men ska jag var ärlig, så var det en väldigt liten chans att hon skulle överleva. Hon var redan otroligt svag, och att gå igenom en förlossning, det är inte lätt ska jag säga dig.

NICOLES PERSPEKTIV:

Jag såg när Pattie och Justin pratade genom den glasvägg som var in till rummet. Jag smekte min nu väldigt tjocka mage och log svagt för mig själv. Jag skulle i alla fall lämna något bra efter mig. Pressen hade fått reda på min sjukdom och graviditeten för några månader sen, då Justin varit med i Ellen show. Pressen hade gottat sig i det i flera månader, och hela tiden skrev tidningarna om det som dem kallade "den stora tragedin". Men för mig var det igen tragedi. Inte längre i alla fall. Jag hade accepterat det faktum att jag aldrig skulle bli nitton år. Varje sag hade jag skrivit i min nu ganska tummade dagbok jag fått av Justin. Jag skrev om mina känslor, och jag hade sagt till Justin att han skulle få läsa den efter min bortgång. Men Justin hade bara skakat på huvudet och sagt att jag inte skulle gå bort, och sedan gått ut ur rummet. Han hade fortfarande hopp kvar om att jag skulle överleva förlossningen. Men med tanke på hur svag jag kände mig, skulle jag knappt orka hänga upp tvätt... Jag hade även klistrat in massa bilder, som jag sedan skrivit text under..

Jag log varje gång jag såg dem. Jag älskade verkligne honom. Justin alltså. Han hade berättat att han kommit på ett jättebra namn. Nicoline. Jag hade lett stort och kramat om honom, länge. Jag önskade bara att jag på något vis kunde visa honom hur mycket jag älskade honom. Men jag kunde inte ens göra det med honom längre, efetrsom jag var alldeles för svag. Och dessutom hade vi inte ens gjort det mer än fem gånger. Jag önskar även att han kommer gå vidare efter att jag dött. Att han hittar någon annan. 

___________________________________________________________________________________________________

Förlåt för kort, men måste VERKLIGEN dra nuuu.. Kommentera!!!!

 Men jag hade aldrig trott att hon inte skulle finnas till mer. Jag gick bort till min gitarr och drog några ackord, och bildade en ny melodi.. Dem tror att jag har allt, men utan dig har jag ingenting...

JUSTINS PERSPEKTIV:

6½ MÅNAD SENARE:

Jag satt brevid henne på sujkhussängen. Hon var blek i ansiktet och magen var stort som ett berg. Vi hade fått reda på att det var en tjej. Nicoles cancer hade blivit värre och jag hade hela tiden en klump i magen då jag inte var med henne. Precis som om hon skulle bli bättre om jag satt på sängkanten hela tiden. Jag hade ställt in tre konserter för att kunna vara med Nicole, trots att hon sagt att jag inte borde svika mina fans. Men jag tror jag sviker dem mer om jag bryter ihop mitt under konserten. Vilket jag troligtvis skulle göra.. 

  Det började knacka på dörren in till sjukhusrummet.

-Kom in!! Skrek jag och mamma kom in i rummet.

-Justin, kan jag få prata med sig?? Frågade mamma efter att hon öppnat dörren.

-Visst, sa jag och log ursäktande mot Nicole. Jag följde efter mamma ut i korridoren, där läkare vilt sprang fram och tillbaka med journaler i händerna.

-Hur mår du egentligen Justin?? Frågade hon och la ena handen på min axel.

-Ska, jag vara ärlig, så mår jag skit. Sa jag och kollade in i hennes ögon. Hon drog på munnen och kramade om mig. Hennes kram kändes beskydande och för ett ögonblick kändes det som om jag var den där lilla pojken med musikaliska talanger igen..

-Hur ska du göra med barnet sen efter ... Ja, du vet.. Jag suckade och kollade ner i marken.

-Jag tänker ta hand om det. Och Melissa har lovat att hjälpa till. Samma sak med Hannah, Ryan, Chaz, Nolan.. Började jag och rabblade upp alla namn som hade erbjudit sig att hjälpa mig med barnet. När inte Nicole hörde förstås.

