Kommentera mera!! Mycket roligare att skriva om man får kommentarer, och om jag tycker det är roligare att skriva, skriver jag snabbare,och ni får mer/längre kapitel!! Så kommentera och säg vad ni tycker!! Får bara enstaka kommentarer ibland, och då tkr jag det är otroligt kul att skriva om man vet att ngn läser.. Och trots att statistiken ligger i topp nu, så får jag inga kommentarer, och då undrar man.. Läser någon ens?? Även om jag har den här bloggen mest för att jag älskar att skriva, och bara vill få ut mina känslor, och tankar och dela dem med världen, och jag vet att jag inte bloggat särskilt länge.. Och jag vet även att det är svårt, och tar lång tid om man har en novellblogg, som inte har klika många inlägg om dagen som en vanlig om ngns livv till exempel. Och särskilt svårtm är det om den handlar om Justin Bieber, det finns ju hur många sådana bloggar som helst där ute!! Läser en liten del, och dem jag läser skriver otroligt bra!! Svårt att mäta sig med dom!! Om du tog dig tid att ens läsa det här inlägget vill jag säga tack, då tu faktiskt tog dig tid, och jag egentligen bara ville säga att jag blir glad om ni kommenterar mycket.. Tack.

Och längre bak stod Caitlin och grät. För även hon hade någonting att berätta. Men det var varken om Cassie, hon själv, eller någon annan i rummet. Utan det var om Jolena.

*

  Fem minuter hade snabbt passerat, och Justin hade hunnit berätta för Caitlin och Johan om Rick. Dem hade sagt enstaka ord, som herregud och hur kunde han? Men förutom det inte sagt så mycket annat. Caitlin tog ett djupt andetag, innan hon tog till ord. "Jag har en viktig sak jag måste berätta för er. Johan vet redan.. Och det berör mest av allt Cassie" började hon och Cassie kollade hoppfullt på henne. Hon log snett, och undrade vad som flög igenom Cassies huvud i just denna stund. "Jo.." sa hon osäkert, och tog tag i Cassies hand. Johan, som som sagt visste vad hon skulle säga, tryckte sig närmare Cassie, och höll om henne. Även Ryan och Justin kollade spänt på henne.

  Hon andades tungt ut, och tårarna var farligt nära. "Det handlar om Jolena.. Hon har tagit en överdos" sa hon, och hoppet i Cassies ögon suddades snabbt ut och ersattes av förtvivlan och ilska. "Kommer hon bli bra? Är hon vaken? Var är hon??" Sa Cassie snabbt, och försökte genast kliva upp ur sängen, men Johan tryckte ner henne igen. Caitlin skakade på huvudet, och Cassie kollade förvirrat på henne. "Vad menar du? Har hon inte vaknat än? Men hon kommer bli bra igen. Det vet jag" sa Cassie, nästan som för att övertyga sig själv, och en klumpen i magen på henne växte något enormt.

  "Nej, hon kommer inte bli bra igen.." började hon, och Cassie skakade på huvudet när det gick upp för henne vad som hänt. "Hon är död" viskade Johan, och Cassie slängde sig - förvånansvärt nog - i famnen på Justin, och skrek för full hals. Justins tröja, som redan varit blöt av hennes tårar när dem kommit, skulle nu säkerligen bli ännu blötare, och Ryan beklagade sig, och gick sedan ut ur rummet, med tårfyllda ögon. Han hade ju faktiskt gått i samma klass om henne.

*

  Justin smekte Cassie över hennes rygg, och Caitlin och Johan gick ut ett slag, i alla fall tills Cassie lugnat ner sig lite. Cassie skrek som ett litet barn, och han kunde tyda ett flertal svordomar bland skrikandet. Hon tryckte sig hårt mot honom, och även han hade fått tårar i ögonen. Tanken på att en oskyldig tjej hade dött, på grund av dåliga kontakter, och ren otur, var förkrossande, och han kunde inte ens tänka sig hur jobbigt det här måste vara för Cassie, som känt henne hela sitt liv, och inte minst Jolenas föräldrar, som måste vara helt förkrossade. 

