Previous:

  Jag satte mig bakom ratten, och vi körde iväg mot flygplatsen. Min mobil had eringt ett antal gånger, men jag hade inte svart. Med barn i bilen och allt tror jag inte Car hade blivit glad om jag pratade i telefon samtidigt som jag körde. Det har hon aldrig gillat.

  Jag hade även sett att det var Selena som ringt, men jag kunde lika gärna ringa henne när vi var framme i Spanien.

¤

4/12 - 2010

  Det var helt otroligt. Dejten alltså. Vi gick på olive's den, och han bjöd mig på värsta trerättersmenyn, sedan kysste han mig utanför min dörr. Fast självklart öppnade mamma dörren mitt i allt och det blev värsta dåliga stämningen. Jag undrar om mamma någon gång äntligen kommer komma att sluta skämma ut mig inför folk som är viktiga. Men på samma gång hoppas jag att den inte kommer komma. Då det är hon, som sätter prägeln på mina minnen, det är hon, som gör mitt liv aningen intressant.

¤

  - Dagen kom.. 

  Jag drog ett finger över dagbokssidan, och orden kom automatiskt viskandes ut ur min mun. En tår landade på den slitna sidan, och jag torkade genast bort spåret den lämnat på min alltför torra kind. 

  - Vilken dag?

  Justins sömndruckna röst hördes nära mitt högra öra och jag ryckte till, i tron om att alla sov hade jag inte väntat mig att någon skulle ha här, eller sett, mig.

  - Åh. Dagboken.

 Justin vred sig så att han hamnad epå sidan, ifrån mig. an fattade genast att jag inte tänkte svara på frågan, och jag önskade att jag kunde berätta allt för honom. Allt som hade hänt, och varför jag gjort som jag gjort.Men jag kunde inte. Allt för att skydda honom, och inte minst, mitt hjärta.

  - Det är min mamma. Jag skriver om henne här, ohc säger att jag hoppas att dagen hon slutar skämma ut mig aldrig ska komma. Men den kom.

  Orden kom ut som en låg viskning, men då planet vi åkte på var knäpptyst, antagligen då det var ett privatplan och det bara var jag Justin och Crystal på det. Han ryckte till, och snart kände jag hans starka armar omfamna mig från sidan, medans han viskade "det kommer bli okej" i mitt öra. Jag log, men rycktes ur min bubbla när Crystal började dra mig i tröjan.

Fick bli en kortis, men som jag skrev igår (idag för mig)

åkte jag iväg imorse.. Nästa kapitel kommer alltså på tors.

Krissituation här alltså!! Kom hem från en timme sedan, och kommer på sekunden när jag kmr innanför dörren, att jag åker på läger imorgon, så fick först packa upp och nu håller jag på att packa in nya saker i väskan ^^ Kmr bara bli en kortis imorgon, hann inte mer i fredags (eler var det torsdags?? :O) och sedan kommer den efter det komma på torsdag tror jag ''/ Had ejag kommit på detta tidiager hade jag skrivit massa kapitel medans jag kunde, men icke sa nicke!! Självklart skulle jag glömma av det tills sista sekund -.-' Såååå typiskt mig!! srry guys (fast är nog bara girls tror jag xD)

Previous:

3/12-2010

Han frågade mig idag.Om en dejt alltså. Imorgon kommer det bli. Han sa att han hämtar mig vid åtta,och jag håller bokstavligt talat på att få en mindre hjärtsjukdom här hemma. Ja gkommer säkert göra bort mig som vanligt, och sedan kommer han aldrig vilja se mig igen.Jag är säker på att det är så det kommer sluta, klumpig som jag är.

¤

  Jag pressade ner det sista av min packning i den redan överfulla resväskan. Jag stänade och stånkade när jag sedan försökte få igen dragkedjan, och kände snart ett par varma händer som hjälpte mig att dra igen den.

  - Tack älskling.

  Jag vände mig om och pussade reflexmässigt Chris på kinden. Fast direkt när jag gjort det insåg jag att det inte var Chris som hjälp mig, utan snarare Justin, som nu stod som en staty.

  - Förlåt, jag trodde att det var Chris!!

  Jag kände hur mitt ansikte bokstavligt talat brände, och jag kollade generat bort. Jag hörde när han lämnade rummet, och jag damp ner i sängen. Suckandes. Varför var det alltif jag som gjorde bort mig?? Kunde det inte vara någon annan för en gångs skull?

