Blir (tyvärr) ingen idag. Har varit borta största delen av dage, och sedan när jag hade skrivit kanske halva laggade hela datorn upp, så allt raderades, och orkar inte börja om nu tyvärr ''/ Kommentera på 61 sålänge!! Har startat en tredje blogg också, som heter inspo daily. Kolla in!! Där postar jag mest bilder och citat. Glöm inte att KOMMENTERA!! Nästa kapitel kommer imorogn då istället ;) KANSKE hinner skriva ett kort, men då kommer det nog upp runt halv elva tiden tror jag ^^

Jag är med i en veckans blogg, här är länken till inlägget: http://evvesliv.blogg.se/2012/may/veckans-blogg-v21.html?_tmp=1e783397543fa05f92791e3a5e9774b33f75a8bb

Någon gång får man ju testa sin lycka (trots att jag aldrig vinner.. Inte en på julklappsspelet -.-')

  Han glömde bort att han inte var ensam, tills Kenny försiktigt buffade till honom på armen, och han kollade upp. Tiden hade snabbt tickat förbi, och ännu en arbetsdag var förbi. Han log smått generad, och reste sig upp, och började sedan gå mot bilen som ksulle köra honom hem. hem. ett ord som kändes så malplacerat, när hans hem inte ens var i samma land som honom. För var Cassie än var, så var det där hans hem var. Inte här helt enkelt.

*

  Hon gick längs med den stekande gatan med Andrés vid sin sida. Det var helt otroligt hur fort dem hade lärt känna varandra, då det bara gått en ynka vecka. Dem skrattade åt ett skyltfönster där det stod ett par modeller som poserade tafatt.

  Det enda hon hört av Johan, var ett meddelande till hennes telefonsvarare, där han gråtande sagt att hans föräldrar skulle skilja sig, på grund av att Caitlin varit otrogen. Med Tony. Från deras klass. Tydligen hade det funnits andra också, men han hade inte vågat fråga vilka dem var.

  Men hon hade inte ringt tillbaka. Han had einte ens kommit till rättegången, och på begravningen hade han knappt sagt ett ord, bara någon fråga om Caitlin, sedan ingen mer. Precis som om han ändrat personlighet helt. Från att ha varit hennes bästa vän till att vara en främling.

  hon suckade, och dem hade nu kommit fram till hennes port. Dem pussad evarandra på båda kinderna, sedan knappad ehon in portkoden och gick in. Hon sprang snabbt uppför dem branta trapporna, och låste upp sin ytterdörr. Posten låg frmaför hennes fötter, och hon skymtade ett vykort. Hon log, och tog upp det, och lämnade resten bakom sig när hon gick och satte sig i sin säng.

Hey Älskling. Jag mår bra, allting glider på som vanligt, men det går segt utan dig! Saknar dig något så enormt, och önskar att du var här brevid mig. Men både Christian, Caitlin och Sofia har hjälpt mig. Försöker komma ihåg hur det känns att hålla dig i mina armar, men det blir svårare för var dag. Nöjer mig med gamla bilder på oss som paparazzis tagit. Skickade med ett, hehe, du ser uttråkad ut på det fotot. Hoppas det inte är så jag får dig att känna hela tiden!!

Puss, Justin.

  Hon frös till is. Sofia?? Var han med Sofia?? Hon grabbade tag i sin mobil, och slog in hans nummer. Hon måste få höra hans röst. Men innan hon tryckte på grön lur, gick hon tillbaka till dörren, och plockade upp fotot, som måste ha varit det han skickat med. Det var ett kort från basketmatchen. Inte undra på att hon såg uttråkad ut.

  "Cassie?!" Justins röst lät lättad när han svarade i telefonen, och hon hoppades att hon inte stört honom alltför mycket. "Justin" svarade hon, och hon kunde se framför sig hur han log.

  "Hur är det?" frågade hon, och hon hörde hur han tog ett djupt andetag. "Jo det är bra. Ensamt" "Samma här. Men vad håller du på med då? Är du i studion? Stör jag?" babblade hon på, men avbröts av Justins lugna stämma.

  "Jag ska på radio Disney om en kvart ungefär" sa han, och hon bet sig i läppen. "Förlåt, jag borde inte störa" "Nej, det är okej, jag är bara glad att få höra din röst igen." "Justin, det var igår vi pratade senast" svarade hon allvarligt, och Justin skrattade i andra änden.