  Cassie slutade tvärt att skrika och släppte taget om honom, för att se in i hans ögon. "Kyss mig." sa hon och kollade djupt in i hans ögon, och hans i hennes. omtumlad av hennes erbjudande, eller snarare befallning, skakade han på huvudet. Det enda han såg i hennes ögon var någon som var förkrossad, och desperat. Desperat efter att ha något annat att rikta sina tankar på, om så bara för några sekunder. Men långt bakom det.. Fanns den tjejen han var kär i. Hemligt kär i. "Nej. Du är inte dig själv. Du vill bara.." sa han bestämt, men avbröts av att Cassie tryckte sina läppar hårt mot hans. Hon höll kvar dem där, men efter ett tag slappnade hon av, och började kyssa honom, på riktigt.

  Han började kyssa henne tillbaka. Hon särade på läpparna, och hans tunga gled in i hennes mun. Hon slängde armarna runt hans hals, och trots att han visste att det var fel, och att det här säkert inte var vad hon egentligen ville, så kunde han inte undgå att lägga sina armar runt hennes midja, och pressa henne närmare sig. 

  Någon harklade sig bakom dem, och dem slutade genast kyssa varandra. Justin försökte ta bort sin hand från hennes midja när han såg vem det var, Ryan, men hon höll den i ett järngrepp och Justin såg att hon fortfarande grät. "Jag ser att sorgs arbetet går framåt" sa han och log snett, innan han dunsade ner i sjukhus sängen. Justin, som fortfarande var förvirrad efter kyssen, blev nu ännu mer förvirrad. Varför brydde han sig inte? Sedan kom han på att Jolena.. Dött.. Och kom på att dem faktiskt gått i samma klass Jolena och Ryan, och han satte sig bredvid Ryan i sängen, då Cassie äntligen släppt hans hand, inte för att han hade något emot det, men det var lite fel tillfälle. Och det skulle nog inte ens hända igen.

 *

Hon bet sig i läppen, som fortfarande hade Justins smak på sig. Hon hade inte tänkt på Jolena på ett tag nu, och det var riktigt skönt, och det kändes fortfarande lite som en dröm allting, som om hon snart skulle vakna upp i Ricardos lägenhet med Jolena bredvid sig, båda bakfulla efter ännu en natt festandes. Men hon visste att det aldrig skulle kunna hända igen. Hon skulle aldrig vakna upp brevid sin barndomsvän igen. För hon var död. 

  Men hon hade faktiskt inte kysst Justin för att få bort dem hemska tankarna, okej, det var en del av det, men hon hade faktiskt känslor för honom, även om hon nog aldrig skulle erkänna det. Okej, han hade kysst tillbaka. Men hon var säker på att det bara var av medlidande. Och hon hade faktiskt typ tvingat honom till det också. Skuldkänslorna blossade upp inom henne, både av att tvång kysst Justin, och av att hon ägnat sig åt så fåniga grejer när hon egentligen borde sörja för sin vän. Sin underbara vän, som bara gått vilse på vägen.

"Har du ont?" frågade en av läkarna smått stressat, och när hon skakade på huvudet gick den doktorn ut ur rummet, men det fanns fortfarande en doktor kvar - eller det var nog en sjuksköterska, men det är ju nästan samma sak så.. - som skulle hålla koll på henne, om hon fick ont till exempel.

*

”Hur är det med dig?” frågade Justin och kollade på henne. ”Det är inte så farligt faktiskt” log hon och Ryan dök upp vid hennes andra sida. ”Är det säkert?” frågade Ryan och kollade även han på henne, och hon nickade glatt. ”Japp, jag hoppas jag får komma hem snart” svarade hon och log glatt, men aningen osäkert. Hon visste ju fortfarande inte om Rick hade fångats än, eller om han ens skulle få något straff.
 