  - Vi åker nu!!

  Justins röst ekade uppför trappan, och jag skyndade mig ner med min resväska i ena handen, och Crystal's i andra. Dem stod alla och log mot mig när jag kom ner, och jag gick genast fram till Chris för att kyssa honom hejdå, och jag såg i ögonvrån hur Justin kollade bort. Jag avlutade kyssen, och gick ut till hans svarta bil som stod parkerad längs med gatan.

  Jag gick bakom dem ner till bilen, och Crystal försökte hela tiden ta Car's hand, men eftersom hon höll båda deras resväskor ick det inte, så jag gick fram och tog hennes resväska ifrån hennes egna hand, och Crystal gav mig ett strålande leende, innan hon struttade runt till Car's andra sidan, och tog snabbt hennes hand.

  - Tack.

  Orden kom från Car, och jag log stelt mot henne, och nickade bara som svar. Det hon en gång gjorde mot mig, är inget jag någonsina kan få bort från min näthinna, och jag var inte redo att ge henne något som skulle få henne att tro att jag på något vis förlåtit henne, för det är något jag nog aldrig kommer kunna göra helt och hållet.

  Jag satte mig bakom ratten, och vi körde iväg mot flygplatsen. Min mobil had eringt ett antal gånger, men jag hade inte svart. Med barn i bilen och allt tror jag inte Car hade blivit glad om jag pratade i telefon samtidigt som jag körde. Det har hon aldrig gillat.

   Jag hade även sett att det var Selena som ringt, men jag kunde lika gärna ringa henne när vi var framme i Spanien.

Vet att det inte händer så mkt nu i början i novellen,

men det bli bättre sedan ^^ ... Har skrivit en tills på måndag oxå,

oroa er no more!!

Prevoius:

  Jag lade märkte till att han sa vi, men valde att inte kommentera det, rädd att han skulle rätta sig, och säga jag istället. Ett ord som använts i så många sammanhang, att det blivitsom en svordom emellan oss. Jag nickade stelt, och kikade återigen bort mot den tickande klockan på väggen.

  Den hade hunnit bli fem på morgonen, och jag gäspade stort. Justin log ursäktande mot mig, och kollade sedan snabbt bort. Skuldkänslorna jag hela tiden bar på axlarna svämmade över för det jag utsatt honom för, men under dem omständigheterna, hade jag inte gjort något annat.

  - Du kanske borde gå och lägga dig igen. Du ser trött ut.

  Hans omtänksamhet tog över, men det kyliga uttrycket i hans ögon vägrade gå bort, och jag kände hur magen knöt ihop sig. Det plågade mig något otroligt att se honm såhär. Justin, som alltid varit den glada livfulla killen, var nu inget mer än ett okänslosamt skal. Som om någon grävt ur hans könslor. Och jag visste inners inne, att den personen var ingen mindre än jag själv.

  - Ja. Det borde jag nog.

  Med orden sagda reste jag mig upp, och började gå mot trppan, men innan jag kommit upp helt, mumlad efram ett lågt "godnatt", och jag visste att han hört det, trots att inget svar kom.

  Hela natten låg jag och grubblade över mitt öde. Om mina val, och människorna ajg valt att omge mig själv med. Och när Crystal kom inhoppandes i vårt rum, och väckte mig och sa att Chris gjortmin favoritfrukost. Gröt. Ja, jag vet. Gröt brukar inte direkt vara favoritfrukost för särskilt många, men den fick mig att tänka på min mamma. En person som jag en gång förlorat, på så många sätt.

  - Godmorgon min sköna.

  Chris kom genast fram till mog och pussade mig på hjässan. Ord, som en gång varit Justins att säga, något jag alltmer har tänkt på. Hur Chris alltid sa saker som Justin en gång sagt. Hur hans överraskningar varit otroligt lika Justins. Något som ibland fick mig att misstänka att han faktiskt mot förmodan läst min dagbok.

  - Godmorgon älskling.

  Jag omfamnade honom i enlång kram, sedan återgick han till att röra om i min gröt, medans jag satte mig nerpå ne köksstol och bläddrade i en skvallertidning som låg där. Självklart var Justin med, och jag bläddrade snabbt förbi dem sidorna där hans namn nämndes i någon form.

  - Här

  Chris ställde ner en rykande tallrik med gröt framför mig, och jag log uppskattande mot honom, och kollade sedan ner på gröten igen. Han hade blivit bättre på den genom åren, men jag tvivlar på att han någonsin kommer kunna göra den som min mamma brukade göra den.