  "Länge nog ändå" svarade han sedan. Hon log, och kollade runt i lägenheten. Var det verkligen värt det att vara borta från Justin? "Jag saknar dig" viskade hon, och Justin suckade i andra änden. "Jag vet. Tro mig. JAg saknar dig så otroligt mycket" sa han, och hon hörde hur någon pratade i bakgrunden.

  "Vem är det som är där?" frågade hon nyfiket, hon det tog ett tag innan han svarade. "Sofia" svarade han sedan, och hon svalde hårt. "Jaha." svarade hon sedan, och stämningen sjön direkt. "Jag tänker gå ut med det vet du" sa han efter en stunds tystnad, och förvirrade henne därmed rejält.

  "Va?" frågade hon, och hon hörde hur Justin suckade roat, och sa sedan "Med oss du vet" sa han, och hon log. Lättad att han ville göra det. Och att han tog upp det när Sofia var i rummet. "Hoppas det är okej med dig." "Det är mer än okej. Tro mig" svarade hon, och samtalet avslutades kort därefter.

Tadaa!! Tänker skriva kapitlen

med en veckas mellanrum ungefär,

alltså i novellen då och inte i verkligheten,

förutom nästa kapitel, som kommer vara precis

efter samtalet ^^ hehe.. Sedan får ni se vad

som händer!! *skrattar ondskefullt*

Kommeeeenteeeeraaaa!!  

Joo, skriver på ett inlägg på andra bloggen nu, och sedan tänkte jag gå ut och ta en promenad (mest för att gör mamma glad), och sedan ska jag göra middag, och sedan äta (såklart) och efter det kanjag skriva ett inlägg. Key?? Hehe, suttit och läst Twilight (på engenlska) hela dagen. Lånade den igår, och har redan läst ut den.. Hehe, och mamma säger att jag inte gör ngt vettigt. Yeah right ^^

  Hon kom snabbt fram, och låste upp dörren med den nyckeln som hon fått skickad via posten. Lägenheten luktade mexikanskt, och hon sög in doften i lungorna. Det var verkligen härligt här. Hon slängde upp väskan på sängen i den lilla ettan, och gick mot den lilla balkongen för att släppa ut hettan inne i rummet. Hon kollade ut på staden hon tänkt spendera någon månad i. Hon tog upp en vit duk och började genast måla av landskapet. Någonting hon alltid älskat att göra, måla, men som hon inet gjort sedan barnsben. Något hon även var riktigt duktig på..

*

  Han suckade och sjönk ner på pallen som sotd inne i studion. Det kändes hopplöst. Två dagar hade Cassie varit borta från honom, och han mådde redan skit. Hur skulle han kunna spela in ett helt album som för det mesta handlade om kärlek, när hans egen käraste hade åkt ifrån honom, vem vet hur länge?

  Han hörde att Scooter pratade med honom, men han brydde sig inte tillräkligt mycket för att lyssna så noga, så det enda han hörde var små mumlanden. "Skärp dig nu Justin. Hon kommer inte tillbaka!" väste hans mamma och han ryckte till.

  "Mamma, bara för att du hatar henne, så gör inte jag det. Jag älskar henne. Hon är mitt allt" sa han, och han hörde hur Scooter lämnade rummet, vilket lämnade honom kvar med Pattie, och just nu visste han inte om det var något bra eller inte.

  "Du kan omöjligtvis ha något mer än bara en kort, fånig förälskelse, ni känner ju knappt varandra!" fortsatte Pattie, och han skakade surt på huvudet. "Du är min mamma. Du borde respektera mina val, och Cassie är en utav dem!" sa han, och gick sedan snabbt ut ur rummet, men inte tillräkligt snabbt för att han skulle slippa höra hur Pattie fullständigt spårade ur, och han hörde hur hon skrek rätt ut.

  HAn rös. Han hade aldrig sett henne sådär. Och att Cassie hade fått ut monstret Pattie så länge hållit inom sig, fick honom att bita sig i kinden. Hårt. Att två personer han brydde sig mest om, kunde hysa så mycket hat mot varandra, var otroligt jobbigt, även fast hatet för det mesta bara var ensidigt.