  Hon suckade och kollade ner på sina händer, eller hand var det snarare, då den andra var inbunden i gips, då även den hade brutits. ”Var är Rick?” frågade hon och kollade på dem. Dem kollade på varandra och nickade lätt. Antagligen var det inte meningen att hon skulle se, men det gjorde hon. ”Han kom hit, till det här rummet förut, han tänkte injektera råttgift i dig, ja, jag vet, skit läskigt. Men din mamma hoppade på honom, vilket gjorde att han inte hann göra något innan vakterna kom och förde bort honom. Jag vet inte var han är nu, men jag antar att han sitter i häktet. Han misshandlade dig ju faktiskt. Men som tur var, så var det ju bara en gång, och han kommer inte kunna göra det igen.” sa han lugnt.
 

  Hon kollade skamset bort och en liten tår rann nerför hennes kind. ”Har det hänt förut?!” frågade Ryan chockat och höll om hennes hand. Hon nickade sakta, och ännu en tår rann nerför hennes kind. ”Fast det har inte varit så allvarligt förut. Och det har hänt ända sedan han gifte sig med mamma när jag var i 12 års åldern.” sa hon lågt, och Ryan gick för att stänga dörren. Justin skakade bara på huvudet. ”Jag kan inte tro det, har du berättat för någon annan?” frågade han, och hon skakade återigen på huvudet. ”Inte ens Johan, och han och jag har varit kompisar skitlänge nu.” sa hon och Justin och Ryan kollade chockat på varandra, antagligen förvånade över att hon ens berättade det för dem. ”Så varför berättade du det för oss?” frågade Justin som för att understryka det hon nyss tänkt.

”Jag vet inte, kändes bara som något jag måste få ur mig, jag har gått och hållit inne det så länge nu, och jag orkade helt enkelt inte med det längre.” sa Cassie och ryckte på axlarna. Dem båda nickade, och förstod precis vad hon menade, trots att dem själva aldrig hade haft några hemligheter för varandra.. Tills nu, för båda har uppenbarligen planer på att vara mer än kompisar med Cassie. Enda skillnaden var att Ryan visste att det var kört för honom, medan Justin fortfarande hade en chans, även om den var ganska liten, verkade det på något konstigt sätt även ganska lovande just nu, då det hon trots allt sagt först var Justin.

*

  Justin log sorgset och smekte henne över kinden. Hon la sin hand över hans, en gest, som enligt honom var romantiskt, men enligt Cassie bara rent vänskaplig. Han log mjukt, och Ryan harklade sig. ”Så han slår dig bara?? Hur ofta?” frågade Ryan. Cassie bet sig i läppen. ”Vad?” frågade Ryan, och Justin tog först nu bort sin hand från hennes kind, och han hade känt hur hennes käkmuskler verkligen spänt sig. Som om det var något som verkligen ville komma ur henne, bort från hennes samvete, men som om hon skämdes för mycket för att säga det.
 

  ”Han slår dig inte bara eller hur?” frågade Ryan som tydligen hade listat ut gåtan. Cassie nickade, och började gråta hysteriskt. Så nu var det bara han som stod där och inte fattade ett skvatt. ”Vad menar du?” frågade han, och Ryan himlade med ögonen, så att inte Cassie kunde se förstås.
 

  ”Han.. Han..” började Cassie, men avbröts snabbt av Ryan. ”Han.. Hm.. Utnyttjade henne” sa han och Justin stod som förstelnad medan Cassie grät på i sjukhussängen. ”Sexuellt?” frågade han lågt, och Cassie nickade. Han kramade om henne, och hon grät ut i hans famn. Herre jävlar alltså. Hur fan kan någon utsätta någon för något sådant?? Och så länge också! Det är ju flera år!! Fan alltså. Nu fattade han allt. Drogerna och allt. Nu fattade även han att hon bara försökt komma bort från verkligheten, som definitivt inte varit rättvis mot henne.
 

  Hon fortsatte att gråta, och hans T-shirt var numera blöt. Hon hade slängt armarna om honom, och han smekte henne på Ryggen, likaså gjorde Ryan. Alltså det där med smekandet. Inte det att han kastat sig i hans famn sådär. Det skulle bara ha varit konstigt. Återigen var det han som tröstade henne. Och nu när han visste anledningen, var det helt otroligt att hon ens kunnat hålla det inom sig så länge. Helt. Jävla. Otroligt.
 