  - Tack.

  Jag tog upp skeden som han lagt framför mig, och började lassa in gröt i munnen. Självklart brände jagmig på tungan, men jag försökte att inte visa det. Fast jag tror att mina viftande armar och ropandet efter vatten avslöjade mig.

  - Lika klumpig som vnaligt.

  Justin sadesina första ord för morgonen, eller sedan andra gången jag vaknat i alla fall, och log nu ner mot sina två ostmackor. Jag gjorde bara en grimas mot honom, inann jag, nu mer försiktigt, började äta av min gröt igen.

  - Mamma, du måste hjälpa mig att packa.

  Crystal stod plötsligt brevid mig,o hc jag nickade, och följde med henne upp. ÄVen jag måste packa.Vad fan åker jag med för egentligen?? Det kommer bara orsaka problem.

¤

3/12-2010

  Han frågade mig idag.Om en dejt alltså. Imorgon kommer det bli. Han sa att han hämtar mig vid åtta,och jag håller bokstavligt talat på att få en mindre hjärtsjukdom här hemma. Ja gkommer säkert göra bort mig som vanligt, och sedan kommer han aldrig vilja se mig igen.Jag är säker på att det är så det kommer sluta, klumpig som jag är.

¤

Tadamdadam.. Haha.. ne. Vet nt vad

jag ska skriva. Hej?? Haha, aja kommentera iaf ^^

Moahaha, like a Baws (som min bror alltid säger)

  Har sommarlooov!!! Var otroligt nervös igår (och imorse) för igår pratade jag på niornas avslutning, och då går jag i sjuan ^^... Haha, aja gjorde iaf inte bort mig, och kmr ändå inte se så många av dem igen, vilket suger då min pojkvän går i nian, och kmr inte se honom varje dag i skolan längre ''/ aja, fick reda på att jag ska till huvudstaden imorgon imorse, och jag har varit otroligt upptagen senaste veckan, har repat inför avslutningen (sjöng på våran egna avslutning, typ dog) och varit med massa kompisar osv, så är inte alls många kapitel framför er, så den där varannandagskiten kanske håller på max en vecka till, sedan tror jag jag ligger lite före er iaf ^^ Men, då jag måste packa och skit ikväll, (hinner skriva ett kapitel också, oroa er inte ^^), men vet inte om det kommer på måndag som det skulle gjort om jag följt planeringen.. Kaaanske kommer. Okej, kommer antagligen, men ifall det inte kommer vet ni varför!!!

  Och Sofia, var i en liten "svacka" där jag ville sluta skriva ja, men ångrade mig sedan, och anledningen var ju till att två utav mina favorit novellbloggar lades ner, men gissa vad?!? Båda har öppnat igen!!! YAY!! Och är inte redo att sluta skriva. Inte än iaf...

Jag tycktes hela tiden må illa i andras närhet. Och med andra, menar jag Selena och Carlene. Trots tiden som gått, hade jag aldrig glömt henne. Glömt alla minnen vi tillsammans skapat. Skandalerna vi ställt till med. Och det stora bröllopet vi hade planerat i en stor scrapbook. En scrapbook som jag så många gånger öppnat, bara för att snabbt gömma undan igen. För rädd för att återigen drabbas av den oerhörda smärtan hon skapade djupt inom mig. Och sår som dem, läker aldrig.

  Jag vaknade av att det knackade på sovrumsdörren, och gick trött fram till dörren i tron om att mötas av Crystals trötta ansikte efter en mardröm, och han hon snällt skulle fråga om hon fick sova inne hos oss. Istället möttes jag av Justin och hans morgonkallufs. Snabbt slängde jag en blickmot klockan. Kvart över fyra på morgonen. Vad ville han egentligen??

  - Vi måste prata.

  Hans spruckna morgonröst fick mig att rysa till, och jag gjorde allt jag kunde för att dölja det, men jag måste ha misslyckats, då ett stolt leende snabbt prydde hans läppar, innan han vände sig om och försvann ut i den mörka korridoren igen. Jag tvekade. Vad skulle Chris tro om han vaknade, och jag inte var där?? Jag skakade på huvudet. Han skulle säkert tro mig, det var trots allt sanningen jag talade. Det gjorde jag alltid.

  - Kommer du?