  Han satte sig ner på en bänk utanför studion och blundade. Han föreställde sig vad som hänt efter begravningen, och rysningar for uppför hans ryggrad bara av tanken. Plötsligt irriterade det honom nåt så enormt att han inte var hennes första, men intalade sig själv, att så länge han var hennes sista, så var det okej.

  "Ey, ryck upp dig. Hon kommer tillbaka, det vet du" Han kollade upp, och fick se Kenny stå där. Han log snett och nickade. "Jag vet. Men bara tanken på att hon inte kommer göra det får mig illamående" viskade han och Kenny satte sig ner brevid honom, men vinden blåsandes runt omkring dem.

  "Det här kom till dig" sa han och räckte fram ett vykort. Det var en gata på bilden, och han log när det gick upp för honom vem det var ifrån.

 Kära Justin. Jag kom till Mexiko för kanske fem timmar sedan, och jag känner mig redan som hemma. Folket här är helt underbart, och lägenheten jag bor i må vara väldigt liten, men alla detaljer får den att lika ett litet palats. Jag har träffat en kille, Andrés.

  Han suckade när han kommit till hans namn. Han hade varit dum som trott att hon inte skulle träffa någon. Självklart. Att han trott något annat fick honom att känna sig som en idiot.

  "Läs klart det. Jag har redan läst, och jag tror jag vet var du är" skrockade Kenny och han gav honom en arg blick. Fick han inte ha något privatliv eller? Men han fortsatte ändå att läsa vykortet.

Han är bög. Och världens bästa person. Han har visat mig runt, och set är verkligen fint här. Jag har börjat måla också, det är så jag försörjer mig. Ganska roligt egentligen, att jag skickar vykort, när jag egentligen bara kunde ha smsat eller smsat och så, som jag nog också kommer göra, men jag hittade det här vykortet, och förälskade mig direkt. Vykort är något man kan spara också. Du kan väl också skicka vykort tillbaka (min adress står på baksidan) till mig? Tycker att det är så gulligt :). Hoppas att du har det lika bra som jag, och hoppas att det går bra med ditt album.

Många pussar och kramar, din Cassie.

  Han smekte med fingret över orden din Cassie, och han kände sig genast lättat vid tanken på att dem fortfarande hörde ihop, trots avståndet som skiljde på dem. Visst, Mexiko var USA's grannland, men han visste att hon inte skulle stanna där för evigt.

  Han glömde bort att han inte var ensam, tills Kenny försiktigt buffade till honom på armen, och han kollade upp. Tiden hade snabbt tickat förbi, och ännu en arbetsdag var förbi. Han log smått generad, och reste sig upp, och började sedan gå mot bilen som ksulle köra honom hem. hem. ett ord som kändes så malplacerat, när hans hem inte ens var i samma land som honom. För var Cassie än var, så var det där hans hem var. Inte här helt enkelt.

Tadaaa!! Ni fick ett

kapitel, och det hyfsat tidigt

också!! :D Yay?! MEn nu får ni

allt skärpa er med kommentarer

alltså.. Har ju nt fått ngn på ganska

länge nu ''/ Så snälla kommentera!!

Blir så grymt glad då!! Vill ha åtmindstonde

1 kommentar innan nästa kommer ut!!

Hinner nog ite med ett kapitel idag, men ska försöka iaf!! Kanske kommer inatt i så fall, då jag sticker iväg nu, men ni kan ju läsa dem tre kapilerna vi har hunnit skriva på Lovestoriees.blogg.se sålänge!! ;) Ha det bra iaf, och glöm inte att kommentera också, då kanske jag kämpar mer för att få in ännu ett kapitel ;)

Hon la sig ner i sängen med Justin över sig, och hon fick snabbt av sig sina byxor,och Justin studerade henne, och hon kunde se att han gillade det han såg, med tanke på den hårda bulan på hans byxor, som även dem snabbt åkte av. Strax efter att deras underkläder även dem åkt av trädde han in i henne, och hon kunde inte undgå njutningen, som Rick aldrig kunnat ge henne..

*

  Med Justins armar lindade runt henne räckte hon sig efter sin snart urladdade telefon och såg att klockan redan hunnit bli åtta, och hon suckade och tog sig för pannan. "Vad är det?" mumlade Justin och gosade in sig i hennes hår där dem låg brevid varandra i sängen.

