"Vad är det??" frågade Moshe, som antagligen märkt att han var nere. "Jag kan bara inte fatta att jag alltid ska sabba allt!" mumlade han in i sin hand, och Moshe kollade allvarligt på honom. "Sabba allt?? Nejnej, du är inte alls en världskänd popidol, nejnej.. Det kommer fixa sig, så länge du försöker, så är inget omöjligt". Så länge du försöker är inget omöjligt upprepade han, och kollade uppskattande på Moshe. "Tack" sa han, och Moshe ryckte på axlarna.

*

  Tårarna brände återigen bakom hennes ögonlock. Det var det enda hon tycktes göra nuförtiden. Gråta. Hon snörvlade till, och blundade hårt. Försökte komma ihåg sin pappa så mycket hon kunde. Det hade blivit så mycket svårare dem sista åren. Det var så länge sedan. Så länge sedan hon känt sig trygg. Trygg i hans armar. Nu hade allting återigen skitit sig, och hon kunde inte fatta att hon faktiskt fortfarande var vid liv. Hon hade nu bara kvar en enda vän, som hon till tusen procent kunde lita på. Johan.

  Johan. Hon kom på att han antagligen var orolig. Hon hade stängt av mobilen under starten, men satte nu på dne igen. Dem var uppe i luften, och när mobilen startades såg hon att hon hade flera sms från Johan och Caitlin. ÄVen ett från Ryan. Hon smålog, och slog med darrande fingrar in samma svar till dem alla.

Jag har åkt iväg. Bara för ett

tag, kommer såklart hem för

Jolenas begravning, sedan vet

jag inte var jag tar vägen. Jag

vet att det kanske är svårt för

er också, men jag klarar inte av

att vara i Stratford längre. Det 

finna allt för många minnen där.

Ni kommer säkert snart veta var

jag är, men ni måste lova mig att

inte följa efter. Jag måste hitta min

egen plats. En plats där jag är

säker, där jag kan slappna av,

inte glömma det förgångna, utan

bara komma ihåg det bra i Stratford.

Det dåliga kan jag klara mig utan.

tack

 Hon skickade iväg smsen, som blivit tre sms långt, till varje person. Tårarna droppade ner på mobilens skärm, och hon torkade genast bort dem. "Förlåt" orden trängde in i hennes hjärna som knivar. Hon skakade på huvudet. "Det var en enkel fråga.. förlåt" sa hon, och mötte Justins blick. "Vem var det du smsade?" frågade han, fortfarande ståendes framför henne. "Ryan, Johan och Caitlin" sa hon och höll upp mobilen så att han kunde läsa meddelandet.

  Han svalde ljudligt och kollade på henne. "Så du kommer sticka efter Jolenas begravning?" frågade han, och hon nickade lätt, och när en tår rann nerför hennes kind, lutade han sig fram och torkade bort den med tummen."Var?" "Jag vet inte. Någonstans långt bort, som Australien, eller Frankrike" sa hon, och han ryckte till. "Okej, trodde du menade något ställe i USA eller något sådant" hon skakade på huvudet.

  "Nej, det räcker inte. Jag vill komma bort från mitt förflutna.. Glömma det dåliga, och hylla det bra, så länge det varade." sa hon, och han nickade förstående.

*

  Han kom att tänka på hur han själv på sätt och vis lämnat sitt förflutna bakom sig. Lämnat den lilla staden, för att upptäcka världen, utforska sin lycka och framgång. Hur han själv lämnat sina vänner bakom sig, trots att han träffade dem så ofta han kunde. Han kollade dystert ner i marken. Än en gång hade han nu åkt iväg från sina vänner, från sin familj och släkt. Alla som betydde något för honom. Dem enda han verkligen kände i Atlanta (förutom dem han arbetade med) var hans mamma och Christian. 

  "Vad är det?" nu var det Cassies tur att fråga honom vad det var, och han tänkte på hur dystert allting var just nu egentligen. "Inget" mumlade han, och satte sig ner brevid Cassie. HAn lutade huvudet mot huvudstödet och blundade, och han märkte att Cassie gjorde likadant. 

  Minnen med Ryan, Chaz, Nolan och Mitch vflashade förbi framför hans ögon, och han plågades av dem. Allihoppa var dem lyckliga, och dem fem hade varit som oskiljbara under hela deras uppväxt. Men mest hade han varit med Ryan, och sedan kom Chaz. Dem var nog - utan tvekan faktiskt - dem bästa vännerna han haft, och troligen någonsin kommer ha. Dem gillar, eller ja älskar - fast på ett vänskapligt sätt förstås - honom för den han är, och inte hans namn eller pengar.