-Jag vet redan vad hon ska heta. Sa jag och log snett på tanken av barnet. Mitt barn.

-Jaså?? Vad ska hon heta då?? Frågade mamma och kollade nyfiket på mig.

-Nicoline. Sa jag och log stolt åt det fyndiga namnet som likande Nicoles.

  Mamma log mjukt åt mig och kramade om mig igen..

PATTIES PERSPEKTIV:

Jag var otroligt orolig för Justin. Skulle han verkligen klara av att uppfostra ett barn?? Även om jag själv gjort det var jag inte helt säker. Jag var även orolig för mitt och Scooters förhållande, då vi börjat bråka mycket på sistonde. Jag vet att det var fånigt att bråka om småsaker, när Nicole och Justin har det så mycket värre. Jag hade blivit så glad när Justin berättat den goda nyheten. Då hade jag trott att dem skulle bli en gullig liten trio.. Men sedan när han gråtandes berättade för mig att hon har cancer, då bröt jag ihop. När inte Justin såg förstås, han hade det svårt som det var. Hon var en så vacker ung tjej. Hon skulle bilda familj. Hon hade allt. Och nu skulle hon dö. Även om Justin fortfarande hade hopp om att hon skulle överleva, men ska jag var ärlig, så var det en väldigt liten chans att hon skulle överleva. Hon var redan otroligt svag, och att gå igenom en förlossning, det är inte lätt ska jag säga dig. 

___________________________________________________________________________________________________

Såå!! Bara två veckor tills förlossning nu!!!! ;o Kommentera!!

Jag kollade ner i golvet ett tag, men kröp sedan ner under täcket och försökte somna. Men ödet tycktes ha bestämt något annat för mig,

NICOLES PERSPEKTIV:

Då mobilen började ringa. Jag gick upp tillsängen och bort till min byrå, där mobilen låg.

-Hej det är... Började jag vant men blev snabbt avbruten.

-Varför sa du inget till mig?!?! Hörde jag Justin skrika i andra änden och jag hoppade till och höll mobilen lite längre från örat. Man kunde verkligen höra att hanhade gråtit.

-Sagt vad?? Sa jag och hoppades att det handlade om något helt annat än det jag trodde det handlade om..

-Att du har .. Började han och tog ett djupt andetag.. Cancer. Viskade han sedan fram och jag drog efetr andan..

-Hur visste du?? Frågade jag sedan med en röst som darrade lite lätt..

-Ryan sa det till mig, Hannah hade tydligen råkat försäga sig..

-Men jag har inte ens berättat det för någon annan än min familj än?!? Sa jag nu lite smått panikslaget. Hur kunde hon veta??

-Jag vet inte hur hon kan veta det. Kontrade han snabbt och besvarade då min oställda fråga. Jag brast uti gråt och Justin försökte lugna ner mig.

-Jag har bestämt mig för att ta ledigt ett tag, för att kunna vara med dig..Sa han efter att min lillagråtexplosion slutat..

-Va?!? Nej, det kan du inte!! Sa jag jag kunde se honom framförmig hur han rynkade på ögonbrynen.

-Vad merar du?? Vill du inte ha mig där??

-Självklart vill jag ha dig här, men du kan inte svika dina fans för min skull!! Men det varredan förset då han hade lagt på innan jag ens hade sagt första vokalen. Varför skulle jag ha en sådan otur jämt?? Jag skrev ihop ett långt sms om att jag verkligen ville ha honom här, sedan kröp jag in under täcket igen, och straxdärpå somnade jag.. 

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag tryckte på röd lur och slängde därefter bort mobilen till nederdelen av minsäng hos mormor och morfar. JAg visste att det var barnsligt, men ända sedan jag hört nyheten, eller tragedin kanske man ska kalla det, från Ryan har jag inte känt mig som mig själv. JAg hade väl anat att den dan då vi skulle bli riktigt osams och göra slutför evigt skulle komma. Snart. Men jag hade aldrig trott att hon inte skulle finnas till mer. Jag gick bort till min gitarr och drog några ackord, och bildade en ny melodi.. Dem tror att jag har allt, men utan dig har jag ingenting...