  "Jag måste åka" sa hon och vände på sig. Hon kunde se smärtan i Justins ögon, men hon visste att hon måste göra det här, för sig själv. Och det visste han också. Hon pussade honom lätt på munnen, innan hon reste sig upp för att klä på sig. Han bevakade varenda rörelse hon tog, mne tillslut gick även han upp för att klä på sig. 

  "Jag följer med dig till flygplatsen. Även jag måste ju hem" sa han samtidigt som han drog på sig sina byxor, och hon log uppskattande. "Jag kommer sakna dig.." viskade hon och Justin var snabbt framme vid henne och omfamnade henne. "Jag kommer sakna dig också" svarade Justin och hon log och började vagga sakta från sida till sida.

  "Jag älskar dig" dem starka orden kom av sig självt ur hennes mun och hon grabbade tag om hans nypåtagna tröja. Hon kände hur han skrockade lågt, då hela hans bröstkorg darrade lätt. "Jag älskar dig också Cassie. Över allt annat" sa han och hon log svagt, och en enstaka tår letade sig nerför hennes kind.

  "Det kommer bli bra min ängel" sa han, och kramade om henne hårdare. Ett svagt stycke musik hördes från lägenheten ovanför, och basen dunkade hårt, och Justin började genast sjunga med.

"I'll give you all my la la ,
but don't you tell my mama,
'cause I don't need no drama, in my life,
so let's hop into your car,
take me somewhere far,
so we can do the la la la all night.

Let's break it down and talk about the lala,
even your daddy did it to your mama,
i like the lala, you like the lala,
everybody in the house loves to like the lala"

  Sjöng Justin och hon började genast fnittra hysteriskt. Låten, som handlade om vad som nyss ägt runt i hennes gamla lägenhet, fick deras heta kyssar att återupptas, om så bara för en kort stund, innan Justin snabbt drog på sig en gammal hoodie som tillhört - och fortfarande tillhör - Rick, då han inte ville gå runt i kostym resten av dagen.

*

  "Lämna mig inte" bedjade han och Cassie kollade genast bort från hans ögon. "Jag måste" sa hon, och med dem orden sagda, lämnade hon honom ståendes där på flygplatsen, med endats ett löfte att höra av sig varje dag, och utan en aning om när dem åter skulle ses igen.

  Han drog genast luvan tätare om huvudet, och gick mot sitt eget flyg, som strax skulle avgå. Han visade upp sin biljett och gick genom gaten. HAn kom in i planet, och satte sig ner i sin förstaklasstol, som han var noga med att boka.

  Han gick av planet någon timme senare, och möttes genast av Kenny och Pattie som av någon anledning var otroligt glad, och han antog att det var för att Cassie nu skulle vara borta ett bra tag - om inte för alltid..

  "Gubben, jag är så glad att se dig igen!!" Patties moderliga röst fyllde honom på djupet, och han kunde inte fatta alle dem elaka saker hon sagt om Cassie. För vanligtvis var hon en ängel.

*

  Mexiko. Det var där hon nu befann sig, och värmen slog genast emot henne. Hon log och andades in den bekymmerfria luften som låg lätt över hennes axlar. Hon drog med sig sin knallrosa väska ut på gatan, och mot gatan som den lilla lägenheten hon tänkt hyra låg benägen på. 

  Hon kom snabbt fram, och låste upp dörren med den nyckeln som hon fått skickad via posten. Lägenheten luktade mexikanskt, och hon sög in doften i lungorna. Det var verkligen härligt här. Hon slängde upp väskan på sängen i den lilla ettan, och gick mot den lilla balkongen för att släppa ut hettan inne i rummet. Hon kollade ut på staden hon tänkt spendera någon månad i. Hon tog upp en vit duk och började genast måla av landskapet. Någonting hon alltid älskat att göra, måla, men som hon inet gjort sedan barnsben. Något hon även var riktigt duktig på..

hoppas ni gillart'

Och förlåt förresten för att jag inte skrivit sen i söndags, men hände rmkt i mitt liv just nu, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt ''/ Haha, ändå skapar jag en ny blogg, men antar att jag bara vil komma bort från verkligheten lite, och med en påhittad novell, r det väldigt lätt, och det är därför jag också läser mycket på min fritid, det gör mig lugn och jagv slipper möta verkliheten. Antar attjag egentligen bara ville sägaförlåt i det här inlägget.. Haha, blev lite längre än tänkt...

  Kommentera kapitel 58 under!!