  Han hade blivit utnjyttjad av många under sin karriär. Folk som velat komma åt hans berömmelse, få sina femton minuter i strålkastarljuset. Och det hade dem självklart fått, då det oftast stod i massvis med tidningar om han sågs ute med någon ny tjej, men sedan Jasmine svikit honom, hade det bara blivit några enstaka dejter. Alla hade dem varit snygga. Men dem visade även hur mycket dem ville ha honom, fysiskt, och han hade fattat att det inte skulle funka från hela början. Men med Cassie var det annorlunda...

hoppas ni gillart! Nu: Glee!!

  Hon gick ut ur bilen, och gick runt till förarsidan, hon öppnade dörren. Men istället för att stiga ur, drog Justin ner henne i hans knä, och - medragen i allt drama - pressade hon passionerat sina läppar mot hans. Kyssen tog slut, och han slickade sig om läpparna. Hon log, och hoppade bort från hans knä, innan hon sträckte ut handen, och hjälpte honom upp. "Du kanske vill fixa till ditt smink innan vi går till flygplatsen, jag menar om dem tar kort och sådant?" sa hon, och hon kom på att hon måste se ut som en panda vid det här laget. "Jag har ingen spegel.." sa hon sedan, och drog på munnen. "Vänta.." sa Justin, slickade sig på tummen, och drog den sedan under hennes ögon, och hon hoppades verkligen att han fick bort allt. Eller i alla fall det mesta. Han log, och tog sedan upp telefonen.

  Han snackade om att han behövde hjälp med bagage, och ahn pratade på i kanske tio minuter. Och bara några minuter efter att han lagt på, kom tre män körandes i en liten bil, som liknade en golfbil. Dem var klädda som säkerhetsvakter, och hon var säker på att det var det dem var också.

  Dem lastade ombord väskorna på bilen, och utan ett ord satte hon och Justin sig ner i baksätena. Bilen var helt öppen, och när dem närmade sig flygplatsen med massa skrikande tjejer, fattade hon inte att det kunde varit så lugnt när han varit här, och sen sedan när han åker, står folk gråtandes och säger att dem hoppas att han kommer tillbaka snart? Folk är inte helt kloka alltså.

  En par tjejer (Som var runt tolv) sprang mot bilen allt vad dem kunde, och försökte hoppa upp i bilen, men en av säkerhetsvakterna ledde dem tillbaka till folkmassan, och efter det småsprang han utefter bilen istället.

  Bilen åkte förbi den stora folkmassan och svängde in på baksidan av flygplatsen, och fram till ett privatplan, och Justin och hon steg på. Hon gick längst bak i planet, och satte sig ner i en slags fåtölj. Hon knäppte på sig bältet, och Justin kom och satte sig brevid henne. Hon märkte också att Moshe (Justins andra livvakt) kom ombord på planet, och satte sig längre fram. Undrar varför han kom först nu?
 

  "Får jag fråga dig en sak?". Justins allvarliga stämma väckte henne ur hennes tankegångar. Hon kollade på honom och mötte hans intensiva blick. Hon nickade sakta och ganska osäkert mot honom, och det såg ut som om han samlade sig. "Vad är jag för dig?" frågade han.

  Det fanns så mycket hon ville säga, men när hon öppnade munnen för att säga det, knöt sig tungan och orden fastnade. Hon stängde den igen, och flackade med blicken osäker på vad hon skulle säga. Justin såg besviken ut, och knäppte upp bältet, och började gå därifrån, när hon grabbade tag i hans arm. "Justin, jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Inte just nu. Det händer så himla mycket i mitt liv just nu.. Och jag är inte redo för något stort.. Jag kommer bara bli sviken som alla andra gånger jag litat på någon.. tyvärr" sa hon.. Fast det var en underskattning
 

  Hon skulle aldrig kunna lita på någon igen. Till och med hennes mamma sviker henne, och väljer mannen som förstört hennes liv före hon själv.  Justin snurrade runt, och höjde på ena ögonbrynet. "Det är en lätt fråga, och du borde kunna svara på den" sa han anklagande och drog åt sig armen, innan han gick fram till Moshe och satte sig där istället.
 

