig röst.

-Nej, det kommer det inte, det kommer aldrig bli som förut. Aldrig. 

-En dag, kommer du ha gått vidare och du kommer bli lycklig igen.

-Men jag vill inte gå vidare, jag vill ha det som det var, vara med Nicole.. 

-Om inte för dig, gör det för Nicoline. Och med dem orden sagda lämnade jag det alltför deprimerande rummet bakom mig för att gå till Nicoles familj, som säkert var helt förkrossade vid det här laget..

__________________________________________________________________________________________________

Hann skriva en del iaf!! hehe, bara ngn del kvar nu då!! Blev typ deprimerad nu... Kunde ju ha kommit på ett mer peppande slut... Menmen, alla sagor slutar ju inte lyckligt... Kmr två delar imorgon, då jag kommit på vad båda ska handla om.. Godnatt alla goa människor där ute!!

Hemma igen!! Älskar att åka flygplan förresten.. spciellt när det lyfter, känner mig så fri på ngt konstigt sätt.. Hinner tyvärr inte skriva en del idag, då jag måste packa upp alla väskor, som blev mkt mer fulla på hemvägen än på ditvägen... Ska iag försöka skriva klart dem sista delarna och kanske t.o.m hinner skriva en elr två epiloger då jag är ledig imorgon (jippi!!!).. Aja, ha det gött iaf!!!

Hinner nt med en del idag, då jag ska ut med mitt lag och sälja lotter (kill me..) nu, och imorgon åker jag iväg och kommer inte hem förrän på tisdag, så ja... Ni förstår nog vart detta leder.. Ni kmr inte kunna få en del förrän på tisdag... Tyvärr.. Kanske bara en väldigt kort om jag hinner någonstans... Tyvärr...

Idag fyller ju Justin 18 år!! är det nt fantastiskt?!? Herregud alltså!! Hehehe...