  ”Vad har hänt här?” hördes en röst från dörren, och alla kollade genast dit, och fick se Johan och Caitlin stå där. ”Cassie!!” utbrast sedan Johan när han såg att hon vaknat. ”Jag har varit så orolig för dig!” sa han, och hon bokstavligt talat slängde sig i hans famn, vilket lämnade Justin där, endast med en blöt tröja.
 

*

Och längre bak stod Caitlin och grät. För även hon hade någonting att berätta. Men det var varken om Cassie, hon själv, eller någon annan i rummet. Utan det var om Jolena.

Har valt att hoppa över
en rad när det är nytt

stycke nu.. Blir det

bättre eller ska jag

ha det som det var förut`?

Och * betyder att man byter

person.. typ.. haha..

Aja, kommentera!

  Ryan kom in i rummet anfådd och sa genast "Jag hittade henne ingenstans" sedan tystnade han. Han måste ha fått syn på den uppslagna dörren,  Carina som satt och bölade, och Justins chockade ansiktsuttryck."Vad fan har hänt här då?" frågade han, omedveten om allt det drama som nyss ägt rum.

  Efter att ha förklarat hela historien till Ryan, och efter en hel del tröstande av Carina, då hon skrikit rakt ut varje gång hana använt orden Rick, och slå. Justin haade nu fått en sprängande huvudvärk, och höll precis på att somna i stlen där han satt sig, då läkarna kom tillbaka med provresultaten för vätskan i sprutan.

  "Vad var det för något?" frågade han och kollade intensivt på läkaren med papperet i handen. "Det verkar vara väldigt, väldigt starkt råttgift. Det skulle inte ha dödat henne, men med den höga dosen skulle ha utsatt henne för otrolig smärta, och hon skulle sedan ha fått svåra hjärtproblem" sa läkaren, och för en gångs skull höll Carina klaffen, och slutade gråta, och han hoppades innerligt att det var för att hon insett hur hemsk Rick - som han fått reda på att hennes styvpappa heter - faktiskt var, och att hon nu slutat älska honom. 

  Men ack så fel han hade, för i samma stund, satt Carina och tänkte på att han faktiskt inte ville att Cassie skulle dö, han ville bara ta ut sin ilska lite för stunden. Inget mer med det. Och det hade ju faktiskt bara hänt en enda gång. Och Rick skulle nog inte få så långt fängelsestraff, och sedan när han kom ut, kunde dem tre leva som den lyckliga familj dem var ända tills Cassie flyttade ut. Ja. Så skulle det gå till. Det var ingen idé att förstora upp hela den här grejen med misshandeln. För det hade ju som sagt faktiskt bara hänt en gång.

  Hon reste sig upp och gick upp till son dotter som låg där helt stilla i sin säng. Hon la en hårslinga bakom hennes öra, och pussade henne ömt på hennes panna. En gång. En gång. Tänkte hon gång på gång. En av hennes tårar landade på Cassie, och,hon kanske såg i syne, vilket verkade högst troligt, då hon på sista tiden känd sig väldigt off, men hon tyckte sig se att Cassie ryckte till lite. 

  Hon kände hur någon knuffade bort henne och hur någon sedan skrek "Hon vaknar upp!!" en till doktor kom in i rummet, och dem ställde sig runt Cassie. Hon öppnade sakta sina ögon, och mumlade sedan fram något ohörbart. "Va?" sa en doktor och Cassie harklade sig. "Justin" sade hon sedan lågt och skrovligt. En tårar vällde upp i Carinas ögon. Så det var han hon tänkte på det första hon gjorde? Hon vände snabbt på klacken och gick ut ur sjukhusrummet, med Ryan och doktorerna ropandes efter henne. Hon orkade inte bry sig längre. Om Cassie inte brydde sig om henne, skulle inte hon bry sig om Cassie heller! 