  Hon kollade storögt efter honom. Hade han verkligen sagt det där? Hade hanverkligen förväntat sig att hon skulle kunna tyda sina känslor för just honom i den virvelvind som svepte omkring i hennes inre. Hon hade aldrig varit kär. Aldrig känt något särkilt med någon speciell, vilket gjorde det ännu svårare nu. Hon hade ingen aning om hur man ens kände när man var kär. Visst, hon fick fjärilar i magen när han tittade på henne, och rörde vid henne, men det måste väl inte betyda att det är kärlek.
 

*

  Fan. Fan . Fan .Fan. Fan .Fan! Varför hade han sagt sådär? Varför hade han pressat henne så hårt, när han vet hur svårt hon har det? Varför hade han startat deras resa på ett så dåligt sätt, när det var meningen att resan skulle göra henne glad igen?

  "Vad är det??" frågade Moshe, som antagligen märkt att han var nere. "Jag kan bara inte fatta att jag alltid ska sabba allt!" mumlade han in i sin hand, och Moshe kollade allvarligt på honom.  "Sabba allt?? Nejnej, du är inte alls en världskänd popidol, nejnej.. Det kommer fixa sig, så länge du försöker, så är inget omöjligt". Så länge du försöker är inget omöjligt upprepade han, och kollade uppskattande på Moshe. "Tack" sa han, och Moshe ryckte på axlarna.

Förlåt för kort, men internet'
är helt messed up, och
jag har skrivit om den här
delen 3 ½  gånger nu, och ja..
Den blev kortare för varje
gång.. ^^ Haha, aja, kommentera
Det vetyder mycket om ni gör det,
Och det tar bara max en minut eller så..
   

Märkte först nu att jag inte skrev alls igår?? ;o Skulle nog egentligen ha publicerat det där kapitlet, men tror jag bara råkade spara det i utkast -.-' Dumma mej!! Haha.. Aja, hoppas det går bra ändå.. Hade typ hunnit skriva en hel halv till, men då ska ju såklart internet fucka up också!! -.-' Blir så trött iblans alltså!! Aja, ska försöka skriva lite iaf... Ha det!!

  Kapitel 41 under!! Kommentera på det så kommer det längre imorgon!!!

  Han suckade och reste sig upp igen. Han gick bort till handfatet och skvätte vatten i ansiktet på sig själv. Han kollade sig själv djupt i ögonen i spegeln, för att försöka förstå sig vad som höll på att hända med honom.  an var kär. Definitivt. Men han kunde inte fortsätta såhär. Dem kunde bara vara vänner. Han kunde inte ha en relation till. hans senaste, med Britney, hade gått åt skogen, och han hade då lovat sig själv att aldrig bli kär igen, då hon hade varit otrogen mot honom.

*

  Med vingliga ben gick hon över sjukhusets parkering, och mot den taxi sjukhuset fixat fram åt henne, då hennes mamma inte haft tid att hämta henne. Hon suckade, och satte sig i taxin. Hon sa snabbt sin adress, och den började köra. Hon kollade drömmande ut genom fönstret. Det hade blivit måndag kväll, och hon skulle äntligen få komma hem.

  Hon hade varken sett, hört eller messat med sin mamma, sedan hon lämnat henne dagen innan. Dagen därpå skulle hon sitta som målsägande i domstolen, och hennes mamma var vittne. Rick var ju såklart den tilltalade, och hon hoppades att han hade en världssämst advokat. Ryan, Johan och Justin hade hon inte heller sett sedan gårdagen, och då dem varit i skolan - i alla fall Ryan och Johan.. Justin har ju privatundervisning - hade hon bara messat lite med dem.

  Dem hade tydligen hållit en sak i aulan, då alla sörjde för Jolena. Jolenas mamma hade även kontaktat henne, och sagt att begravningen skulle äga rum om en vecka i en kyrka en bit utanför staden, där dem båda även döpts. Taxichauffören harklade sig och hon kollade genast dit. Han nickade ut genom fönstret åt andra sidan, och hennes hyreshus tornade upp sig. Hon nickade och klev ur taxin. Sjukhuset hade redan betalat, så taxin körde bara iväg. Nervöst klev hon in i lobbyn, gick alla våningar upp, och satte i sin nyckel i låset.