  Det lät som om rösten var långt borta, men snart syntes Jusitns ansikte gneom mörkret igen, och jag nickade och följde efetr honom. Noga med att stänga dörren efter mig var jag också. Jag ville inte ha några tjuvlyssnare, man visste aldrig var detta samtalet skulle leda. Jag travade nerför trappan efter honom, och vi slog oss ner på varsin köksstol, mittemot varandra.

  - Så vad ville du prata om?

  Jag märkte först efetr att jag ställt frågan att även min röst var nära på att spricka, och jag kollade generat bort, orolig för att mina brännande kinder skulle bli alltför uppenbara i det starka skenet från den nyss tända kökslampan.

  - Om.. Om hur det blir. Med resan och allt.

  Han lät tvekande, som om det inte bara var därför han ville prata, men jag var frågade inte, för oroligför vad han skulle komma att svara. Det var lätt att läsa av honom, i alla fall för mig. Jag kände honom alltför väl.

  - Jo, planet går klockan tre, så vi måste åka senast två. Och Jeremy har bokat ett hotell och allt nära där dem bor, sedan är detväl typ bara att hitta dem.

  Han fortsatte att babbla fram mera information, och detaljer, men jag stängde helt av, något han tillslut måste ha märkt, då han avbröt sig mitt i en mening. Hade han precis sagt Jeremy?? Han kallade aldrig sin pappa vid namn, utan kallade honom för just det, pappa.

  - Vad är det?

  Justin lät orolig, och blicken han gav mig påminde mig om en sak jag inte ens tänkt på, och jag skät genast undan appa Jeremy tankarna.

  - Tänk om dem inte vill komma hem? Tänk om dem är lyckligar där. Utan oss.

  Jag hade inte för en sekund tänkt på att jag sagt dem, och oss, som om jag och Justin tillhörde samma familj, vilket vi en gång för länge länge sedan nästan gjort. 

¤

2/12-2010

  Jag mötte Justin idag igen. Han väntade som vanligt på Chaz och Ryan. Hans bästa vänner, som en gång även varit mina. Han pratade faktiskt med mig, och han log på ett sätt jag aldrig sett honom le förut. Det var speciellt. Han frågade om jag gjorde något speciellt efter skolan, och i hopp om att han skulle fråga om jag vile gå på dejt, sa jag att jag var ledig, trots mina planer med skolans populära tjejgäng.Men han nickade bara, och sa att vi syns.

¤

 - Det är väl klart att dem vill tillbaka.

  Jusitn lade en betryggande hand på min axel, och jag ryckte till. Så länge sedan jag sett honom, så stel stämningen var mellan oss, och han la, en ahnd. På min axel? Han måste ha sett chocken i mina ögon, för snabbt som tusan drog han undan handen, och lämnade bara en varm känsla efter sig. 

  - Och om inte?

  Jag bet mig i läppen, och kollade nervöst ner på mina händer. Tänk om Cohan har det bättre utan mig? Tänk om han inte älskar mig längre? Var jag verkligen en så dålig mamma? Så många frågor kretsade omkring i mitt huvud, så många frågor utan svar, svar, som jag förhoppningsvis skulle få reda på redan ikväll, men bara den tidne kändes som en evighet.

  - Då får vi helt enkelt hälsa på dem så ofta vi kan.

  Jag lade märkte till att han sa vi, men valde att inte kommentera det, rädd att han skulle rätta sig, och säga jag istället. Ett ord som använts i så många sammanhang, att det blivitsom en svordom emellan oss. Jag nickade stelt, och kikade återigen bort mot den tickande klockan på väggen.

Yeah. (kommer antagligen komma kapitel

varje dag antingen efter avslutningen (torsdag)

eller nästa vecka, då jag har sommarlov och mer

fritid.) 

Previous:

  - Jo, ni kan följa med, om du nu vill det. Chris också.

  Jag kollade storögt på Jusitn. Hade han verkligen sagt sådär??

¤

1/12-2010

  Det är söndag, och jag bestämde mig för att gå ut och springa, då det var flera dagar sedan jag gjorde det senast, och med hejaklacksmästerskapet om några veckor, känns det som om det kommer behövas. Jag mötte Justin uppe i slingan. Han sprang - tyvärr - åt andra hållet, så vi han bara vinka lite tafatt till varandra, innan vi skildes åt igen.

¤

  Carlene, eller Car som jag brukade kalla henne, kollade storögt tillbaka på mig, och jag kliade mig i huvudet. Det kanske inte var en så bra idé trots allt. Crystal kom fram och kramade om mig, och det var då jag först förstod att jag var tvungen att stå fast vid mitt ord. Dem skulle med.