  Hon kollade på Justin, som nu var den som stod närmast henne, och log. Han hade varit där när hon vaknat. Det hon verkligen behövde nu var en riktigt bra kompis. Och då Johan inte var där för tillfället. Var Justin det första som ploppade upp i huvudet. Att hennes mamma störtat ut brydde hon sig inte så mycket om. Hon skulle ändå komma tillbaka snart. Rick skulle hamna i fängelse, kunde hon och hennes mamma äntligen börja leva som normalt igen. Hennes mamma skulle kunna sluta på hennes jobb och kunna vara hemma mer med henne. Hon log igen. Allt skulle bli som innan hon och Rick gifte sig. Hon skulle inte längre behöva leva i skräck varje gång hon kom hem. 

  "Har du ont?" frågade en av läkarna smått stressat, och när hon skakade på huvudet gick den doktorn ut ur rummet, men det fanns fortfarande en doktor kvar - eller det var nog en sjuksköterska, men det är ju nästan samma sak så.. - som skulle hålla koll på henne, om hon fick ont till exempel.

Verkar som om alla

tror olika här nu ju!!

hehe, vad tror ni kommer

hända?? kommentera!!

  "Man får alltid vara med när dem tar prov. Jag tror inte det är en doktor där inne" sa hon hysteriskt med gråten i halsen, och Justin gjorde genast tecken åt henne att backa undan, och han tog ett stort språng innan han tryckte med hela sin kroppsvikt mot dörren, och den flög upp. Båda drog efter andan på grund av vad som döljde sig bakom dörren...

  Dörren flög upp, och där inne stod Cassies styvpappa. Han andades lättat ut, och undrade genast varför Carina plötsligt verkade vara mer uppstressad än innan. Han undrade varför, då dem trots allt var gifta, men varför i hela världen hade han klätt ut sig till doktor för?? Han hann inte fundera särskilt länge innan Carina bokstavligt taget slängde sig över halsen på honom - i vad han först trodde var en romantisk gest, men när hon sedan började slå honom, och pressa ner honom mot marken, ändrades hans tankegångar till det sämre.

  "Vad håller du på med??" skrek han hysteriskt och försökte tvinga bort henne från mannen. "Släpp mig för fan!! Det var han som gjorde det!!" skrek hon åt honom och han stelnade till. Varför? "Vafan, hör du dåligt eller?! Släpp mig!!" skrek hon och krånglade ur sig ur hans grepp, innan hon återigen kastade sig på mannen, som såg otroligt chockad ut över hennes angrepp. Hon slog honom gång på gång, och trots att han såg otroligt stark ut, så gjorde han inget motstånd. Och han tänkte för vad som kändes som tusende gången, varför? 

  Han kastade en hastisk blick upp mot Cassie, och såg att det låg en spruta med en slags gulaktig vätska i. Hade hennes styvfar haft med sig den?? Vad var det för något?? Innan han hade hunnit räkna ut det, kom ett par doktorer, och vakter - då någon måste ha sett vad som hände och hämtat dem - och grabbade tag i Carina och mannen. En doktor tog upp sprutan och luktade på den. Han ryggade instinktivt bakåt av lukten, som han antog var ganska stark och motbjudande. "Vad är det för något i den??" frågade en kvinnlig läkare, som förövrigt var ganska snygg, och nickade mot sprutan. 

  "Jag vet inte, men det luktar riktigt starkt" sa han och luktade igen, innan han räckte sprutan mot kvinnan. Hon ryckte på axlarna.

/ / l y s s n a  o m  d u  v i l l , i n g e t  m å s t e / /

  Justin satte sig ner på en stol, och vilade huvudet i händerna, och en dikt han hört av sin mormor en gång flög genom huvudet på honom.