  "Mamma, är du hemma?!" skrek hon, trots att dem sagt att hon inte haft tid, men då hon kom fram i en dörröppning, undrade hon varför hon inte hämtat henne. Men sedan såg hon att hennes mascara runnit, och låg nu utsmetat på hennes kinder. "Mamma, jag mår bra, du behöver inte ora dig mer" sa hon och gick fram och kramade Carina.

  "Det är inte det." sa Carina och hon kollade konsigt på sin mamma. "Vad menar du?" frågade hon och Carina sträckt ut handen mot köket, och dem gick in och satte sig. "Det handlar om Rick" Sa Carina, och hon skakade på huvudet. "Du behöver inte oroa dig mamma. Han kommer hamna i fängelse, och det för gott hoppas jag" sa hon och log mjukt åt sin mor, som oroat sig så för henne..

  "Jag vill inte att han ska bli infängslad, vi kan bli en liten gullig familj igen" sa Carina och Cassie flög upp från stolen. "Vad fan snackar du om?! JAG behöver dig ju!! HAn har fan mishandlat mig, våldtagit mig!" började hon, och Carina såg genast mer illa till mods ".. och du vill INTE att han fängslas?! Jävlar vilken dålig morsa du är alltså!! Min bästa vän, har för fan dött, och det enda du bryr dig om, är att vi ska bli en "bra" familj igen?! Vad fan är det för fel på dig?!?" skrek hon, innan hon spurtade mot dörren.

  Hon sprang ut korridoren, nerför trapporna, och ut i staden, där det nu börjat regna. Hon sprang så fort hon kunde, och brydde sig inte om vem som så hennes våta kinder. När hon kom fram till Justins mormor och morfars hus - där han bott när han varit i Stratford - och såg hur Diane och Bruce packade in väskor i en bil. "Var ska ni någonstans?" frågade hon snörvlandes.

  "Vi, nej vi ska ingenstans, men Justin däremot" sa Bruce och skakade lättsamt på huvudet. "Han ska hem till Atlanta. Han kommer nog ut snart ska du se" tillade Diane, och hennes hopp sjönk snabbt. Vad menade dem?? Justin? Bort? Härifrån? Hon förstod att han inte skulle ha stannat förevigt, men hon hade hoppats att han skulle stanna längre än såhär. Dem hade ju nyss blivit vänner. Och nu, skulle allting bara ta slut??

  "Vad har hänt gumman?" frågade Diane och kom fram till henne. Hon måste ha sett hennes rödsprängda ögon. "Nej, ingenting speciellt" sa hon, vände sig om och började sakta gå därifrån. Johan kanske skulle vara hemma. 

  "Cassie?" hörde hon Justin säga frågandes, och sedan hörde hon fotsteg bakom sig, men hon fortsatte bara att gå. När fotstegen hade kommit riktigt nära, snurrade hon runt, och kollade Justin djupt in i ögonen. "Varför har du inte sagt någonting?!" frågade hon, och lät mer anklagande än hon menat. Hon såg hur Diane och Bruce gick in i deras hus igen, och lämnade hon och Justin ute på den folktomma gatan. 

  "Scooter berättade för mig igårkväll, och jag hann inte ringa dig.." sa han, och kollade skamset ner i marken. "Varför har du gråtit?" frågade han, fortfarande kollandes ner i marken. "Mamma sa att hon inte vill att Rick ska hamna i fängelse, att hon vill att vi ska bli en "perfekt" familg igen" sa hon lågt, och det var nu hennes tur att kolla ner i marken. Hon såg hur Justin ryckte till, och sedan kände hon hur han intensivt sökte efter hennes blick. "Var kommer du bo nu då?" frågade han, och la sin hand under hennes haka, och tvingade henne att möta hans blick.

  "Jag antar att jag kan bo hos Ricardo.." började hon sakta, men Justin bara skakade på huvudet. "Nej. Verkligen inte" sa han, och hon kollade chockat på honom. "Varför inte?" fråagde hon, och sökte förgäves efter ett svar i hans ögon. "Du borde inte hålla på med sådant där" sa han, och kramade om henne. "Jag bryr mig faktiskt om dig, och jag vill inte att något ska hända dig" sa han lågt, och släppte sedan - till hennes besvikelse - taget om henne.