  - Tack tack tack tack tack tack tack!!

  Crystals röst ekade mellan väggarna i det lilla köket, och ett skratt slank ur min mun. Jag hörde även Car's klingande skratt för en sekund, men det tystnade så snart min blick sökte sig till hennes, och hon kollade genast bort.

  - Det var så lite så,

  mumlade jag, och kollade bort mot trappan, där Chris uppenbarade sig. Jag log milt mot honom, och han besvarade det halvt, sedan sneglade han ner på Crystal som fortfarande klängde runt mitt ben.

  - Vad har hänt här då??

  - Vi får följa med Justin och alla ner till Spanien!!

  Crystals röst ven genom luften, och han såg hur Chris ryckte till, innan han sneglade bort emot Carlene, som stod och pillade med sina naglar. Jag kände hur Crystal släppte taget om mig, men jag kollade bara på Chris reaktion.

  - När? För är det den här veckan så kan inte jag. Jag ska ju åka bort med jobbet.

  Jag bet mig i kinden för att inte skratta högt åt hans förbryllade min. Han såg verkligen helt uppriven ut. Fast med tanke på att Cohan var hans son, och att han inte skulle vara med och hämta tillbaka honom.. Ja, om jag hade varit i hans skor skulle jag säkert vara precis lika uppriven.

  - Det är imorgon.

  Påpekade jag, och hans axlar sjänk ihop aningen. Då gick Car fram till honom och kysste honom mjukt på läpparna. Något som gjorde att jag var tvungen att titta bort. Alltför många minnen bubblade upp i mitt samvete, och jag försökte genast skaka av mig dem.

  - Då kan inte jag åka. Men åk ni.

  Chris hade armen runt hennes midja, och en våg av illamående for genom mig. Av anledningar jag fortfarande inte förstod. Jag var över henne Långt långt över. Hon kollade upp i hans ögon, och jag såg en glimt av rädsla speglas i hennes ögon, om så bara för en sekund. Vad var det hon var så rädd för?

¤

  Jag låg återigen på gästrumments hårda säng, och tänkte på Selena. Tjejen, som jag snart skulle gifta mig med. Inget datum hade blivit bestämt, men att det skulle ske inom ett år, var ingen hemlighet, då bröllop var det enda Selena pratade om. 

  Jag tycktes hela tiden må illa i andras närhet. Och med andra, menar jag Selena och Carlene. Trots tiden som gått, hade jag aldrig glömt henne. Glömt alla minnen vi tillsammans skapat. Skandalerna vi ställt till med. Och det stora bröllopet vi hade planerat i en stor scrapbook. En scrapbook som jag så många gånger öppnat, bara för att snabbt gömma undan igen. För rädd för att återigen drabbas av den oerhörda smärtan hon skapade djupt inom mig. Och sår som dem, läker aldrig.

Damdamdam!! Haha, nee skämtade bara ^^

Men vad tror ni det är som Car gjorde mot Justin 

för länge sedan?? Det kmr ni få veta senare i novellen..

moahaha!! *meanface*

Previous:

  Jag drog på mig min pyamas, och slängde mig trött ner i sängen. Chris hade redan slagit upp sin bok. Han läste säkert en timme varje kväll, medans jag hellre kollade på filmer om kvällarna. Det var aldrig fela tt somna till tonerna av Pretty woman.

¤

30/11-2010

  Kära dagbok. Det är lördag, och som så många lördagar nuförtiden, ligger jag ensam hemma och läser. Massvis. Filmer spelas det också mycket av i mitt rum nuförtiden. Carol har ingen ork att göra någonting, höggravid som hon är, och inga andra vänner har jag skaffat mig heller. Så här sitter jag, ensam och beklagar mig över mitt dystra öde, som inte lämnat mig någonting annat än en hjärna. och vad fan ska man med den till i en värld full av idioter som anställer andra idioter, bara för att dem är snygga osv.. Livet suger.

¤

  Jag vaknade av att jag kände läpar pressas mot min panna. Jag öppnade snabbt ögonen, och fladdrade till med ögonen. Chris stodböjd över mig, och log retfullt när han såg att jag var vaken??