__________________________________________________________________________________________________

Såå.. Vad tycker ni?? Novellen börjar ju dra mot sitt slut, och ni kommer (åtminstonde dem flesta (tror jag)) ÄLSKA slutet.. Kommentera

P.S Älska=hata 

-Har du berättat mamma och pappa?? Jag skakade på huvudet. Justin?? Frågade hon sedan tveksamt och jag kollade skamset ner i marken och skakade på huvudet. Precis som om det var mer skamset att jag inte berättat för honom än att jag inte berättat för mina föräldrar.

NICOLES PERSPEKTIV:

Vi brast båda ut i tårar och kramade varandra. Länge. Så länge att mamma och pappa hann komma hem och dem undrade förstås vad det var som hänt. Jag bad dem att sätta sig ner och sedan berättade jag om min cancer. Dem började genast gråta, och även dem berättade om jag berättat för Justin än. Jag skakade återigen på huvudet och då, typiskt mamma, sa hon:

-Du måste berätta det för honom.. Du måste. Sedan hade hon börjat stormgråta och kastat sig in i min famn. Jag log, samtidigt som en enstaka tår rann nerför min kind. Jag antar att mina tårar börjat ta slut efter mina många gråtattacker idag. Vissa längre än andra. Vi satt länge och pratade i köket, men när klockan närmade sig halv elva gick jag upp på mitt rum. Och där satt jag nu och skrev i min dagbok.

Kära dagbok.

Vad ska jag göra?? Hur ska jag

kunna berätta för Justin om vad

som hänt mig?? Hur ska jag kunna

berätta om cancern, och därmed

berätta att han kommer vara tvungen

att uppfostra vårat barn ensam....

Jag är förvirrad, och ledsen.

Jag kan inte fatta att jag kommer dö

om mindre än sju månader. Jag

kan inte fatta attjag bara kommer

få se mitt barn 1 ynka gång, innan

mina ögon stängs förevigt.

MEn det finns ju fortfarande en liten 

chans att jag överlever. Jag ahr nämligen

fått med mig en medicin hem, som ska 

vara bra för cancern. Och om en månad

säger dem att jag måste bli inlagd på sjukhus,

dvs om det fortsätter att bli värre.

Jag måste berätta för Justin innan dess...

Men jag kommer inte klara det. För

jag älskar Justin. Över hela mitt hjärta..

Även om våran kärlek aldrig riktigt blivit

hel efetr att han varit otrogen, så 

tror jag att det hade kunnat bli helt

bra tillslut. OCh jag hoppas verkligen

att han kommer gå vidare efter min död.

Fortsätta med musiken, och uppfostra vårat

barn, och kanske till och med hitta en ny

lycklig tjej som han kommer bli stört

förälskad i.Så kanske hon kan hjälpa

honom med barnet. Undrar hur tidningarna

kommer att ta det när vi berättar att jag är

gravid?? Och inte minst av allt när jag

dör efter förlossningen. Hur kommer Justin 

reagera?? Och inte minst av allt:

Hur f*n ska jag berätta det för 

Hannah och Lucy?? Dem kommer ju

bara få panik och sedan aldrig lämna

min sida.. Ja, dem kommer ju antagligen

göra det när jag dör.. Menmen.. 

Jag slog ihop dagboken, och precis då pep min mobil till. JAg hasade upp den ur fickan och läste med ett leende igenom det.. 

"Saknar dig så mkt!! Vi måste träffas så fort som möjligt!! Du är det bästa som någonsin varit mitt"

Jag skrev snabbt ihop ett svar:

"Saknar dig mer än det finns stjärnor på himlen!! Du är det bästa som någonsin hänt mig med!!"

Jag släppte ner mobilen i sängen och fick snabbt skuldkänslor för att jag inte berättat för Justin vad doktorn sagt till mig medans han fortfarande var i ATL...

Jag kollade ner i golvet ett tag, men kröp sedan ner under täcket och försökte somna. Men ödet tycktes ha bestämmt något annat för mig,

___________________________________________________________________________________________________

tadaaa!! haha kommentera!