  "Du följer med mig till Atlanta" sa han bestämt, och hon kollade tveksamt på honom. "Vi åker tillbaka innan Jolenas.. Ehmm. Begravning.. Sedan åker jag ner till Atlanta igen, och ja.. Jag antar att du kan följa med då också.. " sa han, och hon tycktes se en liten glimt av förhoppning i hans ögon. "Men bbara om du vill förstås" lade han sedan osäkert till. Hon nickade sakta. "Men då måste jag hem och packa.." sa hon sedan, och Justin kollade medlidsamt på henne. "Äsch, vi kan köpa nya kläder till dig när vi kommer fram" sa han och ryckte på axlarna. vi. han hade sagt vi.

  Hon nickade tacksamt, och Bruce och Diane kom ut med dem sista väskorna. Dem gick till bilen, och Justin förklarade situationen för Bruce och Diane. Dem nickade, innan dem kramade dem båda hejdå. Hon tänkte inte ens ringa sin mamma, och det kändes otroligt befriande för henneatt bara lämna allting bakom sig, om så bara för mindre än en vecka.

  Justin öppnade dörren till passagerarsätet, precis som en gentleman, och hon satte mig ner. Han gick runt bilen och satte sig bakom ratten, och Diane och Bruce vinkade av dem. Dem pratade inte så mycket på vägen till flygplatsen, utan sjöng mest med i låtarna som gick på radion. "När fyller du år egentligen?" frågade han, och hon kollade roat på honom. "Otur som jag har, fyller jag år på julafton, den tjugofjärde. " Sade hon och Justin brast ut i skratt.

  Dem svängde in på en parkering en bit ifrån flygplatsen, och hon frågade genast varför han parkerade så långt bort. Han ryckte bara på axlarna och sa; "Paparazzis" för ett ögonblick hade hon glömt av vem det var hon umgicks med, men när han sagt sådär, kunde hon inte motstå tanken på att hon borde vara jäkligt glad att hon har så himla fina vänner.

  Hon gick ut ur bilen, och gick runt till förarsidan, hon öppnade dörren. Men istället för att stiga ur, drog Justin ner henne i hans knä, och - medragen i allt drama - pressade hon passionerat sina läppar mot hans. Kyssen tog slut, och han slickade sig om läpparna. Hon log, och hoppade bort från hans knä, innan hon sträckte ut handen, och hjälpte honom upp. "Du kanske vill fixa till ditt smink innan vi går till flygplatsen, jag menar om dem tar kort och sådant?" sa hon, och hon kom på att hon måste se ut som en panda vid det här laget. "Jag har ingen spegel.." sa hon sedan, och drog på munnen. "Vänta.." sa Justin, slickade sig på tummen, och drog den sedan under hennes ögon, och hon hoppades verkligen att han fick bort allt. Eller i alla fall det mesta. Han log, och to sedan upp telefonen.

Kom på att jag skrev ett kapitel

igår, och hade tid att skriva, så

gav er ett extra långt idag.. Kanske

hinner skriva lite extra senare också

Så ni kanske får ett extra långt

imorgon också :D Kommentera!!

Kanske kommer ÄNNU längre

kapitel då... ;)

Kommer nog ingen del idag, ska iväg på utvecklingssamtal snart, och vra hos tandläkaren precis efter skolan (jag vet, jäkla aosis jag har som inte får skippa några lektioner -.-) Ska börja skriva kapitlet nu iaf, så skriver jag så långt jag hinner, och sedan skriver jag klart det när jag kommer tillbaka. Kanske inte blir så jättelångt, men blir iaf ett kapitel!! Kommentera mera!! Blir så himla glad om jag får kommentarer!!

Kmr nog ingen del idag.. Kom precis hem, och ska dra iväg på fest snart, så måste hinna fixa iording mig också.. Kanske kommer en inatt, men det är högst tveksamt.. Tyvärr.. Kommentera på kapitel 39 under!!

Hon log åt det vackra minnet. Det var hennes sista födelsedag innan hennes pappa gått bort. Tiden då bara Jolena funnits där för att trösta henne, då hennes mamma inte pratade, med någon, och var inne i sin bubbla hela tiden. Inte lämnade huset eller någonting, så Cassies mormor fick komma med mat till henne.

*

  "Cassie?? CASSIE!" ropade någon och hon öppnade snabbt ögonen igen. Justin, Ryan och Johan stod i hörnet av rummet, och framför henne stod en ung läkare och kollade otåligt på henne. "Va?" sa hon, och läkaren suckade, precis som om hon bara var ett namn på ett papper. "Du kommer få stanna här en dag till, vilket innebär att du kommer få komma hem imorgon kväll. Du hade väldigt tur som inte fick några inre frakturer. Du fick ta emot en jäkla massa slag" sa hon, precis som om hon varit där.