  - Vad är klockan?,

  frågade jag, och sträckte ut handen för att ta tag i min mobil. Men den låg inte där jag lämnat den. Instinktivt kikade jag ner på golvet. Och där låg den. Jag måste ha slått ner den i sömnen. Igen. Jag drog upp den, men innan jag hunnit sätta på den, drog Chris försiktigt den ur min hand.

  - Ett.

  Svaret fick mig att hastigt resa mig upp. Så hastigt att jag lyckades slå i mitt huvud i Chris's på vägen upp. Han beklagade sig, och förde snabbt handen till pannan där mitt huvud slagit till hans. ÄVen jag hade handen för huvudet, när jag snabbt drog på mig ett par tajta, mörka jeans och en blommig topp. Till det fick det bli ett par aprikosfärgade pumps.

  När jag kom ner från trappan, var Crystal snabbt framme vid mig, och Justin kollade upp från sina toasts som han antagligen åt som lunch. En glimt av hopp fyllde hans ögon när dem svepte över min kropp. En glimt som snabbt försvann igen, och jag gick fram sista biten mot kylskåpet för att hitta någonting som jag kunde äta.

  - Godmorgon.

  Orden for ur min mun som ren vana, och jag såg i ögonvrån hur Justin hoppade till av förvåning. Jag log liteför mig själv. Hanv ar verkligen inte sig själv. Han brukade aldrig vara såhär stel närvi var tillsammans. Nej, den tiden är över. intalade jag mig själv och svalde. Vad var det med honom som fick mig känna mig så osäker??

  - Godmorgon.

  Sa han sedan stelt, och jag log mot honom över axeln. Jag såg även hur Crystal hade satt sig oroväckande nära honom, men det var inget faktum han verkade bry sig om särskilt mycket.

  - Nej, jag ska nog ta mig och gå nu. Tack för allt.

  Justin reste sig upp från stolen, och jag rynkad epå ögonbrynen. Gå?? Redan?? Han började gå mot förren, och Crystal kollade bedjande på mig.

  - Vad är det gumman??

  Frågan fick Justin att stanna coh vända sig om, och hans blick sökte sig till Crystals ansikte. Men hon hade fortfarande ögonen spända i mig, och jag började gå med öppna armar mot henne, och struntade i kylskåpsdörren som sakta stängdes bakom mig.

  - Jag vill ha Cohan!!

  Skrek hon, och ag ryckte till lite lätt. Vi alla ville nog ha tillbaka Cohan. Mycket. Riktigt jävla mycket faktiskt. Det var helt otroligt hur mycket man kunde sakna någon, men tanken på att Justin skulle hämta hem honom, fick både min mage att vridas, och enorma tyngder att lyfta från mina axlar.

  - Ja, Jeremy och Justin ska hämta hem honom nu.

  Jag log mot henne, och jag såg hur envishenne bubblade upp, vilket alltid betydde att det skulle ta en he massa tid, att få henne att ge upp, tid som jag just nu inte hade, då jag började jobba klockan tre.

  - Och Jaxon,

  Fyllde Justin i, och jag himlade med ögonen, vilke fick Crystal vatt fnittra, men sedan satte hon armarna i kors över bröstet igen, och såg allmänt butter ut.

  - Jag tycker att vi ska följa med. Du och jag mamma.

  Jag suckade och skakade på huvudet. Herregud. Hur skulle jag kunna få henne att fatta, att de tinte var så enkelt? Det fanns alltför mycket mellan oss, för att bara åka iväg till Spanien hipp som happ. Och vad skulle alla paparazzis säga?? Jag och Justin hade skapat ganska många skandaler under vår tid kan man väl säga.

  - Du vet att det inte går. Vi skulle bara göra så att allting går långsammare.

  Jag såg hur den gnutta hopp som funnits i Crystals ögon snabbt försvann, och hon var nära på att gråta. Justin måste ha märkt det, och i ett desperat försök att muntra upp henne bara slängt ur sig det första han kom att tänka på. 

  - Jo, ni kan följa med, om du nu vill det. Chris också.

  Jag kollade storögt på Jusitn. Hade han verkligen sagt sådär??

Gick in på datorn efter skolan, och tänkte, jag ska bara pblicera

nästa del, sen spelar jag sims (bärsta spelet som någonsin skapats (- på delad

förstaplats med NHL och Amnesia då (<-- och black ops).. Wow,

jag e verkligen en tönt alltså) och vimlade bort mig direkt och

hamnade på en desigsida och började kolla runt i hennes portfolio ^^

Haha, internet är verkligen en tidsslukare..