Kolla även in: http://novelleromjustindb.blogg.se/

Har gjort en till novellblogg på den här webbplatsen -->http://novelleromjustindb.blogg.se

Jag hade tänkt göra så här:

  *Jag gör klart den här novellen, och den kmr komma i första hand, men kommer även börja på den nya novellen på den nya bloggen..

  *Sedan fortsätter jag bara på den nya bloggen, men låter den här vara kvar så att man kan läsa min gamla novell.

  *Så återigen... Den nya novellen, och bloggen jag kmr ha när den här är klar är: http://novelleromjustindb.blogg.se

Ha det!!! Kommentera!!! Är det bra elr nt???

-Miss Andersen. Vi har tyvärr dåliga nyheter. Jag drog in ett djupt andetag och förberedde mig för det värsta.. Men jag skulle ha behövt förbereda mig mycket mer inför det jag strax skulle få höra. Och en tår föll ner för min kind när han sagt vad det var...

JUSTINS PERSPEKTIV

Nicole kom gråtandes ut från röntgenrummet, strax efter att doktorn hade gått in i det.

-Vad är det vadhar hänt?!? Sa jag oroligt och kramade om henne.

-Barnet är okej, du behöver inte oroa dig. Sa hon lågt och snyftadetill.

"the baby's alright"  

-Barnet är det jag tänker minst på just nu!! Men om allt gick bra, varför gråter du då??

-Jag är bara så himla lättad att inget hände med barnet. Jag kramade om henne hårdare men släppte henne lite efter ett tag för att kunna kyssa henne. Jag varså lättad över att inget hänt.

NICOLES PERSPEKTIV:

Jag kundeinte berätta sanningen. Jag kunde verkligen inte. Och det var svårt att tänka logiskt med hans läppar mot mina. MEn en dag kommer han ju komma på vad det är. Förhoppningsvis går allting bra med förlossningen av barnet. Det var ju trots allt bara sju månader kvar dit. Jag blundade hårt och avslutade snabbt kyssen. 

-Jag fick åka hem direkt. Sa jag och log lite smått.

-Vad bra, kom så åker vi då!! Sa han och jag,han och Kenny började gå mot hissen. Jag behövde nog inte säga att jag skulle komma tillbaka väldigt snart. JAg kunde ju alltid säga att jag skule handla, eller träffa Lucy eller någon. 

*  *  *

Jag steg innanför dörren till mitt hem och log åt den välbekanta lukten. JAg vände mig om mot dörren - som var öppen - och hann precis se Justin bil köra iväg. Han skulle till flygplatsen för att sedan åka till Stratford innan han skulle ut på massa konserter igen. Det hade varit ett känslosamt avsked, men jag visste att det var tvunget att bli så. Jag hade även kommit på att jag nu inte behövde ljuga om var jag skulle när jag skulle till doktorn igen. 

-Jag är hemma!! Skrek jag och Issa kom nerspringandes för trappan. Hon hoppade in i min famn och jag logoch andades in doften av hennes hår. JAg hade verkligen saknat henne. Jag hade missat en hel del skola, men jag tänkte hoppa av den ändå. Det var inte värt det nu när jag visste mitt öde.

-Issa jag har något viktigt att berätta för dig. Sa jag och hennes ögon spärrades upp.

-Det handlar om mitt lilla sjukhusbesök efter att ha svimmat av på flygplatsen. Hennes ögon såärrades upp ännu mer och hon öppnade något som att för säga något men jag avbröt henne snabbt.

-Barnet mår bra. Hon pustade ut men såg fortfarande oroligt på mig. JAg visade att hon skulle sätta sig ner på stolen i hallen.. Hon satte sig och jag tog ännu ett djuot andetag. Det kändes som omjag bara hade svåra saker att berätta nu för tiden.

-Issa. Avbryt mig inte förrän jag är klar okej?? Hon nickade och jag fortsatte..