  En man i polisuniform kom in och ursäktade sig. "Jag måste få prata med Cassie lite, om Rick" sa han och kollade även han otåligt, fast nu på doktorn, som skyndade sig ut ur rummet. "Kan mina vänner vara kvar?" frågade hon och nickade åt killarnas håll. polisen kollade bak. "Om du inte har något att dölja så.." sa han och log snett. Det fanns värme i hans ögon, och det var inte ofta hon såg det hon någon främling. Hon nickade, syftandes på att dem fick stanna kvar.

  "Såå.. Rick, slog dig.?" frågade han, men det var mer som ett påstående, då det var uppenbart vad som hänt. Hon nickade lätt, och han fortsatte. "Har detta hänt förut?" frågade han, och hon skakade på huvudet. "Han har aldrig slått mig, och ifall han gjort det har det bara varit en örfil eller så" sa hon och polisen höjde på ena ögonbrynet. "Har han gjort något annat?" hon svalde och andades in.

  Hon kollade bak på Justin och Ryan, som hon redan berättat för, och dem nickade sakta, och Johan kollade underligt på henne, som om han inte kunde klura ut vad det kunde vara, trots att hon faktiskt berättat vad som hänt en gång, men sedan bara sagt att det aldrig hänt igen, och att det verkligen inte behövde polisanmälas.

  "Han.. Han.." började hon, och samlade mod igen. Polisen la en hand på hennes ena ben, som för att stötta henne. "HAn har utjyttjat mig.." sa hon tyst, och Johans ögon förstorades. "Sexuellt?" frågade polisen, och hon nickade sakta. "Hur ofta har det här hänt?" frågade hon, och hon kollade enr på sin ena hand. "Varje gång han och jag var ensamma, och då mamma jobbar mycket borta, så var det väldigt ofta, men sedan började jag sova över hos kompisar nästan hela tiden, bland annat hos Johan och Jolena.." Rösten skar sig i slutet, och en tår uppenbarade sig på hennes kind.

  "Jolena Smith?" frågade polisen och hon nickade. "Jag är ledsen.." sa han och log ett sorgset leende. Hon fortsatte att snyfta, men kände sig bättre till mods än innan. "Jag måste tyvärr dra nu.." sa Justin, och dem andra två instämde och dem försvann ut i korridoren. Verkade som om dem tre skulle vara tillsammans under eftermiddagen, vilket gjorde henne glad, eftersom just nu, var det dem som förstod henne bäst. Caitlin skulle väl snart komma, och hon antog att Johan berättat för henne om övergreppen.

*

  "Jag måste tyvärr dra" sa han och gick ut i korridoren. Han hörde hur Johan och Ryan gick bakom honom, men han slängde inte en blick bakåt. Han svängde in mor toaletterna nere i receptionen, och smällde igen dörren bakom sig. Han hörde Ryan och Johan mumla tyst utanför dörren.

  Han låste dörren, och sjönk ner mot väggen. Han visste att det antagligen var väldigt ofräscht där inne, men för stunden orkade han inte bry sig. Det enda han kunde tänka på var Cassie. Och hur hon ens hade kunnat stå ut. Det skulle vara samma sak som om hans egen mamma skulle ... Han rös vid tanken och skakade snabbt på huvudet, och började istället tänka på Cassie igen. Och kyssen.. Han skakade bort även den tanken.  Det skulle inte hända igen, och det var bara onödigt att fresta sig själv på det sättet.

  Han suckade och reste sig upp igen. Han gick bort till handfatet och skvätte vatten i ansiktet på sig själv. Han kollade sig själv djupt i ögonen i spegeln, för att försöka förstå sig vad som höll på att hända med honom.  an var kär. Definitivt. Men han kunde inte fortsätta såhär. Dem kunde bara vara vänner. Han kunde inte ha en relation till. hans senaste, med Britney, hade gått åt skogen, och han hade då lovat sig själv att aldrig bli kär igen, då hon hade varit otrogen mot honom.