  Han blundade och log ett litet leende när han tänkte på hans mormor, och morfar. Personer som alltid varit där för honom. Personer han litade på. Personer som han visste aldrig skulle skada honom. Tänk om det även var så Cassie känt? När någon man litar på, någon man tror man känner, inte visar sig vara den man tror, att Carina, som trott att hon hittat den perfekta mannen, inser att allt var en bluff, att han egentligen är ett monster på insidan, och bara en ängel på utsidan? Är det möjligt att människor, aldrig är, som man tror dem är? Är det möjligt, att dem man tror man känner, folk man känt hela sitt liv, egentligen bara är bluff? En fasad, dem har satt upp för att dölja sitt hemska inre. En beklädnad dem har, på alla dagar utom deras värsta dagar? Dagarna då insidan vill ut, och dem skyller på någon annan, i synnerhet en helt oskyldig människa, för hur dem är, och att dem är anledningen. En tår rann nerför hans kind, då han återigen tänkte på att dem man trott man kände, sviker en, lämnar en förkrossad, och bördan, att inte kunna berätta för någon, att behöva bära det på sina axlar, dag ut och dag in.. Att aldrig kunna älska någon på riktigt igen.

  Han suckade och öppnade ögonen igen. Hans synfält hade förändrats helt. Det var inte längre kaotiskt i det trånga rummet. Carina satt och grät och hulkade i ena hörnet. Doktorerna hade försvunnit med sprutan, och vakterna hade fört bort hennes styvfar.

  "Tycker du jag är dum i huvudet?" frågade Carina plötsligt och han hoppade till lite. "Varför skulle jag göra det?" sa han och gick fram och satte sig brevid henne. "Jag älskar honom fortfarande" sa hon, och han förstod genast vem hon syftade på. "Trots vad han gjort mot Cassie, så gör jag fortfarande det, och det är ett faktum jag inte kan ignorera." snyftade hon fram och han fick spänna käkarna för att inte skälla ut henne. Hur fan kan hon fortfarande älska honom?! Han trodde att Cassie varit det viktigaste för henne. Men trots att han gjort henne illa, älskade hon honom fortfarande?? Logiken fanns inte där, och han undrade, trots att han sagt att han inte tyckt det, om hon var helt dum i huvudet. Galen. Sinnessjuk.

  Han reste sig upp från där han satt på golvet brevid den halvgalna kvinnan som kallade sig själv för mamma till Cassie, trots att han börjat tvivla på hennes känslor för sin dotter, kunde han inte ignorera att hon faktiskt var mamma till henne. Vilket jävla helvete Cassie måste ha växt upp i. Ja, efter hennes pappa dog i alla fall. Hela staden visste att det var då hennes mamma gått in i depression, och alla tyckte väl att det var otroligt skönt att hon hittat sin man efter alla år av depression, men han visste bättre. Nu visste han bättre än att tycka synd om kvinnan. Det var hon som satt Cassie i sjukhussängen som hon nu låg och sov i. Eller ja, man kanske ska kalla det lätt koma, då hon låg där hela tiden, och inte vaknat upp ännu.

  Ryan kom in i rummet anfådd och sa genast "Jag hittade henne ingenstans" sedan tystnade han. Han måste ha fått syn på den uppslagna dörren,  Carina som satt och bölade, och Justins chockade ansiktsuttryck. "Vad fan har hänt här då?" frågade han, omedveten om allt det drama som nyss ägt rum.

Vad tycks?? Hehe, kommer

Cassie vakna upp?? Och vad

kommer Carina att göra nu??

Kommentera vad du tror!!

Okej, kommer tyvärr ingen del idag, har abra hunnit skriva en liten del, och det är knappt någon idé att publicera den, så ni får hela delen imorgon istället... Tyvärr, ska dra nu, men ses imorgon hoppas jag!!

Jo, kommer nog ingen del idag, då jag varit på ett sak med hela min idrottsförening, där man blandade lagen, med typ en person från varje lag.. Och en kille som var i mitt lag (och som e skitsnygg) råkade typ dricka ur min vattenflaska?? HAha, random?? Men aja, nu ska jag iväg till ett par kompisar och ha sleepover sådär sistanatten man kan ha sovmorgon på ^^ Höhö, kommer typ sova bort hela dagen ändå så... Aja, kanske hinner skriva en kortkort del, men får se ;)

Hon gick snabbt bort till fontänen, och satte sig vid den. Hon lät sig omsvepas av ljudet av det porlande vattnet. Det var lugnande, och hon sveptes in i harmonin i luften. Ända tills Johan satte sig ner brevid henne med ett brak, då han hade sattsig på en gammal cola burk som skrynklats ihop utav hans blick. "Hur är det mamma??" frågade hon, och hon lade ner huvudet i händerna. "Jag vet inte, allt är bara så himla tungt just nu.." sa hon dystert, men det Johan inte visste, var att det inte bara hanldlade om Cassie och Jolena...