-Jag kommer antagligen inte kunna vara där under mitt barns uppväxt.. Innan jag berättar varför måste du lova mig att hjälpa Justin så mycket som möjligt. Hon nickade återigen och jag drog ännu några djupa andetag innan jag fortsatte.

-Issa .. Jag har fått ... Cancer, och jag kommer förmodligen inte överleva mitt barns födsel. Hennes ögon tårades och hon stammade snabt fram:

-Har du berättat mamma och pappa?? Jag skakade på huvudet. Justin?? Frågade hon sedan tveksamt och jag kollade skamset ner i marken och skakade på huvudet. Precis som om det var mer skamsety att jag inte berättat för honom än att jag inte berättat för mina föräldrar.

Flygresan gick bra, förrutom att det var lite väl högljutt då någon tagit med sig sitt spädbarn. Jag hoppades att det snart skulle vara jag som var sådär irriterande med mitt barn. Fast det sa jag inte eftersom Justin nog skulle tycka att jag var knäpp eller något då..

JUSTINS PERSPEKTIV:

Vi gick ut från flygplanet och omringades snabbt av massa beliebers som ville ha min autograf. Jag log mot dem och gick fram och tog både kort och skrev autografer. JAg vände mig om, och fick precis se Nicole när hennes huuvud träffade marken. JAg skrek till av rädsla och sprang fram till henne och tog upp hennes huvud och la i mitt knä.

-Vad hände?? Skrek jag mot Kenny som hade gått bakom henne.

-Hon ramlade bara ihop, hon svimmade antagligen. Han tog upp sin telefon och ringde någonstans. Jag antar att det var till alarmcentralen.. Efter kanske tio minuter hörde jag sirener och några män kom springandes genom folkmassan. Dem lyfte bort Nicole från mitt knä och upp på en bår. Jag trodde inte jag skulle behöva se henne åka ambulans igen. Jag torkade bort en tår som föll nerför mina nu röda och irriterade kinder efter allt gråtande. Jag hade hört hur folk tog bilder och spelade in, men jag hade inte brytt mig om dem. Många hade faktiskt också ringt 911 och jag var otroligt tacksam för det, även om Kenny redan ringt. Dem bar iväg på Nicole och jag sprang efter.Jag hörde hur många det var som följde efter mig och jag hoppade in i ambulansen, och stängde dörren rätt i ansiktet på Kenny. Jag hann precis se hans oroliga ansikte innan den slog igen. Ambulansen började snabbt köra iväg mot det närmaste sjukhuset.

  Vi kom snabbt fram till sjukhuset och ambulansföraren öppnade dörren. Jag steg snabbt ur med mina jeans som nu hade lite blodfläckar efter det sår Nicole fått i huvudet. Sjuksköterskorna bar in henne i sjukhuset och jag sprang efetr dem. Innan dem gick in i ett röntgen-rum en halvtimme efter sa dem att det kunde ta ett tag och att jag var tvungen att vänta utanför. Nicole hade redan vaknat, men dem ville veta om det inte var något annat, kanske något var brutet och så att barnet mådde bra m.m Jag hade redan fått massa sms och mms från vänner som sagt att dem hoppades hon var bra, och att det inte var något allvarligt. JAg hade inte sagt något till någon förutom min - och hennes - familj och Ryan. Men jag antog att det stod ganska mkt om det på nätet just nu. Jag suckade och tog händerna för ansiktet. Varför kunde jag inte bara få vara en normal kille ibland?? Kunna göra vad ajg ville - när jag ville - utan att hela världen visste om det. Fast samtidigt älskade jag att sjunga, och inte minst mina fans. Dem var en av dem sakerna som betydde mest för mig.. 

NICOLES PERSPEKTIV:

Läkaren kom tillbaka med några bilder och jag svalde. Jag varså orolig över att någo skulle ha hänt med barnet. Jag orkade inte bry mig om om något hänt mig, då jag nog skulle klara av att ha lite bandage här och där. 

-Miss Andersen. Vi har tyvärr dåliga nyheter. Jag drog in ett djupt andetag och förberedde mig för det värsta.. Men jag skulle ha behövt förbereda mig mycket mer inför det jag strax skulle få höra. Och en tår föll ner för min kind när han sagt vad det var...