Men hon hade faktiskt inte kysst Justin för att få bort dem hemska tankarna, okej, det var en del av det, men hon hade faktiskt känslor för honom, även om hon nog aldrig skulle erkänna det. Okej, han hade kysst tillbaka. Men hon var säker på att det bara var av medlidande. Och hon hade faktiskt typ tvingat honom till det också. Skuldkänslorna blossade upp inom henne, både av att tvång kysst Justin, och av att hon ägnat sig åt så fåniga grejer när hon egentligen borde sörja för sin vän. Sin underbara vän, som bara gått vilse på vägen.

  *

  Det var en pinsam tystnad i rummet, och hade inte Johan kommit tillbaka, visste hon inte hur lång den hade varat. Alla hade suttit och smågråtit, och hela tiden tröstat varandra. "Jag är så ledsen Cassie. Jag vet att hon betyder mycket för dig." sa Johan och kom fram till henne. "Betydde" sa hon och rättade honom, vilket fick honom att himla på ögonen, vilket fick ett litet leende att frammanas på hennes läppar.

 "Borde inte ni alla vara i skolan förresten?" frågade hon dem tre, och dem kollade på varandra. "Jag menar, det är ju faktiskt måndag" sa hon och Johan skakade på huvudet. "Det är faktiskt bara söndag, dummer.." sa han och log lite löst. "Åh." sa hon och rynkade på pannan. "Makes no sence" sa hon sedan och killarna började skratta, och hon slog uppgivet ut med armarna, besviken över att hon inte ens kunde hålla koll på dagarna. Hon var även väldigt säker på att hon egentligen inte fick resa sig ur sängen, som hon gjort när hon börjat kyssa Justin, och hon satte sig ner, och beklagade sig lite. Hennes bandagerade arm värkte, och hon hade även massvis med blåmärken, som hon inte känt av förrens nu. Hon antog att hon haft så mycket annat att tänka på.

  Hon la sig ner, och killarna var tvungna att ställa sig upp för att hon skulle få plats. Hon log tacksamt, och tankarna riktades genast mot Jolena. Hon stängde ögonen för att kunna koncentrera sig bättre, och minnen utav hon och Jolena började flasha framför hennes ögon.

  "Jolena?" frågade jag aningen nervös. Nervös inför vad som väntade mig innanför dörren. Jag lutade handen löst mot den,och den gled upp. Innanför dörren fanns bara ett mörk rum, och jag suckade besviket. Det var min födelsedag, och min bästa vän var inte ens härför att gratulera mig. Jag kollade mig omkring, och letade efter ljusknappen, som jag av någon alltid lyckas glömma bort var den är, trots att det är mitt egna vardagsrum.

  Jag hittade den, och ljuset slogs på, och bilden jag möttes av, var inte den jag väntat mig. Vid trappan upp till övervåningen - ja, vi bodde i hus på den tiden - hängde det en banderoll med texten Grattis Cassie! Äntligen 6 år!! jag skrattade, och sprang fram till pappa, mamma, och Jolena som stod under banderollen, och jag log vid tanken på att det alltid skulle vara så här. Vi skulle alla alltid vara tillsammans. För evigt. Jag skrattade mitt flickaktiga skratt, och pappa räckte fram ett paket till mig. "Öppna det" upmanade han och jag kollade ner på det stora paketet.

  "Vem är det ifrån?" frågade jag och pappa lo på det viset bara han kunde le, "Oss allihopa" sa han, och jag älskade att han nästan räknade in Jolena i familjen, och jag kunde se på henne att hon älskade det också. Jag log stort och slet av det rosa papperet med små kaniner på. Jag har alltid älskat kaniner. Jag drog upp den gigantiska boken. Det var en dagbok. En gigantisk en. Säkert en kvadrat meter stor. Jag log så stort jag kunde, och kramade om alla mina käraste.

  Mamma drog ena handen genom mitt hår, och jag log av lycka. Alla jag kände sa alltid att jag ska vara en unge så länge jag kan, och det tänker jag vara också. För alltid..

  Hon log åt det vackra minnet. Det var hennes sista födelsedag innan hennes pappa gått bort. Tiden då bara Jolena funnits där för att trösta henne, då hennes mamma inte pratade, med någon, och var inne i sin bubbla hela tiden. Inte lämnade huset eller någonting, så Cassies mormor fick komma med mat till henne. 

Inte så jätte långt, men hoppas

det duger!! Måste rusa nu, men

kommer ett till kapitel imrogn!!

Kan inte fatta att det är fredag

imorgon, tiden går så himla

snabbt!!