  Justin småsprang mot hissen med Ryan vid sin sida. Han visste inte vad som hänt Cassie, men vad han hade förstått av samtalet var att det inte såg bra ut. Dem var i alla fall säkra på att hon skulle överleva, men då hon inte vaknat än, kunde han inte undgå att oroa sig för henne. Dem kom in i hissen och Ryan tryckte snabbt på våning tre.

  Hissen plingade till, och en röst sa att dem nu kommit till våning tre. Dem sprang snabbt dit kvinnan, som tyfligen hette Caitlin, hade sagt åt dematt gå. Dem kom fram till ett rum, där dem kunde se Cassies mamma, eller det såg ut som det i alla fall, då hon var väldigt lik Cassie, och dem gick in i rummet. Hennes mamma kollade förvånat upp på dem, men förstod sedan vilka dem var, då Justins keps åkte av i farten. "Ni måste vara Justin och Ryan" sa hon och hälsade på dem. Dem nickade, och hon fortsatte. "Jag ska lämna er ifred ett tag, jag måste ändå få lite frisk luft" sa hon och lämnade rummet. Ryan kollade efter henne, och sa sedan att han kanske borde kolla till henne.

  Justin nickade, och även Ryan lämnade rummet. Han tog tag i Cassies hand, och en tår rann nerför hennes kind. Det var förkrossande att se henne såhär. Tårarna fortsatte att rinna nerför hans kind, och han kollade genom sina glansiga ögon på tjejen, som han nu insett att han faktiskt hade känslor för. Trots att han mycket väl visste att hon inte kände likadant. 

  "Lämna mig inte" viskade han, och kollade hoppfullt på henne. Precis som om hon i det ögonblicket skulle öppna ögonen som i en romantisk klyscha, där slutet alltid var lyckligt. Han kollade utm över rummet, och undrade vad det var som fått det häratt hända just henne. Han tog ett djupt andetag. Han log lätt. Hon hade alltid kunnat få honom att le, även när dem gått i samma klass. Det var alltid hon som kom fram till honom när han var ledsen, och han kollade ner på hennes kropp, som för bara en dag sedan hade varit så perfekt, men nu var flera ben brutna, och hon såg nästan ut som en zombie med alla bandage.

  Han höll fortfarande i hennes hand när dörren öppnades, och en doktor kom in. "Jag måste tyvärr be dig att gå ut ett tag" sa dokton och han rös av hans röst, då han så väl kände igen den. Han måste ha haft han som doktor någon gång.

  Han gick ut ur rummet, och satte sig på en stol utanför. "Varför sitter du här ute??" frågade en röst, och han kollade upp och såg hennes mamma, Carina. "En doktor sa åt mig att gå ut, han skulle typ ta ett prov eller något tror jag" sa han och drog en hand genom håret. Carinas ögon blev genast snäppet större, och hon grabbade genast tag i dörren intill sjukhusrummet, bara för att upptäcka att det var låst. Hon började genast banka och skrika på dörren. "Vad är det??" frågade han genast och ställde sig hastigt upp. 

  "Man får alltid vara med när dem tar prov. Jag tror inte det är en doktor där inne" sa hon hysteriskt med gråten i halsen, och Justin gjorde genast tecken åt henne att backa undan, och han tog ett stort språng innan han tryckte med hela sin kroppsvikt mot dörren, och den flög upp. Båda drog efter andan på grund av vad som döljde sig bakom dörren...

Ojojoj!! Vad tror ni

händer?? Och vem är

det som är inne i rummet?

Höhö, ganska kort, men tyckte

ni borde få en till idag...

KOMMENTERA!!