______________________________________________________________________________________

Vad är det som har hänt?!? ;o KOMMENTERA!!! Kmr ju typ bara vara nio-tio delar kvar nu ju?? ;o

Jag suckade åt den fåniga texten som var ungefär en och en halv sida lång. Justin fnös och slog ihop datorn så snabbt att jag hoppade till. Antagligen hade han börjat läsa och precis kommit till biten där det stod att jag var hans före detta flickvän. Då han antagligen aldrig riktigt velat inse att vi faktiskt gjort slut.

NICOLES PERSPEKTIV:

2 VECKOR SENARE:

Resten av veckan, och veckan därpå, hade gått snabbt och jag och Justin hade fortsatt att leva i vårat lilla paradis. Precis som vi gjort innan vårat uppehåll. JAg kände hur Jusitn tog tag i min hand och jag log mot honom.

-Miss Andersen. Sa en man i vitt och jag gick mot läkarrummet. Det var dags för en undersökning av barnet. Jag och Justin gick hand i hand in i det vita rummet. En doktor pekade på en brits (??) och jag la mig ner. Han pratade med oss och smetade sedan ut en slags geggamoja på min mage, som förresten var iskall, och jag rös till. HAn tog fram en manick och började röra den över min mage. En bild visades på en liten Tv och jag kände hur tårarna började komma. JAg tog ett fastare tag om Justins hand och kunde inte rå för att lägga märke till atthan också grät. Våran baby.. 

*  *  *

Vi gick ut ifrån läkarrummet med en utprintad bild i händerna. Jag drog med handen över magen och kunde inte fatta att det där växte i min mage. Det betydde så hemskt mycket för mig. 

 Pga den nu väldigt synliga bucklan på min mage hade vi bestämmt oss för att åka hem redan nu. Mest för att paparazzin inte skulle ta några bilder på mig i baddräkt så att hela världen skulle kunna se att jag var gravid. Vi gick in i bilen, tätt följda av Kenny och bilen omringades snabbt av paparazzin.

-Varför var ni på sjukhuset??

-Har Justin cancer??

-Är ni ihop igen??

-Är Nicole gravid??

Den sista frågan fick mig att må illa. HAde rykten redan börjat spridas? Jag mot Justin, bara för att upptäcka att han redan kollade mot mig. HAn smekte lugnande handen upp och ner för mitt lår och jag log stort. Tänk att vi snart kommer att få en liten krabat som kommer att göra att jag och Justin alltid kommer ha en kontakt till varandra. aresig vi vill eller inte.. Vi svängde in på flygplatsen och jag suckade lättat ut. Jag hade berättat för mamma och pappa - och Issa - att jag var gravid över telefon, mest för att jag var rädd för deras reaktioner. Men dem hade tagit det hyfsat bra, men jag kommer nog på ganska mycket skäll för att jag inte sagt det tidigare. Men samtidigt var jag lättad över att vara nära mamma hela tiden - utifall det skulle hända något. Jag log inombords samtidigt som vi lastade upp våra väskor på rullbandet. Några tonårstjejer kom fram och frågade om dem fick ta en bild med oss båda. Jag blev förvånad över att dem velat ha med mig, men blev samtidigt väldigt glad och log stort in i kameran som en man, antagligen en av tjejernas pappa, höll upp och så sa han "cheeese" innan han tryckte på avtryckaren. Justin signerade deras armar och några papper sedan kramade han om den, och sedan gick vi ombord på planet.

  Flygresan gick bra, förrutom att det var lite väl högljutt då någon tagit med sig sitt spädbarn. Jag hoppades att det snart skulle vara jag som var sådär irriterande med mitt barn. Fast det sa jag inte eftersom Justin nog skulle tycka att jag var knäpp eller något då..

___________________________________________________________________________________________________

JAg har kommit på ett bra slut, och jag vet nt riktigt vad ni kommer att tycka om den.. Menmen.. Hoppas ni blir nöjda iaf!!! kommer nog komme en tio delar till elr ngt ;) Kommentera